82 dagar i lockdown, still counting

Avsked av vänner och kollegor på kajen i Dakar. Lilla bilden visar tandsköterskan Hayley från Storbritannien och Michelle från USA som i vanliga fall jobbar inom staff development. De arbetar nu i köket ombord tillsammans tillsammans med Polynese från Guinea och Maria. Foto: Maria Ekstrand

Covid-19 gjorde att situationen hastigt förändrades ombord på sjukhusfartyget Africa Mercy. Här berättar volontären Maria Ekstrand – som till vardags arbetar i Stena Line – om de senaste månaderna.

Fredagen den 13 mars kom vi tillbaka till Africa Mercy efter en dag på stranden i Dakar. Ombord på skeppet förstår vi att det pågår ett oplanerat möte på grund av Covid-19.

Mercy Ships har bestämt att avsluta i Senegal. Stänga ner. Skicka hem patienter. Inte ta emot fler patienter. Jag har fortfarande svårt att sätta ord på mina känslor den dagen och dagarna som följde efter det.

Snabbt planerar några av mina vänner och jag utflykter för att få se så mycket av Dakar som möjligt, på kortast tid möjligt. En vän skrattade åt mig och sa:

Annons

– Stressa inte, de kommer ju inte låsa in oss så att vi inte får gå ut!

Mitt svar blev bara ett enkelt:

– Man vet aldrig.

En planerad tur till Goree Island tidigarelades till följande onsdag. Goree är ön där slavarna sändes ut från Senegal och vad jag förstått en väldigt omtumlande och sevärd plats att besöka. Bilderna jag sett talar om så mycket smärta, men visar även en vacker och färgglad ö där man gjort sitt bästa för att behålla historien i en vacker omgivning.

I alla fall, morgonen efter att vi fått beskedet att Mercy Ships stänger ner verksamheten, åker vi iväg för att besöka Monument de la Renaissance Africaine. Monumentet är en 49 meter hög staty i brons som föreställer en man som stiger upp ur en klippa. I sin vänstra hand håller han ett naket barn som pekar ut mot havet och i sin högra hand håller en kvinna. Statyn är placerad på en 100 meter hög kulle. Statyn har mötts av mycket kritik av flera olika anledningar, men det är en annan historia.

Maria Ekstrand framför Monument de la Renaissance Africaine. Foto: privat

Vi går in i statyn och där inne finns det utställningar att titta på, en blandad kompott av konst och historia. Vi har en guide som tar oss runt och berättar om det vi ser. Det sista man gör är att åka upp till toppen av statyn, till huvudet på mannen. 

När vi står i kön till hissen, som för övrigt rymmer fyra personer, ringer min väns telefon. Africa Mercy ber oss att komma tillbaka ombord.

Efter lite diskussioner bestämmer  vi oss för att åka upp i hissen och avsluta vår sightseeing, vilket jag är glad över att vi gjorde. Det visade sig vara bland det sista jag såg i Senegal. 

Ombord igen på eftermiddagen känns allt väldigt märkligt. Grinden som stängdes bakom oss på kajen, förblir stängd. Vi kan röra oss på kajområdet, men det är inte speciellt stort och fullt av patienttält och bilar. Och Goree island kan jag glömma.

“Grinden som stängdes bakom oss förblir stängd”

Dagsbesättningen från Senegal, som arbetar den här dagen, blir tillfrågad om de kan tänka sig att stanna och jobba i ytterligare två veckor. De får tillfälle att ringa hem, prata med familjen och få ta emot kläder som levereras till kajen. Cirka 60 män och kvinnor stannar kvar och arbetar på de olika avdelningarna ombord. Det fixas madrasser och sängkläder till männen, som får bo i tälten på kajen. Kvinnorna får lediga sängplatser på sjukhuset. Övrig besättning hjälper till med andra saker som kan behövas för de som frivilligt låter sig låsas in med oss andra.

Den dagsbesättning som inte arbetade den dagen, får ett samtal om att de inte kan komma tillbaka. Det är “min crew”, de jag arbetat med, och nu får vi inte ses igen. Skeppet är stängt på grund av Corona.

Sjukhuset ombord är fortfarande öppet, med patienter som väntar på operation eller håller på att läka. Sakta men säkert stänger verksamheten ner. Hope Center iland stängs ner, Palliative care avslutar sin verksamhet. Women’s health program stoppar innan det ens fick möjlighet att börja. Så många kvinnor som nu går miste om sin operation. En operation som de väntat länge på och sett fram emot. 

“Så många kvinnor som nu går miste om sin operation”

Så mycket känslor rörs upp, främst hos de som arbetar nära patienterna. Jag kan inte ens föreställa mig det trauma som uppstår när detta händer. Alla dessa tjejer och killar, kvinnor och män, som arbetat med den huvudsakliga uppgiften som vi är här för. Att hjälpa “världens bortglömda fattiga” med att operera, läka och hjälpa dessa, på så många sätt, utsatta människor. Operationer som vi hemma ser som självklara, men som i Afrika är svåra att få och får man inte hjälp, kan det vara så illa att man får leva i skymundan och utesluten ur samhället och gemenskapen resten av sitt liv.

Covid kom in som en orkan och förändrade så många liv, så många förhoppningar, även om man inte blev drabbad av själva viruset personligen.

Om jag får se till mig själv, saknar jag främst alla de människor jag fått möta och arbeta med. De människor från hela världen som kom ombord för att ge av sig själva och sin tid till andra mindre bemedlade. Jag saknar “min day crew” från Senegal. Jag saknar de volontärer som åkte hem de första veckorna. Människor jag bara fick umgås med i tre–fyra veckor istället för tre–fyra månader. 

Jag missade Goree Island, det enda stället jag satt på min lista att jag verkligen ville besöka. Mitt miniatyr baobab-träd jag skulle köpa. 

Å andra sida har jag lärt känna människor som jag troligtvis inte lärt känna om allt varit som vanligt. När besättningen snabbt sjunker från cirka 600 till i nuläget 160, ändras livet och umgänget ombord. Jag pratar med människor som jag bara sett och vetat namnen på. Vårdpersonal som nu inte hade något jobb, kom för att jobba på andra avdelningar och då även i köket, med mig. Kontorspersonal kom in och hjälpte till under de första dagarnas kaos. Nu arbetar jag med flera sjuksköterskor, i mässen! Alla hjälps åt för att få allt att fungera.  Man är inte bara volontär på sin avdelning, man är volontär överallt. Alla hjälps åt, matroser tar en dag i mässen, palliativpersonal städar toaletter och steriliseringspersonal lagar mat.

Tillsammans säkrade vi skeppet och klarade oss undan Covid-19. Tillsammans packade vi ihop och så småningom lämnade vi Dakar och seglade iväg för att fem dagar senare anlända på Teneriffa.

“Vi får inte röra oss fritt utomhus”

Tillsammans är vi nu runt 160 kvar ombord. Ja, ombord, för ännu har vi inte fått röra oss fritt utomhus. Vi har 400 meter att utnyttja. Dag 82 i lockdown.

Meningen som fått störst betydelse är: We are together. Vi är tillsammans. Och, som jag fick hälsat från en i “min day crew” på hans språk wolof: Nio far.

Var vi än är i världen, vilken hudfärg eller religion vi än har: Nio far! Glöm inte det!

Maria Ekstrand