
Författaren Ove Allansson som själv seglade i drygt fem år var en minst sagt flitig skribent. Förutom närmare 40 böcker publicerade han artiklar, noveller, debattartiklar och recensioner i en lång rad tidningar. Även om han debuterade 1963 med en novell i Metallarbetaren är Sjömannen den tidning han främst förknippas med.
Den första novellen av Ove Allansson i Sjömannen publiceras i nummer 6 1964 och heter Kajstölden. Det är en mustig skröna och miljön en hamn någonstans i Sydamerika. Men kan man verkligen stjäla en kaj. Ja i Oves värld går det all-deles utmärkt.
NEJ, MILDA MAKTER! Det är en del av kajen, som hastigt närmar sig Rostigheten. Timmergubben stoppar omedelbart spelet, men försent. Man har vinschat loss kajen från den murkna pålningen…
Aporna tjattrar ilsknare än förut, nästan lika ilsket som de tre gestikulerande cabarelleosarna vilka seglar fram på den losslitna kajhalvan.
Under debutåret 1964 medarbetar Ove Allansson med ytterligare en novell och flera dikter.
De kommande åren fram till romandebuten Resan till Honduras 1967 fortsätter Ove Allanssons medarbetarskap med noveller och dikter.
Ove Allanssons romandebut Resan till Honduras recenseras förvånansvärt kort i Sjömannen nummer 10 år 1967 av Vanja Ahlström. Rubriken är ”Svensk sjöroman som ger mersmak.” Ahlström skriver att det är en saltstänkt skildring av hur livet kan gestalta sig ombord på ett modernt svenskt fartyg.
Innehållsrikare än recensionen är det porträtt av Ove som Sjömannens dåvarande redaktör Yngve Gyllin, signaturen Yge, gör i numret innan. Porträttet har rubriken ”Ove Allansson – sjöman på parnassen”. Ove förklarar i intervjun att han försökt göra en rolig sjöroman men med allvarliga bottenytor. Han framhåller att han försökt peka på det förmyndarskap, de föråldrade lagar som sjöfolket haft och har att kämpa mot.
Yge insåg knappast hur framsynt han var när han avslutade intervjun med följande ord:
Han är ett ämne, ett prima ämne till en sjöskildrare som från fartygets slutna, isolerade värld kan ge globala perspektiv med inlevelse och erfarenhet.
Från 1968 skriver Ove ofta i Sjömannen och medverkar förutom med noveller och dikter med allt fler allmänna reportage och bokrecensioner. När Vintramp kommer ut samma år får romanen en översvallande recension.
Sjömannens recensent skriver att Vintramp litterärt är ett stort steg framåt och att språket är levande, friskt, omedelbart och målande, och att romanens struktur är fint uppbyggd.
År 1970 utvecklas Oves medarbetarskap ytterligare. Han har slutat arbeta inom metallindustrin och är författare och hemmapappa på heltid. På hans initiativ inleds serien Människan ombord, reportage från olika fartyg. Första reportaget där han själv både skriver texten och är fotograf publiceras i nummer 3 1970. Ove skildrar livet ombord i Trans feederbåt Scandic.
Programförklaringen till serien anges på följande sätt:
I reportageserien kommer Sjömannen försöka spegla specialfartygen, de nya ”konventionella” fartygen och de äldre, som naturligtvis inte får glömmas. Vi kommer inte att låta oss övermannas av automatik, tekniska underverk och hög speed, utan som framgår av seriens namn ”Människan ombord” främst försöka se hur människan har det, försöka redovisa Sjömannens miljö, arbets- och fritidsförhållanden.
Ett lite speciellt reportage är när Ove skriver om en resa statsminister Olof Palme gör med Tor Finlandia 1974. Rubriken på reportaget är Under blågul slips eller Palmes resa med lastfärja.
Ove går omgående i taxin på väg till båten till angrepp mot Palme och den Socialdemokratiska sjöfartspolitiken. Stämningen är något spänd när han och Palme mönstrar på båten. Men Ove noterar snart att Palme anpassar sig väl till mötet med sjöfolket samtidigt som han funderar över om politikerna äger kunskap om människors villkor i arbetslivet.
Äger Palme den? Resan med Tor Finlandia är ett i raden av Palmes arbetsplatsbesök. Kan en kort sjöresa ge inblick i sjöfolkets liv?…
I samband med sjöfolks-kongressen 1982 då Anders Lindström valdes till förbundsordförande intervjuade Ove Allansson den nyvalde förbundsordföranden.
Samma år inledde Ove en serie reportage han kallade decennier med havets arbetare. Han skildrade hur situationen var för det svenska sjöfolket årtionde för årtionde under 1900-talet.

Med Anders Lindström som förbundsordförande gjorde Sjöfolksförbundet en lång rad uppmärksammade kultursatsningar. Många av satsningarna gjordes efter förslag från Ove. Några exempel är antologin Till Havs och Dikt Babord, en samling texter ur Sjömannen. Ove Allansson var redaktör för böckerna.
– Vi lärde känna varandra redan när jag började som ung ombudsman på förbundet i slutet av 1960-talet, minns Anders Lindström. Ofta var jag med på sittningar på legendariska krogen Röva med Ove, Yge, ombudsmannen Georg Uhlin, kocken Kämpis Kämpendahl och några till.
