Svenne och mästerdirigenten

Illustration: Lars "Mellis" Melander
Annons

Åren går skoningslöst, minnet förtvinar, men jag kommer ännu ihåg när jag och Svenne Whisky en gång på 70-talet- var på fin restaurang i Hamburg. Stället var dyrt och välbesökt, när vi suttit där en kvart och avverkat aperitifen, kom hovmästaren fram och frågade om vi hade något emot att han satte ner två damer vid vårt bord, det var ont om lediga platser.

Det hade vi naturligtvis inte, de två damerna visade sig vara mor och dotter, till klädsel och uppenbarelse gedigen tysk överklass. Vi konverserade dem artigt, Svenne kostade på sig ett ”Gnädige Frau”, han kunde vara nog så chevaleresk när andan föll på.

En stund in i måltiden sade Svenne till mig i neutral ton:

Annons

– Det var ju ena riktiga godingar! Ta du dottern, så tar jag mamman! Vi beställer in sekt, då låter dom tala vid sig, alla tyska adliga kärringar blir mjuka i benen av sekt, det lärde jag mig när jag var kypare på Kempinski i Berlin!

Sagt och gjort, sekt kom in, och damerna lät sig nådigt bjudas. Men efter två flaskor sekt måste de bryta upp, Svennes och mina försök att få dem att stanna, propåer om ytterligare äventyr, -supéer, nachspiel etcetera föll på hälleberget. Modern reste sig upp, såg på oss, höjde på ena ögonbrynet och sade på felfri svenska:

– Mina herrar, tack för ett ytterst trevligt sällskap! och log ett maliciöst leende.

Dottern tackade oss också på klingande svenska. Jag noterade att hon lyfte på ögonbrynet som sin mor, men det var det andra ögonbrynet. De seglade ut från restaurangen i stor stil under servitörernas bockande. När notan kom in, visade det sig att vi fick betala för deras mat också.

Svenne var bitter och upprörd.

– Det skall du lära dig, unge man, att du aldrig skall lita på överklassen, dom skojar oss arbetare hela tiden! Karl Marx hade rätt och fårskallen Per Albin hade fel när han trodde att de där banditerna skulle låta sig tämjas i folkhemmet. Vi går ned till Sankt Pauli istället, och klämmer en bägare på Zillertal, där
sitter det inga utsugare och profitörer. Klass mot klass!

Noga räknat, visade det sig att Svenne hade fel i att det inte fanns profitörer i ölhallen, men hans klassanalys har stått sig genom åren.

Jag och Svenne arbetade tillsammans i sju år i baren på gamla Prinsessan Birgitta, som gick mellan Göteborg och Trave-münde, det var en intressant tid. Svenne var inte den som snålade att dela med sig av sin erfarenhet och kunskap.

Jag fick bland annat lära mig att knyta en slips på Oxfordsätt, blanda en Montgomery Dry Martini som till och med Hemingway skulle varit nöjd med, och fuska i whist, vilket Svenne ansåg hörde till spelet. Jag lärde mig även att omedelbart känna igen skitstövlar, vilket har varit till stor nytta både privat och i yrkeslivet.

Några år in i verksamheten bestämde sig restaurangmanagementet på Sessanlinjen att omvandla babords sida av förliga baren, Bar Delila, till gourmetmatsal, oklart varför, men antagligen för att visa att man gjorde någonting, och inte bara satt och sov vid sina skrivbord.

Detta blev till stor glädje för den framstående gratisätaren och godedagspilten kapten Lundén, som sällan försummade att bjuda förtjänta passagerare till Captain’s Table, där man åt och drack sig igenom stora delar av menyn. Var det några kändisar med ombord, bjöds det naturligtvis extra flott, för att inte tala om när det rörde sig om kungliga parasiter och besläktat byke: då slogs det på trumman rejält, Dom Perignon -62 plockades fram tillsammans med den ryska kaviaren av belugakvalitet.

Svenne och jag agerade hovmästare, till vår hjälp hade vi barservitörerna Heidi, som kallades Alpens Ros, och Helmut Butelj. Den senare hade fått namnet efter sin kroppsform, inte sina dryckesvanor, han drack inte något starkare än Apollinaris sodavatten. Hans problem i livet var snarare att hålla toupén på plats, den hade en tendens att lossna och hamna lite varstans, hans rikliga svettningar löste upp alla klisterlösningar han prövade.

