Matti kämpade sig tillbaka till jobbet

Efter olyckan har flera nya rutiner införts, dels ombord men även på land. Dock har ingen ännu tagit på sig det fulla ansvaret för att den bristande hanteringen kunde leda till en allvarlig incident. Foto Dick Gillberg

Matti Svensson fick benen krossade av en två ton tung rampdel när Finnpartner skulle börja lossningen i Malmö. Olyckan framhäver vikten av ett ständigt säkerhetsarbete men avslöjar även hur lätt ansvaret kan falla mellan stolarna. 

Klockan är några minuter i sju på morgonen den 24 november 2015 när Finnpartner kommer in mot kaj i Norra Hamnen i Malmö. Matrosen Matti Svensson, en styrman och en elev är på väg mot fören för att förbereda lossningen från fartygets övre däck.

Matti ser fram emot sex veckors ledighet. Om mindre än en halvtimma kommer han att vara hemma i lägenheten i Lindeborg.

Rampens första del, själva brodelen, är redan på plats när Matti plockar fram ett gammalt plåtlock från en målarburk. Han justerar in det på durken för att säkra kontakten med en lägesgivare på den ledade flappen längst ut.

Användningen av plåtlocket är rutin ombord på Finnpartner. Även systerfartyget Finntrader har en liknande lösning för att få den elektriska givaren att ge utslag om att flappen har sänkts tillräckligt och har kontakt med fartyget. Så här har man gjort vecka ut och vecka in sedan Norra Hamnen invigdes 2011.

Plötsligt händer det som inte ska kunna hända. Den närmare två ton tunga flappen tippar över och faller okontrollerat mot fartygsdäcket, det finns inget oljetryck i de hydrauliska kolvarna som normalt ska bromsa sänkningen.

Annons

– Jag kommer inte ihåg något av själva olyckan, att den faller, säger Matti Svensson. Min första minnesbild är att jag ligger på däck med flappen över benen. Jag kommer ihåg att jag skriker att de ska lyfta rampen och sedan kommer smärtan. Jag ser att benen är skadade, ett av dem har en konstig vinkel. Det gjorde så sjukt ont.

På sjukhuset konstaterar läkarna att Matti är allvarligt, men inte livshotande, skadad. Båda benen är brutna och den ena fotleden är krossad.

Efter drygt tre veckor på sjukhuset – svullnaden måste först gå ned – opereras fotleden. Operationen tar sex timmar och är mer komplicerad än vad man först bedömt utifrån röntgenbilderna. Läkaren är oviss om utgången.

Men för Matti finns det bara ett alternativ – att bli fullt återställd.

– Jag ska tillbaka och jobba. Det finns bara en sak i tankarna: Tillbaka till båtarna.

I september förra året var Matti Svensson åter i arbete på Finnpartner. Innan dess hade han själv, tillsammans med Finnlines, styrt upp några pass med arbetsträning ombord.

Det var tufft i början, berättar han.

– Bara att gå på bildäck och att utföra helt vanliga sysslor kunde vara jobbigt. Samtidigt är jag förbannat envis, det har hjälpt mig.

Fotleden värker ibland, särskilt efter ett långt arbetspass. Och vid ankomst till Malmö är tankarna på olyckan naturligtvis inte långt borta.

– Ibland kan jag bli helt kallsvettig när jag tänker på det. I värsta fall hade vi varit tre personer som hamnat under flappen, och vem vet vilka följder det kunde ha fått.

”ibland kan jag bli helt kallsvettig när jag tänker på det”

Matti är rakt på sak när han berättar om olyckan. Det var fel att använda ett plåtlock för att hjälpa rampens strulande flytlägesgivare. Samtidigt borde både det felaktiga arbetssättet och den bristfälliga funktionen på givaren vara känt för hamnens ledning.

Upplägget med en enda givare som skulle känna av att flappen var i direktkontakt med fartyget kan närmast beskrivas som ett konstruktionsfel.

– Det är klart att vi felat i vårt sätt att arbeta ombord, vi måste bli bättre på att göra riskbedömningar i arbetet. Men vi har litat på systemet och trott att det fanns kommunikation högre upp i organisationen, de borde ha ordnat felet, säger han och påpekar att han inte lastar dem som manövrerade rampen för olyckan.

Samarbetet mellan fartyg och stuveriarbetarna har varit bra, menar han.

I sin utredning av olyckan skriver Haverikommissionen att ”problemet var väl känt” och att förslag på lösningar hade förts fram ”såväl muntligen som skriftligen till hamnens ledning sedan driftstarten år 2011. Några åtgärder för att komma tillrätta med problemet hade dock inte vidtagits.”

Haverikommissionen konstaterar att det är ”hamnens brist på ledning och styrning av verksamheten samt brister i fartygets säkerhetskultur” som är bakomliggande faktorer till olyckan.

– Vi har infört flera nya rutiner ombord och även hamnen har gjort ett tillfredsställande jobb för att förhindra att olyckan kan upprepas. Men det finns ett moraliskt ansvar som ingen har velat kännas vid, och det tycker jag är fel. Om ingen ställer sig upp och tar ansvar sprider sig en misstro mot hela arbetsmiljöarbetet, man kan inte lita på systemet.

En annan märklighet är att rampkonstruktionen trots sina uppenbara brister kunde gå igenom flera kontroller av hamnen utan att åtgärdas, menar han.

– Ombord gör vi egenkontroller på våra ramper och bogportar en gång i veckan för att se att de fungerar som de ska. Allt ska också vara godkänt och certifierat. Vad jag förstår finns det inte någon motsvarande besiktning på landbaserade ramper, säger Matti.

I dag sitter det fyra oberoende givare som känner av positionen på flappen. Det går inte heller att utan åtgärd kvittera ett larm och fortsätta manövrera rampen. Ingen behöver vara i närheten av rampen eller den ledade flappen innan allt ligger på plats.

Det tog mer än fyra år innan konstruktionen förbättrades och felet åtgärdades. Förutom smärta och obehag kostade det Matti Svensson sex veckor på sjukhus och nio månader av målmedveten träning och rehabilitering.

– En lärdom är att alla måste tänka på säkerheten. Som sjömän har vi ett riskfyllt arbete så vi måste i högre utsträckning agera som skyddsombud själva. Vi måste hela tiden vara medvetna om vilka risker som finns i de arbetsuppgifter vi utför.

”som sjömän har vi ett riskfyllt arbete så vi måste i högre utsträckning agera som skyddsombud själva”

Matti tvekade aldrig att komma tillbaka som matros, eller för den delen att mönstra på Finnpartner.

– Jag har fått fullt stöd av mina arbetskamrater ombord. Många var även och hälsade på mig på sjukhuset.

Motivationen att komma tillbaka ökade också av en annan livsavgörande nyhet som Matti fick i sjuksängen.

– Jag fick reda på att jag skulle bli pappa. Och för nio månader sedan fick jag en dotter.

Läs också: Oklart om nya regler