Vid ett tillfälle lyckades Anders övertala Ove att bli medlem i Socialdemokratiska Sjöfartsklubben i Göteborg.
– Det var efter en sen kväll på Röva och rikligt med öl och vin, Plötsligt sa Ove överraskande, kör till jag skriver på och blir medlem i er förening. Ett par dagar senare ringde Ove mig och sa, du min medlemsansökan i sosseklubben, ta och riv den. För Ove var det livet igenom viktigt att stå politiskt oberoende, berättar Lindström.
Utöver reportage, noveller och debattartiklar i Sjömannen under 1980-talet medverkade Ove Allansson aktivt i sjöfolkskongresserna både 1987 och 1992. När kongressen redovisades i Sjömannen nummer 6 1987 handlade mycket om de många kulturaktiviteterna. Ove hade tillsammans med konstnären Lars Mellis Melander ställt samman en konst- och litteraturutställning. Omkring en tredjedel av alla svenska böcker som skrivits om livet till sjöss visades på utställningen.
1988, året som jag mönstrade på som Sjömannenredaktör medverkade Ove Allansson både med resereportage, med noveller och med kulturreportage.
Samma år fick Ove fick Ivar Lo-priset på 100 000 kronor. I samband med att priset delades ut sa han följande:
Läsandet är för mej ett sätt att leva många liv, andras upplevelser, värderingar. Kanske tar det fem till tio timmar att läsa en bok där ett helt livs erfarenheter finns komprimerade.
Det bästa sättet att lära känna ett land är genom att läsa landets författare. Den goda litteraturen är oerhört rik och hjälper oss att uppleva flera verkligheter än de vi ställs inför.
1988 var också första året som Sjöfolksförbundet hade en egen monter på bokmässan i Göteborg. På plats i montern under hela mässan var Ove Allansson. Till montern kom många nyfikna kulturpersonligheter och politiker.
En som däremot säkert helst hade smitit förbi sjöfolkets monter var Moderatledaren Carl Bildt. Men han mer eller mindre lyftes in i montern av Ove trots att två livvakter försökte stoppa det hela. Väl där fick Bildt en grundlig utskällning för Moderaternas dåliga sjöfartspolitik.
Sjöfolkskongressen 1992 blev en manifestation för den rika sjöfolkskulturen. En kort tid efter kongressen fyllde Ove 60 vilket uppmärksammades på flera sätt. Hyllningsboken Allemans djävul var Sjöfolksförbundets gåva till Ove.
På kongressen utsågs Ove till hedersmedlem i Svenska Sjöfolksförbundet.
Sjöfolkets kulturstipendiekommitté var enig om att den enda tänkbara kulturpristagare detta år var Ove Allansson. Prissumman höjdes till 60 000 kronor.
Tanken med kulturpriset var att han skulle få möjlighet att i lugn och ro få arbeta med sin nästa bok utan att tvingas till diverse brödskrivande.
Kulturkommitten blev minst sagt chockad när Ove gick upp och tackade för priset men omgående skänkte de
60 000 kronorna till Sjöfolksförbundets internationella solidaritetsfond.
Att genast skänka bort priset till internationell verksamhet var typiskt för Ove. Hans många resor i världen gjorde att han väl kände till hur illa arbetare i tredje världen ofta behandlades. Dessutom tror jag att han inte ville känna tacksamhetsskuld till Sjöfolksförbundet. Han ville fortsätta att kunna vara en kritiker av facket när han tyckte det behövdes.
Åren gick och i nästan varje nummer av Sjömannen medverkade Ove Allansson. Jag lärde mig mycket genom hans resereportage, hade stort nöje av hans underfundiga noveller och uppskattade hans debattlusta och aldrig sinande engagemang för samhällets små och förtrycka.
I samband med att Ove Allansson fyllde 70 år 2002 gav Sjömannen ut ett temanummer som bara handlade om hans författarskap. Att i arbetet med det numret sätta mig in i hans imponerande författargärning var stimulerande och spännande.
Det dröjde innan Ove började använda en dator för sitt författande. Jag fick hans manus efter att som regel ha hämtat dem i hans bostad.
En dag i mitten av 1990-talet kom Ove Allansson kom upp till redaktionen och såg hemlighetsfull ut.
– Vet du vad jag har med till dig? sa han.
– Ingen aning, svarade jag.
– En diskett med min nya novell, förklarade Ove stolt och överlämnade en böjbar 5 ¼ tums diskett.
Den nya datatekniken hade nått även sjöfolkets störste författare främst tack vare hans datakunniga livskamrat Ia.
Helt lätt gick det dock inte till en början. Ove skrev på en Mac och redaktionen arbetade med PC. De två systemen kommunicerade till en början inte alls. Första gången jag förde över Oves text hade alla å, ä och ö förvandlats till märkliga tecken. När Ove upptäckte detta röt han så hela kontoret hörde det.
– Vad är det för urusla datorer ni har. Det är lika bra att ni hivar ut dom genom fönstret och skaffar riktiga grejer som jag och Ia har!
Fotnot: Texten bygger på ett kapitel i den kommande boken ”Blues för Ove” om Ove Allanssons författarskap.