Vi är inne i den 23:e månaden med en pandemi som uppträtt i flera vågor och med olika former av spridning och aggressivitet, där smittotalen nyligen var skyhöga och där dödstalen som tur är har minskat kraftigt.
Under hela den här tiden har det funnits grupper i samhället som har tvingats till nästan omänskliga krav och uppgifter. Det finns många sådana grupper, och jag kommer bara att nämna två av dem. De är stora och viktiga för mig och de borde vara viktigast för alla. Det är de som arbetar inom vården, och det är alla transportarbetare – och kanske främst sjöfolket i alla världens hörn och hav.
Sjöfolket har lidit exceptionellt mycket. Den stora ovissheten och oron, oavsett om du är hemma och ska ut för att mönstra på, eller om du varit ute en längre tid och ska mönstra av, och får hemresan eller utresan uppskjuten flera gånger. Eller att leva med oron att familjen hemma ska insjukna, att inte kunna vara där för att stötta din familj, eller att inte veta om du har en inkomst inom en snar framtid. En stor eloge till världens sjöfolk.
Och trots att svenskt sjöfolk haft det svårt så, förutom alla de som förlorade sina arbeten i pandemins kölvatten, har de flesta av våra medlemmar både kunnat resa till och från sina arbetsplatser och vetat att de har en inkomst.
Det största sveket har nog tyvärr varit regeringar och myndigheter runt om i världen som inte levt upp till de regler och åtaganden som internationell rätt har bestämt. Värst av alla är i stort sett samtliga FoC-flaggor, där i princip samtliga flaggstater struntat i sitt förbannade ansvar och inte lyft ett sketet finger för att hjälpa sjöfolket i dessa tider.
”Största sveket har varit regeringar och myndigheter runt om i världen som inte levt upp till regler enligt internationell rätt”
Det ska sägas att det finns några få undantag bland dessa avarter som faktiskt har stått upp och gjort det de kunnat för att hjälpa till. Och i vår direkta omvärld har alla varit mer på tå i frågan, även om det har funnits besvikelser och korkade beslut även här.
En fundering jag har är: Om dödligheten i covid-19 hade varit den omvända (dvs att en majoritet hade avlidit) hade vi haft den omfattningen av antivaxxare då?
En annan fundering är: varför är det så förbannat svårt att se att med ytterst små – men avgörande – justeringar i sjöfartspolitiken så skulle branschen ha fått en energikick som hette duga? I Norge har man tagit fram en partssammansatt strategi som heter Partssammensatt maritimt utvalg: Forslag for å styrke norsk maritim kompetanse, sysselsetting og konkurransekraft. Varför är det så förbannat svårt att få till något liknande i Sverige?
För övrigt anser jag att politiker och regering borde lyssna mer på Blå Tillväxt och verkställa de förslag som vi tillsammans i branschen har tagit fram för att få till en bättre och konkurrenskraftig svenskflaggad sjöfart!
Utan Seko stannar Sverige, utan sjöfolket stannar hela världen!
