Jag är en av få som öppet medger att jag röstade för en EU-anslutning vid folkomröstningen i november 1994. Trots att vi var drygt 52 procent som röstade för en anslutning, så har det under alla år känts som om att det i stort sett bara är jag och någon enstaka till som stod på den sidan. Jag vidhöll samt försvarade mitt ställningstagande till ett ja med att jag i grund och botten trodde på idén, men medgav samtidigt att ett gemensamt Europa inte enbart skulle vara av godo.
När vi anslöt oss till EU 1995, så växte EU från 12 till 15 länder med oss, Finland och Österrike och sen dess har EU vuxit ytterligare till dagens 28 medlemsländer.
Denna utvidgning har ju självklart fått stora konsekvenser och det är inte konstigt att en del växtvärk, som historiska, kulturella och politiska olikheter, har spelat en stor roll i resultatet av alla effekterna som utvidgningen medverkat till.
I grund och botten så var min positivare syn på EU uppbyggd på tre ben.
Ett ben var att vi allt sedan tidigt 60-tal fram till frihandelsavtalet med EG 1973, och efter det EES-avtalet 1993, redan hade gått halva vägen. Vi var alltså redan bundna via avtal men utan rösträtt.
Det andra benet var idén om ett jämlikt starkt Europa med fred, samt att det politiska läget just då vid inträdet och strax därefter var starkt övervägande åt vänster, vilket är – tro’t eller ej – just åt mitt varma röda solidariska håll …
Det tredje benet var att jag hade sett
ut(av)vecklingen av sjöfarten i Sverige, allt sedan slutet av 70-talet och fram till 1995, något som inte alls gynnat svenskt eller för den delen europeiskt sjöfolk i framförallt manskapspositioner.
Det fanns före vårt EU-inträde en hyfsat gemensam syn på sjöfarten i Europa och idéer om hur man kunde skapa en starkare europeisk handelsflotta, i form av bra bemanningsregler och ett gemensamt EU-register. Förslagen då var kanske inte helt omtyckta, men med tanke på hur det ser ut i dagens sjöfartseuropa, så var det faktiskt många bra och goda förslag som hade gynnat oss alla i dag.
Men, från att haft en god tro på EU, så har den tron fått sig ett par kraftiga törnar på senare tid. Exempelvis är flyktingkrisen i Europa och Medelhavet en sådan sak som jag tycker EU och alla medlemsländer gemensamt skulle ha hjälpt till att lösa.
Sen har vi EU:s inkonsekventa syn på olika sjöfartsstöd. De har tillåtit medlemsländerna ett ”race to the bottom” inom sjöfarten i form av olika förslag och stödåtgärder. Åtgärder som de nu helt plötsligt verkar tolka som ett hot mot de fria rörligheterna, dessa heliga rörligheter som är större och mäktigare än de tio budorden.
Detta är inte ett trovärdigt EU.
Misstron till EU har ökat för min del, även om EU-kommissionen till slut gav sitt godkännande till Sveriges förslag om tonnageskatt. Det är naturligtvis glädjande att vi nu – med all sannolikhet – har en ny blå beskattning för svensk sjöfart till nyår. Men det återstår en del innan konkurrensvillkoren är helt jämlika.
Kenny Reinhold, ordförande Seko sjöfolk