Med denna bemanning skulle vi alltså servera gourmetmat på ett soignerat sätt, det gick väl emellanåt sådär. Alpens Ros var i konstant konflikt med köksmästare Klause, som goda tyskar försökte de kommendera varandra med höga tillrop, till ömse-sidig irritation. En gång klagade Alpens Ros på att temperaturen i värmehållarna för tallrikar var för låg, hon citerade med rätta det gamla restaurangordspråket: Varm mat skall serveras på varmt fat.

Klause uppfattade detta som understucken kritik, och blev ond. Vid nästa tillfälle Alpens Ros dök upp i köksluckan för att beställa fram mat, hade tallrikarna placerats i salamandern en god stund, de var således 200 grader varma, och Alpens Ros fick hantera dem med tredubbla handservetter. När hon satte ned dem på bordet, sprack de i bitar, och istället för Sole Meuniere- fick gästerna glödheta porslinsfragment i knät, till allmän förstämning.

En annan gång hade vi sparrisvecka ombord, speciellt tyska passagerare var förtjusta i vit sparris. En finsmakare frågade Helmut Butelj:

– Är sparrisen trådig?

Helmut svarade:

– Min herre, jag kan försäkra er om att den är mycket trådig och fin!

– Då går jag någon annanstans! sade gästen uppbragt.

Helmut försökte övertyga honom om att det här var bästa stället att äta ombord, varpå konnäsören replikerade:

– Då hoppar jag i sjön! och försvann.

Vi fick aldrig reda på om han gjorde allvar av sitt hot eller inte.

Några år i mitten på 70-talet var den kände, eller för den delen ökände, Sixten Ehrling chefsdirigent för Göteborgs Symfoniorkester. Ehrling tyckte mycket om att berätta följande om sig själv:

– Man säger att jag är svår. Det är inte sant, jag är omöjlig!

Det sades om honom, att han efter en konsert hoppade in i en taxi, men inte angav adressen. När taxichauffören frågade, sa han:

– Kör mig vart som helst! Jag behövs överallt!

(En okänd tänkare har sagt: För den som känner sig oersättlig, rekommenderas en promenad på kyrkogården.)

Ehrlings karriär som dirigent hade kantats av konflikter och skandaler sedan den dag han fått avsked från Kungliga Hov-kapellet, han grälade med orkestermedlemmar under repetitionerna, kallade dem fula namn och ifrågasatte starkt deras yrkesval. Han tillrättavisade publiken, vid ett tillfälle började han innan åhörarna hunnit sätta sig, och röt från dirigentpulten: – Jag skall minsann lära den här jävla publiken att komma i tid när jag dirigerar!

Han härjade med konserthusadministrationer, så åtminstone tre musikchefer i olika delar av världen fick nervösa sammanbrott. Han bråkade med sångare, som han ansåg på det stora hela undermåliga allihop, med undantag av Jussi Björling, som hade dött i tidig ålder, vilket Ehrling beklagade. Han flyttade till USA för att komma ifrån tjyvlandet Sverige som inte uppskattade honom efter förtjänst. Han skällde i spalterna på sina dirigentkollegor, och så vidare. Ingen torde bli förvånad av att höra att han var skåning och född i Malmö.

Denne kulturkämpe åkte av någon anledning med Prinsessan Birgitta under de åren han basade för Göteborgssymfonikerna när han hade ärende i Tyskland; kanske spelade det in att han blev bjuden på allt ombord, det är alltid roligt att få saker till skänks, även om man kan betala för sig, kanske mest då.

Nåväl, en eftermiddag fick vi besked om att maestro Ehrling med sällskap skulle medfölja samma kväll (detta var första gången), och äta i vår gourmetmatsal. Den skärrade intendent Malmsten undervisade oss i hur vi skulle bete oss inför en sådan potentat.

– Ehrling får absolut inte tilltalas med ”du”, då blir han rasande. Han skall tilltalas med ”Förste Hovkapellmästare” eller ”Maestro” följt av efternamnet. Efternamnet uttalas med öppet e, och med h-et ljudat, alltså ”EeHrlin-g”, inte något i stil med ”Älling” som är en ankunge, Gud bevare oss om Ehrling skulle få för sig att vi kallade honom anka. Hans minsta önskemål skall beaktas, och försök för helvete inte ta betalt, rederiet bjuder på allt. Skeppsredare Trapp har ringt tre gånger för att försäkra sig att allt är i sin ordning.

