Strejk i skärgårdstrafiken, året var 2013 och Seko sjöfolk förde strejkrörelse på Östermalm en regnig novemberkväll. Strömma kanalbolaget hade stort jippo i Nybroviken och bestämde sig för att bryta strejken med hjälp av ickemedlemmar och kraftigt påhejade av arbetsgivarorganisationen Almega. Alla medlemmar i Stockholms skärgård var på plats med plakat och delade ut informationsblad.
Plötsligt fick jag en knuff i sidan av en mycket storväxt herre i en dyr tredelad kostym, han ville fram, rakt fram och en skäggig strejkvakt stod i vägen. Jag blängde surt på gubben. Då hostar han ur sig på bred överklassdialekt: ”gå hem och gör något vettigt istället!”. Han försvann sedan in bland snittar, mingel och strejkbrytare.
Strejken varade i en dryg vecka, och det blev uppståndelse i massmedia. Vi nämndes till och med i riksdagen av Jonas Sjöstedt. Jag själv och Chang Strömberg polis-anmäldes för olaga intrång när vi flyttade på en snörstump på en landgång för att tala med besättningen. Vaktbolag kallades in då vi klassades som hotfulla, det skrevs om äggkastning mot fartygen nattetid, sen var allt över. Jag var helt slut, efter en dryg vecka, men Almega fick ge sig.
När jag läser om hamnarbetarförbundets utdragna konflikt, förundras jag ofta över hur länge de orkar hålla ut, beundrar deras kämpaglöd och solidariteten i förbundet. Motståndet mot deras kamp har nått ända upp på regeringsnivå och ett och annat hyttande finger från LO-borgen. Trots detta gick man med sin minimala organisation sina medlemmar till mötes och fortsatte tills man kom i mål. Konststycket borde ha bemötts med stående ovationer från hela det fackliga Sverige, men så är tyvärr inte fallet.
En motion om att försvara strejkrätten röstades i dagarna ner på Seko sjöfolks årsmöte. Inte unikt att det röstas ner om man ser sig runt bland LO-förbund. Frågan är fortfarande varför man röstar ner det. De senaste tio årens avtalsrörelser har handlat om två saker: försvara det vi har i det nuvarande avtalet för att hamna på ”märket”, och förhindra att en ”kil” nästlar sig in i avtalet. Strejken 2013 var det tarifflönerna de ville åt.
Tiden då vi förhandlade med arbetsgivarorganisationen är förbi, vi bara försvarar oss mot Almegas hemska ideologier och får nöja oss med löneökningar som täcker inflationstakten.
Om man från förbundstopparna inte kan se att detta förslag om strejkrätten är en enorm strypsnara kring halsen mot arbetarrörelsens allra heligaste vapen bör man nog gå hem och göra något vettigt istället. Svenskt näringsliv skrattar gott och kommer slå på kilen tills strejkvapnet är totalförstört om det fackliga Sverige inte vaknar NU!
Rikard Mattsson
