För 90 år sedan, i november 1932, bildades Svenska sjöfolksförbundet vid en sammanslagningskongress. En av de fem fackliga organisationer som var med vid bildandet var Svenska sjöfarande kvinnors förening – trots motstånd från en del män.
”Kvinnor är nog bra men i land ska dom va.” Orden yttrades på ett medlemsmöte med Sjömansunionen i Malmö i juni 1932, och visar på de fördomar som länge fanns bland manligt sjöfolk om kvinnor till sjöss. Trots visst motstånd var Svenska sjöfarande kvinnors förening med vid bildandet av Svenska sjöfolksförbundet lite senare samma år.
Även om det tidigare hade bildats fackliga organisationer för sjöfolk var 1932 alltså det år då flera olika svenska sjöfack slutligen enades i en gemensam organisation – kvinnor såväl som män. Men organiseringen av manskapet till sjöss går längre tillbaka än så.
Både Sjömansunionen och Eldareunionen bildades 1914, samma år som första världskriget inleddes. Tidigare hade manskapet till sjöss varit organiserat som en sektion inom Transportarbetareförbundet.
”kvinnor är nog bra men i land ska dom va”
Yttrande vid medlemsmöte för Sjömansunionen 1932
Storstrejken 1909 slog dock hårt mot fackföreningsrörelsen, inte minst mot Transport och sjöfolkssektionen. I princip all facklig verksamhet upphörde under några år.
I januari 1914 bildades Svenska Eldareunionen i Göteborg. Initiativtagare var ”skräddaren” F W Zachrison som hade öppnat en sjömansekiperingsaffär i Göteborg. Redan efter ett par månader hade omkring hundra personer ur maskinpersonalen i båtarna organiserat sig.
Krigsutbrottet i augusti 1914 påverkade inledningsvis den svenska sjöfarten och den fackliga organiseringen negativt. Åtskilliga båtar blev de första krigsmånaderna upplagda så fort de anlöpte Sverige. Men snart behövde råvaror föras in och frakterna steg i höjden.
En lyckad aktion för högre löner av Eldareunionen sensommaren 1914 bidrog till att även däckspersonal blev intresserade av att bilda en facklig organisation.
Den 17 september 1914 grundades Svenska Sjömansunionen med huvudsäte i Göteborg. Unionens mål var enligt stadgarna att samla svenska handelsflottans däckspersonal i en enhetlig organisation. Inträdesavgiften var tre kronor.
De två unionerna började ge ut medlemstidningarna Sjömannen respektive Eldaren.
1914 blev även däckspersonal intresserade av att bilda en facklig organisation
Krigsåren 1914-1918 innebar stora uppoffringar för sjöfolket. Över 1 000 svenska sjömän omkom vid krigsförlisningar, efter det att deras båtar torpederats eller minerats.
Efter krigsslutet inleddes diskussioner inom unionerna om möjligheten att gå samman till ett gemensamt förbund. Samtidigt fanns vissa motsättningar. Sjömansunionens medlemmar ansågs allmänt som politiskt mer radikala än Eldareunionens.
Behovet av facklig enighet diskuterades allt intensivare från mitten av 1920-talet. Eldareunionen och Sjömansunionen genomförde kongresser 1927. Den viktigaste punkten vid kongresserna var sammanslagningsfrågan. Även 1930 höll unionerna kongresser och beslutade då att utreda frågan om en sammanslagning. Ett förslag till ett gemensamt förbund för allt manskap presenterades i början av 1932.
Då pågick fortfarande den djupa ekonomiska depressionen runt om i världen. Massarbetslöshet rådde och inte minst världens sjöfolk var hårt drabbade. Närmare hälften av det svenska manskapet i båtarna var arbetslösa under året.
I slutet av 1920-talet hade Svenska Amerikaliniens intendenturpersonalsförening bildats. Nästan alla i intendenturen ombord på Amerikabåtarna blev på kort tid medlemmar i denna organisation.
Sjöfarande kvinnors förening bildades också på 1920-talet. Traditionellt hade det, som tidigare nämnts, länge funnits fördomar hos en del män att kvinnor till sjöss innebar otur. Svenska sjöfarande kvinnor hade med andra ord inte bara redare utan även vissa manliga arbetskamrater att kämpa mot.