De båda plattyskarna Helmut Butelj och Alpens Ros fick sitta i barpentryt och öva på uttalet en god stund under intendentens överinseende. Svenne, som alltid, tog saken med ro, och imponerades inte nämnvärt.

På slaget åtta kom Ehrling med damsällskap in i restaurangen, flankerade av kapten Lundén och en svassande intendent Malmsten. Svenne gick ut för att hälsa dem välkomna, jag såg på hans min att det nog kunde bli bekymmer.

– Välkommen Herr Förste Hovkapellmästare, hälsade Svenne verserat när Ehrling med sällskap slagit sig ned vid bordet.

– Jag kände för övrigt en annan kapellmästare, fortsatte Svenne, som hette Johnny Bode, det var en glad skit. Han var framgångrik i Wien några år, tills han kallade till presskonferens där han avslöjade att det var han, under pseudonym, inte Johann Strauss, som hade skrivit ”An der schönen blauen Donau”. Efter det tog det slut för honom därnere, han kom hem och började- komponera och sjunga porrvisor istället. Kanske maestro -Ehrling är bekant med denne kollega?

Ehrling blev högröd i ansiktet, och fräste:

– Jag är sannerligen inte bekant med herr Bode, det är för övrigt ingen kollega, och jag undanber mig alla familjariteter från betjäningens sida! Kapten och intendenten bleknade.

Svenne betraktade intresserat Ehrlings ansiktsfärg och sade:

– Det sägs att människan är det enda djur som kan rodna. Och som har anledning att göra det. Jag förmodar att herrskapet- vill ha någonting att dricka? Det som är gratis smakar alltid utsökt!

Det var roande att se hur Ehrling kunde gå upp ännu en nyans av rött. Kapten skyndade att beställa champagne, och Svenne avlägsnade sig från bordet.

Helmut Butelj serverade champagnen. Nervös inför sådana notabiliteter, hade han ett sjå med att hantera korken, den gick loss med en smäll och åtföljande kaskad. En hel del av drycken hamnade på bordet och på Ehrlings byxor. Vi andra skyndade fram för att torka upp med linneservetter. Svenne frågade artigt Ehrling:

– Har herr Förste Hovkapellmästaren någonsin dirigerat Champagne Galop av Hans Christian Lumbye? Den är annars mycket populär glada kvällar på Tivoli i Köpenhamn. Om maestro Ehrling behagar att ta av sig byxorna, skall vi nog kunna torka dem i pentryt på nolltid.

Ehrling hade ingen som helst lust att sitta i kalsongerna i matsalen, vilken han gjorde helt klart i upprörd ton. Intendenten ursäktade sig, och följde med Svenne bakom baren.

– Är du helt från vettet din jävel, skällde han. Vad menar du med ditt uppförande?

– Kanske Ehrling hade hål i kalsongerna eftersom han inte ville ta av sig? undrade Svenne. Jag har alltid betonat vikten av att vara snygg under, man kan aldrig veta när man i trängda lägen hastigt måste ta av sig byxorna.

– Sköt er i fortsättningen! morrade intendenten, och knöt näven- åt Helmut Butelj.  Kan inte du, din skomakare, ens öppna en flaska på rätt sätt?

Svenne tog personalen i försvar.

– En olycka händer så lätt, som man säger. Vad skall ni ha att äta?

– Ehrling ville nödvändigtvis börja med soppa, vi tar Crème Ninon. Och så äter vi Wellington som huvudrätt, jag beställer i köket, så blir det riktigt gjort, och se nu till att skärpa er!

Intendenten förfogade sig ut i köksregionerna. Svenne föreläste för oss:

– Crème Ninon är en soppa på färska gröna ärter, redd med vispad grädde, alldeles innan serveringen häller man i en smula torrt mousserande vin, fint som fan. Den har fått sitt namn efter 1600-tals kurtisanen Ninon de Lenclos, en tjusig kvinna på sin tid. Biff Wellington däremot, är uppkallad efter den engelske storslaktaren hertigen av Wellington, som var Napoleons motståndare. Det är smördegsinbakad oxfilé med tryffel och madeirasås, om nu inte kockarna har druckit upp madeiran, vill säga. En smula komplicerat att servera, så vi får hjälpas åt.

Soppan kom. Alpens Ros slevade upp soppa i tallrikarna från en terrin vid ett sidebord, Svenne hällde försiktigt lite mousserande i varje portion, och Helmut Butelj serverade.

