Vi måste prata om otryggheten

Petra Sviberg. Foto: Nina Varumo

En sommar fylld av de för somliga märkliga nyheterna att människor inte längre vill jobba sönder sig själva, sitt liv och jorden vi lever på går mot sitt slut. Snart sagt alla stora internationella media rapporterar om människor som lämnar sina jobb och i en del fall hela arbetslivet bakom sig i dyningarna efter det akuta pandemiläget.

Samtidigt lackar det mot val i Sverige och vad vore naturligare än att den kantrade arbetslinjen som gjort själva arbetets beskaffenhet ohållbar skulle ligga i topp bland frågorna på ledarsidor och i dyrt producerade valfilmer? Att sparka neråt visar det sig. Att peka ut otrygghet som något som konstrueras av människor i utanförskap, och absolut inte fråga sig vad som i sin tur genererar utanförskap.

När min mors morbror gick bort fick vi efterlevande ta del av hans barndomsminnen nedtecknade av hans livskamrat. En rörande skatt av barndomsbäckar, syskonminnen och turer längs landsvägar på för stor cykel. De utspelar sig under 30- och 40-tal i södra Finland, förstås finns där också bomber som faller och flyglarm. Och klasskillnader. Genom sina barnaögon konstaterar han att de rika slår sina hästar, som att det alltid är bråttom och som att de inte har förstått att hästar är så kloka att de går dit de ska ändå utan att någon slår dem. En del saker har inte ändrats i någon större utsträckning under de åttio år som passerat.

Annons

”Det nuvarande systemet har länge gått ut på att svälta ut människor ur socialförsäkringarna”

Vill vi inte prata om utanförskapets ursprung behöver vi åtminstone prata om otryggheten som spridit sig i de etablerade systemen under namnet Arbetslinjen och hur den kan reformeras. Det nuvarande systemet har länge gått ut på att svälta ut människor ur socialförsäkringarna och på att göra eftergifter till näringslivet mot att de tillhandahåller arbetstillfällen. Föga förvånande blev inte det så hälsosamt för oss som ska befinna oss mitt i sagda arbetslinje. 

Det är inte bara ett riksdagsval som närmar sig, också en avtalsrörelse står för dörren. För både politiker och parter på arbetsmarknaden borde det vara solklart att piskan spelat ut sin roll, trots massuppsägningar är bristen på arbetskraft stor. Undra på det, vilken människa som haft tid att tänka och känna efter vill arbeta under nolltimmes-kontrakt, på delade turer, med en lön som inte är anpassad efter vad det kostar att leva utan efter vad industrins ägare tål? Om det är fattigt och otryggt att vara anställd, är det då konstigt att människor prövar andra vägar?

”Det borde vara solklart att piskan spelat ut sin roll”

Om vi ska ha en arbetslinje så ska den inrikta sig på arbetets villkor och trygghet. Det är där jobbet finns att göra, i riksdagen såväl som runt förhandlingsborden. Mycket har rivits ner under föregående regeringsperiod, nu är det dags att bygga upp.

Petra Sviberg