Svenne Whisky, min gamle vän och mentor, som betraktar gräsmattan underifrån sedan närmare tjugo år, var ingen rojalist. Han hade studerat Wilhelm Mobergs traktat ”Därför är jag republikan” och levde och lärde efter budskapet i denna skrift.
När vår nuvarande, ofrivillige monark gick och gifte sig med fröken Sommerlath 1976, letade Svenne upp en byst av kungamördaren Anckarström och sände som bröllopspresent. Han fick efter en tid ett kort med ett varmt tack från brudparet för den vänliga gåvan. Bysten står troligtvis än i dag och stirrar på besökarna på något slott. Svenne förtvivlade över den avgrundslika kungliga okunnigheten om vad som förevarit i det förflutna.
Svenne tittade på det kungliga bröllopet på tv, och blev bitter.
– Nu har vi fått ännu en parasit på halsen att försörja, sade han. Och det står tiotusen idioter på Slottsbacken och hurrar åt saken!
Han såg sig tvungen att ta en liten whisky för nervernas skull, gick ut på balkongen och utbringade ett leve för republiken, till de kungatrogna grannarnas vrede.
Wilhelm Moberg ansåg att besättandet av statens högsta ämbete skulle följa av lag, och inte av samlag, en åsikt som Svenne hade tagit till sig. Själv barnlös (så vitt han visste) kunde han inte förstå finessen i att om händelsevis hade haft en arvinge, skulle denne tvingas besätta Svennes position som barmästare på livstid.
Svenne noterade monarkins allians med allsköns fördummande media, som levererade yta, inte innehåll, och han spådde att det största hotet mot monarkins fortbestånd i landet var om kronprinsessan Victoria växte upp, blev etthundratjugo kilo fet och hade finnar. Detta hände inte, kronprinsessan fick tvärtom en släng av anorexia och var slät som en barnrumpa i ansiktet, vilket mycket grämde Svenne på ålderns höst.
Svenne arbetade under en period som betjänt åt den bekante disponent H.W. Ryndquist i Västra Frölunda. Han mindes tiden med visst vemod, och sade att det var en erfarenhet som gick utanför det mesta att tjänstgöra hos en indisponibel disponent.
Bakgrunden till detta miljöombyte var att Svenne på tidigt sextiotal hade börjat tröttna på sjölivets vedermödor ombord på gamla Sessanlinjen, och ville gå i land ett tag. Han var dessutom less på Fredrikshavn och hade blivit lurad på växelkursen när han köpte en påse äpplen med svenska kronor av en dansk fruktnasare, det var den så kallade droppen som fick bägaren att rinna över.
Svenne svarade på en platsannons, kallades till intervju och befanns passande, då han på disponentens stränga fråga om han nyttjade starkt svarade: ”Inte till frukost!”
Disponenten drabbades då och då av svår måndagsfrossa, varför han behövde assistans i hushållet: Svennes föregångare på posten hade utvecklat depression och fått läggas in på klinik, men Ryndquist trodde sig kunna konstatera att Svenne var gjord av solidare material.
Långt efter att Svenne lämnat sin post hos Ryndquist avslöjades det att disponenten råkat blanda ihop sina egna tillgångar med sina klienters medel, och det blev stor skandal, men tills dess levde disponenten på stor fot i sin pied-à-terre vid Mandolingatan. Han bistods i sina affärer av sin norske kontorist och kalfaktor Charles-Martin, en landsflyktig kollaboratör med syndikalistiska sympatier. Efter flytten till Sverige hade Charles-Martin sysslat med att tvätta mattor som aldrig blev sig lika efter tvätten, och arrangerat mopedolyckor, där han pressade pengar av de olyckliga bilförarna, tills han fick anställning hos Ryndquist.
Disponenten sysslade med att förvalta andras pengar, och för detta behövde han en passande social fasad, så han förlovade sig med grevinnan Lewenkraut. Svenne berättade att han i sin enfald trodde att adelsdamer förde ett vårdat språk; men detta var innan han träffade grevinnan. Enligt Svenne svor hon nämligen som den värsta borstbindare, och fann en mening ofullständig om den inte smyckades med förbannelser och könsord (därvidlag liknade grevinnan en före detta avtalssekreterare på Sjöfolksförbundet, som måste plockas bort som föreläsare när känsliga medlemmar på åttiotalet började söka sig till kursverksamheten).
Svenne svarade på en platsannons, kallades till intervju och befanns passande, då han på disponentens stränga fråga om han nyttjade starkt svarade: inte till frukost!
