Nytt år och med det nya möjligheter! Nu är det inte viktnedgång eller sluta röka jag har i åtanke, utan något mycket viktigare. Det är nämligen valår.
Tråkigt tycker vissa, menlöst enligt andra. För mig är det spännande och ärligt talat lite läskigt. Och det beror inte nödvändigtvis på att just jag är röd. Det känns som att alla bör vara lite oroliga, för läget är fortsatt oklart. Inget block har tydlig majoritet, ett par partier riskerar att trilla ut. Vem ska samarbeta med vem? Ska nya statsministern styra sossarna åt höger eller vänster? Förvirring och osäkerhet på rätt så hög nivå.
Jag har haft den extrema turen att tillhöra den grupp som vi kan kalla för den lyckosamme arbetaren. Det innebär att jag hittills hållit mig relativt frisk, ryggen har fått lite stryk genom åren men inte resulterat i sjukskrivning. Jag har haft flyt nog att inte drabbas av psykisk ohälsa eller någon allvarlig kris i mitt liv.
Jag har på det stora hela haft hyfsat seriösa arbetsgivare. Vissa bättre än andra såklart, men på det stora hela bra. Framför allt har de flesta ställen jag arbetat på haft kollektivavtal.
Dessutom har jag lyckats med det som nästan känns som en utopi numera: långa vikariat eller tillsvidare-anställning.
Tillhör man gruppen som inte räknas till den lyckosamme arbetaren, vilket är skrämmande många, så känns valet extra viktigt. Ska vi verkligen backa bandet ännu mer än vad som redan gjorts? Ska vi låta det gå så långt att alla våra rättigheter, surt förvärvade genom åren, försvinner?
”Ska vi verkligen backa bandet ännu mer än vad som redan gjorts?”
Vill vi ha fler osäkra anställningar, färre rättigheter, lönedumpning, lättare att bli av med jobbet och svårare att engagera sig fackligt. Ska det vara nästan omöjligt att få rätt till sjukskrivning och rehab?
Är gig-ekonomin – och låt oss vara ärliga: gig-jobb är bara ett nytt ord för daglönare – här för att stanna?
Nej tack till det säger jag. Det behöver regleras så att dessa människor inte är undantagna på arbetsmarknaden. Visst är det skönt att få hem pizzan till dörren, men inte på bekostnad av arbetarnas rättigheter. Varför i hela friden är det omodernt med trygghet?
Tyvärr måste jag ju kommentera att vi till slut fick oss en kvinnlig statsminister. Ja, jag säger tyvärr, inte för att jag har något emot det, utan för att det måste uppmärksammas. Det borde inte vara en stor grej. Det är inte en stor grej förutom att det tog Sverige så förbannat lång tid. Orimligt lång tid.
Det jag dock tycker är intressant är de obligatoriska hatarna. Det finns ju både en och två sådana. Kvinnohat har ingen partifärg. Men jag tror att surheterna är större för att det är en Sosse-kvinna.
