Populär mötesplats

Sjömanskyrkans föreståndare, Kicki Wetterberg ,och fartygsassistent, Joakim Mäklin, hjälper till med allt från busstidtabeller till rederikontakter för nya kontrakt. Foto: Linda Sundgren
Annons

Chatta med familjen, äta filippinska nudlar eller bara komma av fartyget en stund. I hundra år har Sjömanskyrkan i Stockholm servat sjöfolk från världens alla hörn och den gamla trävillan mitt i Frihamnen är fortfarande ett populärt tillhåll. 

Världskartan på väggen mittemot biljardbordet är plottad med knappnålar som besökande sjömän tryckt dit. Vissa platser är helt rena, som Kanada och stora delar av Afrika. Andra, däribland Nya Zeeland och Grönland, har endast en markering vardera medan det på exempelvis Filippinerna, Malaysia och Indien är svart av nålhuvuden.

Men den här augustidagen är majoriteten av besökarna från andra sidan Östersjön. Städaren Viktor Tatarchuk och assisterande servitören Maksym Chrikachi är båda från Ukraina. De jobbar på den Italienflaggade färjan Anastasia som kom till Frihamnen för ett par timmar sedan.

– Det är första gången vi är på Sjömanskyrkan, säger Viktor som tittar på när kompisen spelar biljard. Jag jobbar från tio på kvällen till åtta på morgonen och brukar ligga och sova så här dags.

Annons

Killarna hörde talas om Sjömanskyrkan genom kollegor ombord.

– Det är väldigt bra här, tyst och lugnt, säger Maksym och Viktor håller med.

– Och så är luften i Stockholm så frisk och ren. Det är verkligen stor skillnad jämfört med många andra städer.

Stämningen inne i Sjömanskyrkan är behaglig och lättsam med snickerier i vitt och ljusgrått, soffor, kafébord och hyllrader fyllda med böcker och tidningar. På framsidan finns en altan med bord och bänkar och en liten gräsplätt där en ensam hare valt att bosätta sig. Hit kommer man för att läsa, fika, umgås, äta äkta filippinska nudlar eller bara koppla av, men de allra flesta är främst ute efter den trådlösa och kostnadsfria uppkopplingen.

– Vi har internet ombord, men det är ganska instabilt, säger 27-åriga Michail Gonzales som sitter i en soffhörna och knappar på mobilen.

Viktigast för honom är att få prata med familjen hemma på Filippinerna och kolla Facebook.

– Men det är också skönt att slippa stressen och pressen ombord, säger han. En del chefer skriker på oss, och de gör det inför andra också och det är inte bra. Men vi vågar inte säga ifrån eftersom det kan bli ännu värre då. Ibland går jag in på min hytt och bara gråter, på grund av arbetet och därför att jag saknar min familj.

Sedan i maj arbetar Michail som assisterande servitör på kryssningsfartyget MSC Fantasia med plats för drygt 4 300 passagerare. Han gör det för att spara pengar till dotterns framtida universitetsstudier och för att försörja sina föräldrar, men hoppas att det här är sista resan.

– Jag började i maj och har ett kontrakt på sju månader. Men jag vågar inte lita på att jag får åka hem då. Rederiet ville egentligen att jag skulle stanna i nio månader och jag har inte sett några hemresebiljetter ännu.

Sjömanskyrkan har gott om besökare i sina lokaler, men personalen åker också ut på fartygsbesök. Åländske sjömannen Joakim Mäklin började jobba här för snart ett år sedan. Han tar hand om fartygen i Frihamnen och den intilliggande Värtahamnen. Ambitionen är att gå ombord på alla nya fartyg för att berätta om kyrkan och den service de kan erbjuda.

– Det första jag gör på morgonen är att gå in på Lotsinfo och se vilka båtar som ligger inne, säger han. Är det någon ny brukar jag försöka åka dit tidigt.

Besöken på handelsfartygen i övriga hamnar tar föreståndare, Kicki Wetter-berg, hand om. Hon åker mellan Bergs oljehamn, Södertälje hamn och Nynäs-hamn och det blir åtskilliga timmar bakom ratten varje vecka på väg till fartyg med telefonkort, tidningar och nybakta bullar.

– De som är på handelsfartygen hinner sällan komma till oss. Många går vakt sex om sex [arbetar sex timmar, lediga lika länge, red. anm.] och så snart de är klara med lossning och lastning avgår de igen.

Att få besök av sjömanskyrkan är populärt och är det någon ombord som behöver skjuts ordnar Kicki det.

