Att som förtroendevald uttala sig om vilda strejker, till exempel i pendeltågstrafik, kan lätt bli fel. Därför tänkte jag istället fundera lite över socialdemokrater vid makten. Det finns många nidbilder och karikatyrer av sossar. En del riktigt elaka. Några underfundigt träffsäkra. Bland de senare har jag en personlig favorit. Ture Janzon, porträtterad av Stellan Sundahl i Lasse Åbergs SOS – En segel-sällskapsresa från 1988: Janzon är kommunens starke man och underförstått socialdemokratisk lokalpolitiker. Tillsammans med en småföretagare i Stockholms skärgård står han i begrepp att, driven av eget vinstintresse, förfula en idyll. Mala sönder kulturarv och betongifiera.
År 1988 är fortfarande rivningen av Klarakvarteren i Stockholm bara omkring 20 år bort i folkminnet och vilar där som en påminnelse om att allt inte är vackert i världens jämlikaste land. Att måla saker gråa och vara lite smågirig är den skitiga baksidan av ett socialdemokratiskt samhällsbygge och svagheten hos dess företrädare. I alla fall känns det så, i den svenska folksjälen som i ett drygt decennium nynnat om grävskopor på Lyckliga Gatan.
Varför är jag då så förtjust i denne Ture Janzon, eller snarare i det porträtt av en kommunsosse som han är? För att han är lika sann idag: I hans karaktär med dess uppenbara brister ryms svagheterna i det svenska socialdemokratiska (arbetar-)partiets politik och samhällsbygge, så som de förs och förvaltas.
”EN VÄLFÄRDSSKOPA MÅSTE GRÄVA DJUPT, FÅNGA MÅNGA OCH VARA NOGA MED ATT ALLA SOM BEHÖVER RYMS MED.”
En välfärdsskopa måste gräva djupt, fånga många och vara noga med att alla som behöver ryms med.
Det kan tyckas självklart, men vi anar ändå att det inte riktigt är så det går till. Istället skymtar vi Ture Janzon där bakom välfärdsskopans spakar. Och det ser ut som om han jämnar vägen, inte för oss alla, utan för någon prototyp av samhällsmedborgare som den socialdemokratiska partistyrelsen har baserat löst på. Sig själva? Med fast anställning, nettoinkomst per månad på över fyrtiotusen, privat sjukförsäkring och privat pensionssparande. Därtill förtroendeuppdrag och aktieinnehav som ger något tillskott i börsen. Naturligtvis inga funktionsvariationer eller annat som kan göra en resa med lokaltrafik utmanande.
Det Ture och hans grävskopa har åstadkommit i praktiken är ett arbetarpartiformat hål i svensk politik och så har det varit under en längre tid. Eller, hål och hål, det är en grop som många har hoppat ner i genom åren.
Ett tag blev Moderaterna till Nya Moderaterna och var enligt sina egna strateger Sveriges enda arbetarparti. Det gick som det gick med den saken, men först ändå rätt bra. Nästa att hoppa i och ligga kvar blev Sverigedemokraterna, numera trivs de väl så där. Banden till Svenskt Näringsliv är lite för uppenbara, löftena till marknaden för uttalade. Möjligen besvärande för näringslivet på sistone då öppen främlingsfientlighet inte är salongsmässigt.
För oss som står där vid kanten av Janzons hål med pannlockarna krökta till frågetecken detta herrans år 2023 är det närmast obegripligt det hela. Vad menas? Vilka är de här människorna som försöker fylla en grop med kostymer, tunna orangea kuvert och en karta över Sölvesborg? Nä. Den här gropen är allmänfarlig.
Petra Sviberg
