I första delen av Frans G. Bengtssons roman Röde Orm, en bra bok att läsa och läsa om i virus- och karantänstider, finns en episod där Orm, som för tillfället är roddarslav på ett av den cordovanske kalifens fartyg, får en ny bänkkamrat vid åran, Khalid.
Orm tycker att den nye tar i skralt, men ”talade uppmuntrande till honom, så gott han kunde, och frågade mer än en gång vem han var och varför han hamnat här. Den andre såg högmodigt på honom och ryckte på axlarna; slutligen svarade han, att han var en man av förnäm ätt och inte van att bli utfrågad av slavar som inte ens kunde tala ordentligt. Då sade Orm:
– För detta som du nu sade, kunde jag taga dig om nacken så att du kände det; men det är bättre vi hålla frid och bli bekanta. Slavar äro vi alla här, du såväl som vi andra; och det finns flera än du här ombord som äro av god ätt, och till dem hör jag. Orm heter jag och är en hövdings son. Och det är sant att jag är okunnig i ditt språk, men du är mera okunnig i mitt, som du inte vet ett ord av. Därför syntes det mig att vi äro lika goda, du och jag; eller om någon är den bättre, är det väl knappt du.”
På ett annat ställe i boken, säger Orm att näst god lycka, styrka och händighet med vapen finns det inget bättre än läraktighet i språk. Det är en åsikt som Svenne Whisky kunde skrivit under på. När han första gången skulle åka till Ryssland, insåg han att allt han behärskade på ryska var ”da” och ”njet”. Det klarar man sig i och för sig långt på, men han frågade ändå en rysktalande bekant, vad man skulle säga, när man artigt hälsade på en ryss.
Vännen var av det skojfriska slaget, och lärde Svenne frasen ”Job tvojú mat!”, vilken Svenne flitigt använde sig av. Han märkte att ryssarna tittade konstigt på honom, och när han fått reda på att det betyder ”Gå och knulla din morsa!” förbannade han sin falske vän, men menade ändå att han fått lära sig något nytt, som kunde komma väl till pass.
För övrigt finns detta uttryck på de flesta språk, på arabiska heter det ”nik emak”, på mandarin är det ”cào ni ma”, engelskan har sitt ”motherfucker”, i Paris kan man höra ”Nique ta mère!”, på spanska ”Joda a tu madre!”, och grekerna säger ”Tu munis tis manas su!”
Svenne tyckte att svordomar är en omistlig del av språket. Nationalencyklopedin lär oss att ”svordomar är en typ av kraftuttryck som används framför allt i talspråket, då talaren förstärker sitt budskap genom att använda tabubelagda ord, t.ex. folkliga termer för avföring, könsorgan och sexuellt umgänge av olika slag.” Uppslagsverket tillägger överdrivet försiktigt, att i svordomarna används dessa ord inte för att syfta på de fenomen som de normalt betecknar, utan har som uppgift att uttrycka talarens känslor gentemot det hen talar om.
Förstekocken Torsten ”Törsten” Torstensson på styckegodsaren Skeldervik var en flitig och uppfinningsrik svärjare, ja, man kan rent av kalla honom en nydanare på området. Han nöjde sig inte med de gamla, uttjatade svordomarna, utan uppfann hela tiden nya. En av hans favoriter var ”Djävulens blod och trånga kalsonger”, en sällsam kombination. Vi låg i Norge när den första bemannade månlandningen ägde rum, och såg de suddiga bilderna på TV, efter det fick de norska stuveriarbetarna heta ”fördömda baggar till astronauthemorrojder” när de ådragit sig Törstens missnöje.
Ville man höra ett urval av Törstens svordomar, skulle man nämna hans dödsfiender ombord, den lettiske stuerten Charlie och befälhavare Franzen, de båda låg hela tiden efter honom på grund av hans inbillade eller verkliga missbruk av saker och ting. Törsten var heller inte populär hos båsen, efter han lurat denne att svälja en rågad matsked cayennepeppar, som han påstått vara indiskt socker. Törsten var en humorist, speciellt efter han druckit öl, vilket skedde från tid till annan.
