Hösten 1987 slog en bomb ner i sjöfartsvärlden. Den ledande sjöfartsnationen Norge meddelade att landet planerade att införa ett internationellt skeppsregister, NIS. Det innebar att norska rederier skulle kunna fortsätta använda den norska flaggan, men samtidigt av konkurrensskäl kunna ersätta inhemskt sjöfolk med lågkostnadsbesättningar.
Att Norge införde diskriminerande villkor för sin uteflotta hade knappast någon anat i förväg. Dessutom var det en regering från Arbeiderpartiet med Gro Harlem Brundtland som statsminister som föreslog NIS.
Resultatet när NIS infördes blev att flera tusen norska sjömän förlorade sina jobb över en natt. Registret fick snart efterföljare i Danmark, Tyskland och flera andra länder.
I västvärlden innebar de internationella registren att tiotusentals arbetstillfällen förlorades på bara några år. I den norska storsjöfarten fanns bara något år senare betydligt fler filippinare och indier bland manskapet än norrmän.
De svenska sjöfacken bekämpade länge med framgång vissa rederiers och borgerliga politikers försök att införa ett svenskt internationellt register. Inför hot om att större delen av den svenska uteflottan var på väg att flaggas ut kom 1997 TAP-avtalet, ett betydligt smakfullare system än NIS eller danska DIS.
30 år efter det att NIS infördes tar Norge åter täten vad gäller att göra sig av med sitt återstående sjöfolk. Ett förslag nyligen från norska närings- och fiskeridepartementet innebär att det ska bli möjligt att ta ombord billiga besättningar i norskflaggade färjor som går i utrikesfart. Ett rederi som Color Line kan exempelvis, om förslaget blir verklighet, ersätta runt 700 norska sjöfarare med billiga besättningar genom att registrera om sina fartyg i NIS.
Protesterna från sjöfacken i Norden har varit livliga sedan förslaget blev känt.
”Lagförslaget innebär att Norge leder tävlingen om -sämsta möjliga villkor för sjöfolket” betonade Hans Sande från Norsk Sjöofficersförbund vid en demonstration i Oslo.
För en tid sedan intervjuade jag Sjöfolksförbundets tidigare ordförande Anders Lindström för en film om författaren Ove Allansson. ”Sjöfacken i Sverige var länge framgångsrika i att stoppa ett svenskt internationellt register. Men även om vi vann slaget om opinionen så förlorade vi och västvärldens övriga sjöfackliga organisationer det stora slaget och redarna fick ändå igenom sin vilja”, menar en självkritisk Anders.
Självklart kan och måste de nordiska sjöfacken försöka stoppa den norska borgerliga regeringens planer på att tillåta landets färjor att registrera sig i NIS.
Det är inte utan att Internationalens text ”ty sista -striden det är” känns extra ödesmättad vid årets förstamaj-demonstrationer för sjöfolket i Nordeuropa.
Lennart Johnsson