En viktig uppgift för Sjöfarande Kvinnors Förening var därför att värna om sjöfarande kvinnors rätt att få arbeta till sjöss.
På riksdagens bord fanns på 1920-talet till och med ett förslag om en ny bemanningslag som skulle ha inneburit att kvinnor helt utestängdes från skeppstjänst, det vill säga att kvinnliga sjömän skulle ha förbjudits enligt lag.
Sjöfarande kvinnors förening agiterade intensivt och framgångsrikt för att motioner som i riksdagen stod bakom förslaget till ny bemanningslag skulle avvisas.
Först 1926 blev kvinnors rätt till att arbeta ombord fastställd. Men nya riksdagsmotioner återkom med krav på att förbjuda kvinnlig kökspersonal i Nordsjötrafik från 1931 och i Östersjötrafik från 1936.
Formellt bildade Svenska sjöfarande kvinnors förening genom en sammanslagning av två organisationer för kvinnligt sjöfolk som var verksamma i Stockholm och Göteborg 1928. Till ordförande utsågs fru Emilie Bergstedt och till kassör fröken Gerda Bergstedt.
I början av 1932 hade Sjöfarande kvinnors förening omkring 1 200 medlemmar.
”de äro arbetare som vi och skall givetvis också betraktas som arbetare”
Utdrag ur artikel i Sjömannen 1932.
När förberedelserna för en sammanslagning av manskapsorganisationerna blev mer konkreta våren 1932 inbjöds föreningen att delta i diskussionerna.
I en omröstning ställde sig 450 av Sjöfarande kvinnors förenings medlemmar bakom förslaget om samgående. Bara fem röstade emot. Föreningen blev också en av de fem grundarorganisationerna av det nya fackförbundet.
Även Sjömans- och Eldareunionerna samt Amerikaliniens intendenturpersonalsförening genomförde medlemsomröstningar. En klar majoritet sa ja till att ställa sig bakom sammanslagningen. Inledningsvis ingick även Svenska stewardsföreningen i det nya förbundet men de lämnade efter kort tid.
Svenska sjöfolksförbundet bildades formellt den 1 november 1932.
Det nya fackförbundets första ordförande blev Sven Lundgren från Eldareunionen. En av dem som valdes till förbundsstyrelsen var Emilie Bergstedt från Sjöfarande kvinnors förening.
Första sidan av ”nya” Sjömannen november 1932 har rubriken ”Svenska Sjöfolksförbundet” med fortsättning i texten ”… har nu börjat sin verksamhet”.
Tidningen skriver:
”Sjöfolksförbundet omfattar numerärt majoriteten av de ombordanställda i svenska handelsflottan. Det kommer därmed att bliva den tongivande parten vid uppgörelser med redarna.”
I samma tidning finns en artikel kring sammanslagningen och sjöfarande kvinnor. Artikeln argumenterar mot dem som hävdar att det ”icke skulle vara lyckligt” om kvinnor tillhörde samma organisation som det övriga sjöfolket. Artikelförfattaren framhåller att kvinnor har samma rätt till förvärvsarbete som männen och att vara fackligt organiserade.
”De äro arbetare som vi och skall givetvis också betraktas som arbetare.”
Debatten om kvinnor bör vara till sjöss fortsätter i Sjömannen under 1933. En kritisk insändare skriven av en medlem i november 1933 vill förbjuda kvinnor att segla. Redaktionen tar kraftfullt avstånd från insändaren och framhåller att skulle Sjöfolksförbundet förbjuda kvinnor att ta jobb till sjöss vore det att helt frångå förbundets principer.
Den kvinnliga medlemmen Hulda Sühl svarar i numret efter de insändare som inte vill se kvinnor ombord. Hon skriver:
”När vi nu tillhör ett förbund, måste vi bli ense såväl män som kvinnor, att glömma allt som varit, bannlysa allt skvaller, alla intriger, alla inbillade orättvisor, hjälpas åt att förstå att den ene betyder inte mer i kampen för tillvaron än den andre.”