Jag mönstrade som salongsuppassare, innan jag blev nedgraderad till mässuppassare i befälsmässen, kapten Franzen kom på mig en tidig morgon med att späda ut hans färskpressade apelsinjuice med juice från burk; han drack en hel liter varje morgon, och jag hade blivit trött på det eviga pressandet. Degraderingen var till stor sorg för båsen, jag hade innan haft tillgång till salongens barskåp, och båsen tittade upp varje eftermiddag för att klara strupen med en genever före middagen. Jag och båsen var eniga om det förkastliga med överdriven apelsinjuicekonsumtion.
Så kom vi till Tallin i Estland, efter en rundtur i Medelhavet, och Törsten gick i land för att titta på de lokala sevärdheterna. Morgonen därpå hade han inte kommit tillbaka ombord, det var söndag, och matroserna satt och väsnades efter bacon och ägg i manskapsmässen. Då vi redan förlorat andrekocken i Rotterdam på vägen upp, och Charlie gått på kombinerad semester och studiebesök i Hamburg när vi skulle gå genom Kielkanalen, var goda råd dyra. Jag sade åt skanskallen att sätta fram en låda med äpplen och en låda Tuborg, varpå gnyendet avstannade. Båsen kom efteråt och tackade för den bästa frukosten som man hade fått ombord.
På förmiddagen dök Törsten upp, blåslagen och vimmelkantig, eskorterad av två ordningspoliser. De berättade för kapten Franzen att Törsten gripits för osedligt uppförande och störande av den allmänna ordningen, och fått tillbringa natten i finkan. Kaptenen fick motvilligt betala ett vackert bötesbelopp ur skeppskassan, och poliserna gjorde klart att Törsten hädanefter inte var välkommen på Tallins gator och torg.
– Var förstekocken kanske en smula berusad när detta inträffade? frågade kapten Franzen när polismakten gått iland. Man kunde se att han hade fartygsnämnd och loggning i tankarna.
– Oh nej, på intet vis, gode kapten, svarade Törsten. Jag spankulerade omkring i Gamla Stan, tjusigt ställe förresten, och gick in på något slags konditori och ville ha kaffe med dopp. Dom begrep ju inget annat än skogshuggarestniska i den förbannade butiken, kaffe, det fattade dom, men se, kaffebröd förstod dom sig inte på, så jag fick upprepade gånger ryta: Kaker! I mun! och peka på min öppna käft och vifta med en dollarsedel. Sedan kom polisen, och jag fick en jäkla omgång på stationen så jag skulle lära mig veta hut, fan vet för vad.
Det visade sig att Törsten var offer för ett miss-förstånd över språkgränserna. ”Kakker” på estniska betyder ”rövhål” och ”munn” är ”kuk”, så konditoripersonalen trodde att Törsten var ute i helt andra ärenden än att smaka på hembakt. Nät Törsten fick reda på sammanhanget, blev han bitter, och svor ve och förbannelse över esterna och deras enfaldiga tungomål, och lovade att aldrig mer gå i land i skithålan Tallin. Det var ett löfte han höll, för när vi kom till Göteborg blev han påkörd av en vespa i hörnet Andra Långgatan och Värmlandsgatan, blev sjukpensionär på kuppen och höll sig i land resten av sin levnad.
Förvånansvärt många oskyldiga ord i ett språk har en inte så oskyldig betydelse i ett annat, ovanstående lilla episod från mitt tidiga sjöliv illusterar detta. När Kavliosten skulle lanseras i Grekland på 60-talet, insåg man inte från svenskt håll att ”kavli” är ett av det grekiska språkets ord för det manliga könsorganet, vilket medförde ett visst köpmotstånd.
********
Ett sätt att belysa ords ibland dubbla betydelser finner man i vitsen, ordvitsen. Den förnämsta av ordvitsar är den så kallade Göteborgsvitsen, innerligt hatad av stockholmare, men högt uppskattad av mer intelligenta människor. Den berömde psykoanalytikern Sigmund Freud skrev till och med en traktat om vitsen, ”Vitsen och dess förhållande till det omedvetna”, där han framför originella synpunkter på vitsandet. Freud var jude, och det tycks som om ordvitsen är extra uppskattad i den judiska intellektuella traditionen. Kanske är det ingen slump, att när servitörerna på Svenska Amerikalinjen skulle tala med varandra i matsalen på ett sätt som ingen gäst kunde förstå, så sade de ”stockholmare” om färgade människor (n-ordet!) och ”göteborgare” om folk av judisk härkomst.
