Med anledning av de justeringar som nyligen gjorts inom TAP-systemet behövs en förklaring från vår, och min, sida.
Det första TAP-avtalet skrevs 1998. Behandlingen av själva frågan om TAP är den mest demokratiska process vi haft inom Seko sjöfolk. Det var förtroendevalda personer som tog beslutet, som gällde ett ramavtal mellan Seko och dåvarande Redareföreningen. Därefter skulle tillämpningsavtal förhandlas fram för respektive rederi. I de flesta rederier hade vi både klubbar och förtroendevalda, och de fick ta de lokala besluten om ett eventuellt TAP-avtal i just deras rederi.
TAP-avtalet var ett svårt beslut för alla. Men det togs för att förhindra en massutflaggning och för att 50 procent av manskapsbefattningarna på storsjösidan (vilket i praktiken innebar 67 procent av manskapet som var anställda på Sekos avtalsområde) skulle kunna få behålla sina arbeten.
Detta upplägg fungerade fram till 2009 när finanskrisen slog till mot svenska redare. Väldigt fort fick i stort sett samtliga svenska rederier problem, fartygsvärdena halverades och bankerna krävde att rederierna kom med radikala åtgärder. Då fanns cirka 240 svenskflaggade fartyg på storsjösidan och det blev en massutflaggning som bankerna i flera fall tvingade fram.
De som valde att inte flagga ut behövde visa banken att de försökt göra något åt situationen. Då bad man lokalt i de flesta rederier om att få höja TAP-kvoten från 50 till 75 procent. Även om effekterna av TAP 75 skulle dröja länge så hade man något att visa för banken.
Det finns många missuppfattningar om TAP. Det är helt okej att medlemmar är kritiska och ifrågasätter vad vi gör, men tyvärr finns det fler utanför vår medlemskår som har felaktiga uppfattningar. Olyckskorparna kraxar högt om att det snart blir TAP 100 procent och att detta inte ger några arbetstillfällen.
Det stämmer inte. Vi har fler svenska sjömän på våra idag cirka 60 svenskflaggade fartyg än vad det finns norska och danska sjömän på de drygt 1 000 fartyg som finns i NIS och DIS.
Säg att vi kommer upp i 100 storsjöfartyg på sikt. Om TAP 75 skulle användas med full effekt (vilket det inte gör idag) så innebär det rent numerärt att det skulle finnas 75 fartyg med 375 TAP-anställda och 25 fartyg med 250 tillsvidareanställda svenska sjömän.
Mot den bakgrunden skrev vi in TAP 75 procent i det centrala avtalet. De få rederier som finns kvar och har TAP-avtal idag, har redan TAP 75 lokalt. För långsiktighetens skull, i kombination med tonnageskatten, blev det nu även inrangerat i det centrala ramavtalet.
Vi har fått mycket goda signaler om att de åtgärder som gjorts i Sverige på senare år – av staten, av myndigheter tillsammans med branschen och av de sociala parterna – kan innebära inflaggningar på kort och lång sikt. Detta kommer att innebära ytterligare svenska arbetstillfällen under svensk växande flagg.
Kenny Reinhold, ordförande Seko sjöfolk
