Rummet var inpyrt med rök och personen jag besökte hade en cigarett i munnen. Året var 1972 när jag första gången kom till Svenska Sjöfolksförbundets dåvarande lokaler i Folkets Hus i Göteborg. Mannen jag träffade var tidningen Sjömannens legendariske redaktör Leif Risö. Jag intervjuade Leif för ett examensarbete på Journalisthögskolan.
Redan vid det första mötet stämde vår personkemi, och innan jag gick frågade Risö om jag var intresserad av att börja frilansa för Sjömannen. För mig var det stort att som ung och oerfaren journalist få skriva i en av av Sveriges då mest citerade och stridbara fackförbundstidningar.
Min första text var en bokrecension och i majnumret 1972 hade jag en längre text om August Strindbergs ofta nära samarbete med den framväxande arbetarrörelsen i Sverige.
Fortfarande efter 45 år är jag lika stolt över att medarbeta i Sjömannen. Under åren har det blivit flera tusen kortare och längre texter. Åren som anställd redaktör för min fackliga favorittidning håller jag som de bästa i mitt yrkesliv.
Hur många hundra vänsterkanter det totalt blivit i Sjömannen har jag tappat räkningen på. Så visst känns det vemodigt att den vänsterkant ni nu läser troligen blir min sista i tidningen. Men någon gång måste det ta slut, och för min del kan det säkert vara på tiden att släppa taget och gå vidare. Förhoppningsvis kommer jag ändå även i framtiden att medverka av och till i Sjömannen på olika sätt.
För några planer på att sluta skriva har jag inte, utan räknar med att fortsätta producera texter och skriva böcker fram tills dagen då jag slutar av naturliga skäl.
Minnena är många från åren i det svenska manskapsfackets tjänst. Det har varit saker som det svenska sjöfolkets strid mot införandet av ett svenskt internationellt register, kampen för att stoppa slavskeppet Black Prince från att gå i reguljär trafik i Göteborg och den turbulenta tiden när det så kallade TAP-avtalet kom.
Jag hade också turen att få arbeta under tre mycket skickliga ordförande: Anders Lindström. Tomas Abrahamsson och Kenny Reinhold.
Roligast av allt har kanske ändå alla fartygsreportage varit att göra. Att kunna träffa sjöfolket på deras arbetsplatser och få ta del av deras berättelser har alltid varit lika spännande. Fascinerande har också besöken hos de sista ”riktiga” uteseglarna – Antwerpenseglarna – varit.
Det har även känts viktigt att lyfta fram betydelsen av internationellt fackligt samarbete inom exempelvis ITF, ETF och NTF.
Historiskt har ofta den svenska sjöfartsnäringen nått störst framgångar när redarsidan och sjöfacken gemensamt arbetat för ökad förståelse för hur viktig näringen är för samhället. Utan gemensamma ansträngningar hade vi troligen exempelvis fortfarande inte haft en svensk tonnageskatt.
Samtidigt är det viktigt att inse att fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer i vissa frågor alltid kommer att ha olika intressen. Det kan exempelvis gälla lönesättning, arbetsmiljösatsningar och annat. Motsättningar som tydligt visade sig nyligen under förhandlingarna med Almega.
Tack vänner och kamrater, ja hela det svenska sjöfolket för 45 fantastiska år, för att jag fått förmånen att få lära känna många av er.
Vi hörs och ses framöver.
Glöm aldrig sjöfolkets valspråk: Gör din plikt – kräv din rätt!
Lennart Johnsson
Lennart Johnsson var Sjömannens redaktör mellan 1988 och 2011. Han har även skrivit ett flertal böcker, ofta i ämnen som speglar hans internationella engagemang.
Detta är Lennart Johnssons sista Vänsterkant. Sjömannen tackar för ett mångårigt medarbetarskap.