När Ehrling fick sin tallrik, bugade den svettige kyparen djupt, varpå toupén lossnade och gled ner i soppan. En palaver uppstod, Svenne erbjöd sig fiska upp toupén, men Ehrling nekade bestämt att äta mer soppa, och knaprade ilsket på oststängerna som var tillbehör. Kapten och intendenten ursäktade så mycket det gick och Helmut gick till findisken och bad diskmästaren köra toupén på det skonsammaste programmet.

Vi stod inne i barpentryt och begrundade situationen.

– Vi får försöka muntra upp herr mästerdirigenten med lite passande musik, avgjorde Svenne. Annars äter han väl ihjäl sig på oststänger, det är farligt för kolesterolvärdena och ger gaser. Jag skall spela Beethovens Wellington’s Victory för honom på ljudanläggningen när varmrätten kommer in, jag har ett kassett-band med mig, det är ju passande musik till den maten!

Mina svaga protester viftades bort.

Wellington’s Victory från 1813 är en av Beethovens mer obskyra och sällan framförda kompositioner, som beskriver ett fältslag i Spanien. Stycket var emellertid mycket populärt när det begav sig, och Beethoven tjänade mer pengar på Wellington än han gjorde på alla sina seriösa symfonier. Den stora orkestern är utökad med kanoner, musköter, harskramlor, cymbaler och virveltrummor för att riktigt göra intryck, stycket bör med fördel framföras utomhus, så att inte konserthuspublikens trumhinnor skall sprängas.

Det var denna musik Svenne satte på i discoanläggningen i baren på högsta volym när sällskapet skulle börja tugga i sig den inbakade oxfilén. Ehrling hoppade upp en halvmeter där han satt, föll av stolen och stack sig illa i kinden med gaffeln, rejält blodvite uppstod. Den sjukvårdsansvarige andrestyrmannen Långe Jan fick tillkallas, kom hastandes med läkarväskan, och plåstrade om.

(Av detta fick dirigenten så småningom ett ärr på vänstra kinden, som syntes tydligt på fotografier. Svenne kallade det Wellington-ärret, och menade att det gav Ehrling ett mera demoniskt utseende, som borde vara till hjälp under repetitioner med motsträviga orkestrar.)

Svenne ursäktade sig:

– Jag trodde bestämt att maestro Ehrling tyckte om Beethoven, sade han, men det tycks inte vara fallet. Jag har en annan kassett med Stravinskij istället, kanske det skulle passa bättre…

Längre hann han inte, förrän Ehrling levererade en utskällning som hette duga. Svenne var imponerad, han sa senare att han inte hade blivit så utskälld sedan han varit stamanställd korpral och pantsatt sin kaptens ridstövlar.

Ehrling avslutade med att ryta:

– Herre Gud min skapare, jag är en världskänd dirigent, och så blir jag misshandlad på detta sätt av en samling förbannade åsnor och jubelidioter!

Svenne log vänligt.

–Jag noterade att herr Förste Hovkapellmästaren anropade Vår Herre, sade han. Då uppskattar Ni säkert den gamla sanningen, att Gud visar sitt djupa förakt för berömmelse genom sitt sätt att välja ut dem som åtnjuter den.

Ehrling lämnade oss utan ett ord. Efter detta åkte maestro Ehrling med flera gånger, men han vägrade alltid att äta i gourmetmatsalen, om Svenne Whisky var i tjänst.

Personligheten är ett underligt ting, sade Svenne när han tänkte tillbaka på episoden med dirigent Ehrling. Det var ju en ilsken fähund, men det speglar inte av sig i hans inspelningar, som är förvånansvärt utslätade. (Svenne lyssnade mycket på klassisk musik, men efter att  han lärt känna Sixten Ehrling, slängde Svenne alla dennes skivor i sopnedkastet).

Svenne fortsatte:

– Här i livet är det antagligen mindre komplicerat att göra en bra person till en bra konstnär, än att göra en bra konstnär till en bra person!

Jag funderade på detta kryptiska uttalande, när Svenne fortsatte:

– Men livet är ju sällan rättvist. Det är tur för de flesta av oss, att det inte är det.

Så sant som det är sagt.

Tomas Abrahamsson


Tomas Abrahamsson är före detta vice ord-förande i Seko och före detta ordförande för Seko sjöfolk. Han har genom åren medverkat med ett flertal noveller i Sjömannen.