– Filippinarna vill alltid samma sak: åka till Ica och köpa Marabou mjölkchoklad. De ger det i present till sina familjer, släktingar och vänner och de kan fylla 75 procent av sina resväskor med choklad, säger Kicki och fortsätter:

– Sedan vill de till Clas Ohlson och köpa verktyg. Jag brukar ta med Clas Ohlson-kataloger så numera vet de flesta vad det är för butik och att de har bra grejer till överkomliga priser. Dessutom ger en del butiker rabatt om man visar upp sjömansboken.

Sjöfolket som kommer till Stockholm har även andra förmåner. Bland annat får de åka gratis på stadens turistbussar och både slottet och Skansen brukar bjuda på entréavgiften.

– Allt som är gratis för sjömännen, tycker vi om, säger Kicki. De har inte så mycket att röra sig med samtidigt som många tycker att det är jättekul att få se lite av staden.

Det är en av sommarens varmare dagar och entrédörren som vetter ut mot hamnen står öppen. Mot husväggen, i skuggan för den gassande solen, sitter Tatjana Gubar, servitris från Anastasia och Elina Varpa, kryssningsvärd på Romantica, och röker. Elina bor i Lettland men pratar i det närmast perfekt svenska. Hon berättar att hon kommer hit nästan varje gång fartyget är i Stockholm, vilket är varannan dag.

– Jag älskar det här stället, säger hon med ett skratt. Kicki är alltid så glad, det är lugnt och skönt och man kan träffa folk från de andra båtarna. Det här är en jättebra mötesplats.

Framåt eftermiddagen dyker det upp ytterligare ett par besökare. När Kicki får höra att de är musiker från färjan Baltic Queen, skiner hon upp.

– Era kollegor brukar komma hit och spela. Varsågoda, pianot är ert, säger hon med ett brett leende.

Damian Bermúdes, från Spanien intar flygeln medan hans argentinske kollega, Roman Gomez, hittar en gitarr, och snart fylls lokalen av sköna toner.

När musiken ebbat ut berättar Damian att det här är hans första jobb till sjöss och att han trivs bra ombord.

– Vet ni var man kan hitta nya sådana här jobb, undrar han varpå Joakim snabbt plockar fram ett papper med kontaktuppgifter till olika rederier som kyrkan rekommenderar. Sådana man vet har gott rykte.

Samtidigt har Kicki slagit sig ner tillsammans med en annan besökare som är ute efter att byta fartyg.

– Vi förmedlar inga arbeten, men tipsar gärna om fartyg som vi vet är bra, förklarar hon lite senare. Den där killen var kraftigt underbetald och jag vet att det finns rederier där han kan tjäna tre gånger så mycket för samma jobb. Vi finns här för sjömännen och försöker hjälpa dem så långt vi bara kan.

Och det mesta går att lösa, säger hon, även om vissa situationer är mer komplicerade än andra. Som när en besättningsman hade fått slut på astmamedicin och saknade recept för nya uttag, när någons pass gått ut eller när en utländsk sjöman hamnar på ett svenskt sjukhus och behöver hjälp. Men det finns gränser för vad man kan lösa, även för Sjömanskyrkan.

– En gång fick jag frågan om jag kunde ordna fram ”tjejer” åt dem. Jag sa att jag inte kände till några sådana flickor. Då undrade han om jag inte hade några kompisar. ”Jodå”, sa jag, ”men inte åt dig”.


FINNS DÄR FÖR SJÖMÄN

Sjömanskyrkan i Stockholm är en stiftelse och samarbetar med Oscars församling. När stiftelsen bildades 1917 handlade det om att hjälpa utblottade sjömän med kläder, mat och logi. Lönerna var usla och avlösningssystemen obefintliga och många sjömän saknade familj och bostad iland. Även om mycket har förändrats under det gångna seklet är kärnan i verksamheten fortfarande densamma, att finnas där för sjömännen.


SJÖMANSKYRKOR I SVERIGE

Sjömanskyrkor finns på åtta svenska orter: Helsingborg, Malmö, Halmstad, Göteborg, Norrköping, Stockholm, Gävle och Holmsund. De är belägna i anslutning till större hamnar men deras verksamhet omfattar även de mindre hamnarna inom respektive region. Sjömanskyrkorna erbjuder fartygsbesök och allmän service ut till fartygen, men också pensionärsaktiviteter liksom kyrklig verksamhet med diakoner, präster och gudstjänster.