Barmästaren och urgöteborgaren Carl-Johan ”lille Carl-Johan” Lundin på gamla Sessanlinjen var känd som en stor vitsare. Han var också rapp i repliken, vilket nog hänger ihop. När han varit anställd i trettio år i bolaget, och började bli trött, så kallades han en vacker dag upp till intendenturchefen Siösteen.
– Bäste Carl-Johan sade Siösteen vänligt, nu har vi tänkt till ordentligt här på kontoret!
– Må det? sade Carl-Johan förvånat.
– Ja, jo, det är ju så här att du har jobbat ombord i båtarna i en herrans massa år, och börjar bli lite gammal. Vi vet att det är slitsamt ombord, så nu har vi skaffat dig ett lättare arbete iland, där du inte behöver anstränga dig så mycket, varken till kropp eller själ, det är lätt som en plätt och kräver inte mycket av sin man, det är ett kneg man kan sköta med vänsterhanden. Dessutom är det hyfsat betalt!
– Åh fan, sade Carl-Johan, ska du sluta?
Han fick gå ombord igen, och jobba kvar ombord till pensioneringen.
Den lille excellerade i många och stilfulla ordvitsar, som han delade med sig av till passagerare och skeppskamrater. Här är några exempel som jag kommer ihåg:
– Hur får en snuskig poet betalt? Per vers.
– Har du hört att hundvakten sitter hos polisen? Han är misstänkt för koppleriverksamhet.
– Vilka damer i världen har de elegantaste dojorna? Finskor.
– Oljeleveransen gick fel, chauffören hade annat i tankarna.
– Min frisör är verkligen musikalisk. Han spelar saxofön i symfoniorkestern.
– Var i Göteborg måste man alltid använda trapporna? -Hisingen…
– Det är så synd om gamla faster Göta, hon har ont i hela kroppen. – Det är ju inte underligt, hon har ju jobbat på Götaverken hela sitt liv.
Den elegantaste ordvitsen Den lille yttrade, var ett språkligt mästerverk. Alla göteborgare (och Freud) böjer sitt huvud i vördnad inför detta:
En gång var jag och Carl-Johan på promenad i Fredrikshavn under ett uppehåll. Den lille var intresserad av klockor, så vi gick in i en uraffär och tittade oss omkring. Klockorna var inte mycket att ha, ansåg Den lille, som den expert han var, och misstänkte med hög röst att vissa dyra märken mycket väl kunde vara förfalskningar och kopior, vilket fick övriga kunder att spetsa öronen och urmakaren att ilskna till. Efter en stund, föste han handgripligen ut oss från sin affär.
Den lille vände sig på tröskeln och sade värdigt:
– Ursäkta min utvisare, tycker ni om att se kunderna gå?
Jag betraktade länge detta som den oöverträffade ordvitsen. Döm om min förvåning, när jag flera år senare hittade vitsen hos Albert Engström, som inte brukade vitsa särskilt mycket. Den lille hade för en gångs skull lånat en vits, den blev ju i och för sig inte sämre av det, men de bästa ordvitsarna skall uppfinnas i stunden, inte traderas.
Albert Engström bodde ett tag i Göteborg, och gick på Valands konstskola. Han var från Lönneberga i Småland, och när han skulle flytta till Göteborg talade hans ömma moder allvarsord med honom. Det var väl i och för sig acceptabelt att han bosatte sig i Göteborg, men modern tittade honom djupt i ögonen, och sade med skälvande stämma:
– Men en sak får du lova mig min gosse, bli aldrig vitsare!
Även på den tiden var tydligen den ädla Göteborgsvitsen misskänd utanför staden.
*****
När vår Herre och Frälsare, den för uppviglingsverksamhet avrättade snickarlärlingen Jesus ”Kristus” Josefsson från Nasaret, var med oss här på jorden, ägnade Han sig inte bara att gå på vatten, tillverka vin, väcka döda eller göra underverk i största allmänhet, Han hade också synpunkter på språkbruk. I Matteusevangeliets femte kapitel kan man finna Hans yttrande:
– Jag säger er, att ert tal skall vara ja, ja och nej, nej. Allt -utöver detta kommer från Den Onde.
Ja.
Nej.
Vore det så enkelt, skulle vrålapor och svin kunna kommunicera. Men det kanske är på det viset, om man får döma av en del inlägg på Twitter och andra sociala media.
