Trots att David Ericsson aldrig har seglat trampar han ofta fartygsdäck.
– Det har blivit åtskilliga färjeresor under åren, säger lastbilschauffören och författaren när vi träffas på ett av de få genuina fiken på Söder i Stockholm, en stadsdel som varit Davids hemmahamn hela livet.
För sin senaste roman Den fredlösa (Ordfront förlag) har David Ericsson fått lysande recensioner i rikstidningar som DN och Expressen.
– Det är nog inte så vanligt idag att en arbetarförfattare uppmärksammas av de stora tidningarna så det känns så klart som ett fint erkännande, tycker David. Senast var det en positiv recension av boken i finska tidningen Huvudstadsbladet.
David Ericsson var en av de två första författare som fick Sekos Ove Allanssonpris och han var också först med att få Allanssonsällskapets stipendium
Redan i åtta-, nio-årsåldern började David skriva små berättelser.
– Jag uppmuntrades av min pappa. Det var nästan det enda positiva han gjorde i livet för mig. Annars var min uppväxt jobbig med till stor del frånvarande föräldrar. De var upptagna av sig själva och sina bekymmer, hade inte tid med oss barn, säger han.
Hemsituationen gjorde att David Ericsson flyttade till en egen lägenhet redan som 15-åring. Han började jobba på en brädgård.
– Här kände jag mig hemma nästan direkt. Gubbarna som jobbade där blev nästan som extrafarsor för mig. Från första dagen trivdes jag med jobbet.
Trots det blev det bara något år på brädgården. David ville se mer av världen och började med att cykla i Finland. Här och var blev det ett stopp för diverse påhugg.
– Jag behövde fylla på min magra kassa ibland, förklarar David.
Efter flera månader på cykel i Finland och en tur i Norge ville han uppleva ännu mer av Europa. Via Köpenhamn hamnade David bland annat i Frankrike.
”många av chaufförerna jag träffat under åren har tidigare seglat.”
Åren på luffen återkommer i hans två senaste kritikerhyllade romaner Döden är inte nog och Den fredlösa. Böckerna är ett slags roadmovies och bygger på David upplevelser. De känns som en uppfriskande förnyelse av arbetarlitteraturen och innehåller rena thrillerinslag.
– Jag var bland annat gravgrävare på en kyrkogård utanför Köpenhamn en tid, och plockade senare frukt i Sydfrankrike, berättar David Ericsson. Det var år med både en del festande och möten med kvinnor längs vägen. Då hade jag ingen tanke på att skriva om mina upplevelser utan det föddes långt senare.
Den manlige huvudpersonen i de två böckerna har lånat mycket av den unga David medan den kvinnliga huvudpersonen Annie är en blandning av kvinnor han träffade under denna tid. Annie har i den senaste boken flytt ut i Europa efter att i självförsvar ha dödat en man i Sverige.
Åter i Sverige dröjde det inte länge innan David Ericsson träffade den kvinna som sedan dess har varit hans livskamrat. När paret efter kort tid fick barn var det försörjning av familjen som gällde.
– Jag ville inte att mina barn skulle ha samma dåliga barndom som jag hade haft med frånvarande föräldrar utan ville ta ett helt annat familjeansvar. Eftersom jag kört lite lastbil tidigare och hade trivts med jobbet hoppade jag på detta.
Efter ett tag köpte han en gammal lastbil av årsmodell 1963 och blev egen företagare.
– Det var slitsamma år. Jag fick ta alla jobb som fanns och lärde mig hitta till varenda gatstump i Stockholm. Ett tag levererade jag kaffe runt om i stan. Allra tuffast var det under den ekonomiska krisen på 1990-talet då räntan ett tag var på 500 procent.
David tröttnade till slut på att vara sin egen. Han började jobba för större åkerier och har under åren bland annat kört, och kör fortfarande, i utrikesfart.
– På många sätt kan man säga att chaufförsjobbet liknar sjöfolkets tillvaro, menar han. Du är som chaufför borta långa tider från familjen och för åtskilliga är det svårt att få ihop familjepusslet. Många av chaufförerna jag träffat under åren har tidigare seglat.
Under de långa körningarna återupptog David Ericsson författandet. Han började skriva både dikter och noveller under lediga stunder.
– Jag hade också blivit en riktig stor-läsare. Ove Allansson var en författare jag tidigt uppskattade liksom Harry Martinson och Ivar Lo Johansson. Allanssons roman Containerbröderna är en verklig höjdare. Sjöfolkets yrkesstolthet som Ove ofta skildrar delas av många chaufförer.
Under sina turer ut i Europa märkte David att chaufförer från bland annat Östeuropa ofta utnyttjades svårt. Att större åkerier närmast använde maffia-metoder och ägnade sig åt ekonomisk brottslighet. Exempelvis det stora tyska åkeriet Willi Britz med 6 000 lastbilar utnyttjade grovt östeuropeiska chaufförer och företaget samarbetade med ryska maffiagrupper. Åkeriet fungerade enligt David som ett slags maffia på hjul.
David Ericsson skrev om detta i reportage i bland annat Transportarbetaren. Reportagen gjorde att han hotades och hoten riktades också mot hans familj. Han märkte också att han ibland skuggades under sina körningar.
– Hoten bidrog till att jag mådde dåligt och till slut gick in i väggen. Det tog lång tid innan jag kom tillbaka igen.
reportage som avslöjade vissa åkeriers maffiametoder ledde till att han hotades. ibland skuggades han under sina körningar.
Den internationella åkerinäringens ibland kriminella metoder skildrar David i romanen Taxfree, en bok som närmast är en dokumentärroman. Senare slog den tyska polisen till mot Willi Britz.
Även om David Ericsson idag ägnar mycket tid åt författandet har han valt att fortsätta att jobba som chaufför.
– Mina bästa läsare och viktigaste kritiker av böckerna är chaufförskompisar. De tvekar aldrig att säga vad de tycker. Tiden som egenföretagare fick mig att inse vilken viktig roll fackföreningsrörelsen har. Att regelbundet få skriva krönikor i Transportarbetaren är en förmån, säger han.
Liksom Ove Allansson är han övertygad om läsandets kraft. Han har aktivt varit med och sett till att det idag finns 14 vägbibliotek runt om i Sverige där chaufförer kan låna ljudböcker.
Att David Ericsson är stolt över sitt yrkesval är tydligt. Han berättar att han ibland kör det längsta lastbilsekipaget i Sverige på hela 32 meter.
– Bilen får köra på dispens. Utan att skryta vågar jag påstå att jag är en av de få i Sverige som klarar av att backa 32-metaren. Ingen av de andra chaufförerna på vår terminal klarar det.
Vad kommer du närmast att skriva om?
– Kanske blir bok nummer åtta en fortsättning på Den fredlösa. Jag känner att det fortfarande finns mer att berätta om de två huvudkaraktärerna i boken, och jag tror också läsarna är nyfikna på hur det kommer att gå för Annie, säger han.