Grevinnan Lewenkraut gick något oväntat hårdast fram mot kungahuset, vilket gladde Svenne.
– De där satans Bernadotterna, röt grevinnan, de var patrask när de kom hit och de är fortfarande patrask! Deras anfäder vaktade svin på bondlandet i södra Frankrike, och de mutade sig till Sveriges tron med blodspengar! Kungligheter, de där? Dom är ju för f-n inte ens introducerade på Riddarhuset, ingen vill ta i de j-a k-k-a med en tång! Det har jag sagt åt den där f-ade Gustav Adolf Krukskärva * rakt upp i synen!
Det kanske är onödigt att tillägga, att grevinnan Lewenkraut inte mottog några inbjudningar till kungamiddagar.
Ryndquist fick av någon anledning en engelsk bulldogg med fin härstamning av grevinnan i gåva, odjuret hette enligt stamtavlan Archibald Horatio Jean-Alfred af Burträsk, men disponenten kallade honom alltid Lille Alfred på Sidan, efter den uråldriga, pikanta Göteborgshistorien om lille Alfred med den stora kroppsdelen, som alltid fick Alfred att falla på sidan. Svenne hatade Lille Alfred, som hade för vana att lyfta på benet mot stolar och bord inomhus, och inte lät sig uppfostras.
Lille Alfred liknade märkligt nog mycket Ryndquist till utseendet: en gång i den skumma hallen försökte Charles-Martin sätta hundkoppel på disponenten för att ta en promenad, och Svenne serverade samtidigt doggen en grogg. Misstaget upptäcktes då Lille Alfred inte rörde groggen.
Ryndquists affärsidé var enkel och omgavs med diskretion: han lovade åtta procent mer än bankräntan om man band pengarna hos hans finansinstitut Panta Rhei AB i tre år, räntan betalades ut halvårsvis, och efter tre år fick man pengarna tillbaka. I början på sextiotalet med en reglerad finansmarknad var detta upplägg lysande, det var bara det att Ryndquist betalade ränta och slutbetalningar från nya insatser och levde under tiden i sus och dus på investerarnas medel, en sorts kedjebrevsverksamhet som har en stupstock i den avlägsna framtiden, när de sista torskarna skall ha tillbaka sina pengar. Detta är en metod som efter Ryndquist har använts i stor skala på finansmarknaderna, bland annat i bondfångeriets hemland, USA. Svenne kallade för övrigt alltid USA för ”United Bluff”.
Disponenten inriktade sig på överklassmänniskor och kändisar som var klent utrustade å huvudets vägnar, med grevinnan Lewenkraut som dörröppnare. När de första investerarna punktligt fick tillbaka hög ränta och insatser, så spred sig ryktet i de fina salongerna om Ryndquist som en finansiell trollkarl, de giriga investerarna strömmade till, och man skrattade ursäktande åt disponentens excentriska uppträdande i övrigt, och hans förkärlek för dryckjom i överflöd.
Disponenten tog emot investerare i sin stående svit på Park Avenue i Göteborg, och Svenne bistod, iklädd klassisk engelsk betjäntmundering med frackskört och väst. Diskretion var en hederssak, hade Ryndquist noga instruerat Svenne, men Svenne hade många gånger svårt att inta en stram attityd, berättade han, exempelvis den gången då Ryndquist i hastigheten bestämt affärsmöte med kupplettartisten Karl Gerhard och boxaren Ingemar Johansson samtidigt, ideligen förväxlade de båda, och berömde Ingo för hans sånginsatser och Karl Gerhard för hans hårda ståndaktighet i ringen.
Det hela gick emellertid bra, då Ingo trodde att Ryndquist prisade hans sång i den eländiga B-film han just med-verkat i, och Karl Gerhard antog att Ryndquist hade samma preferenser som han själv, och började diskret flörta med honom. Ingo fick upplägget förklarat för sig, men förvånades över begreppet procent, och när han fick veta att det innebar åtta hundradelars extra avkastning, så var han inte nöjd med detta, utan krävde åtminstone åtta tusendelar. Ryndquist anmärkte efteråt till Svenne, att prisboxningen nog inte i längden var bra för det organiserade tänkandet.
Vid ett annat tillfälle skedde ett beklagligt debacle, då Ryndquist i sitt begynnande storhetsvanssinne hade stämt träff med redarmagnaten Dan-Axel Broström. Broström dök upp i god form, och de bägge matadorerna satte sig ner för att diskutera och pokulera, de var i det avseendet samma andas barn. När Broström sent omsider skulle gå, fick han av misstag med sig en påse med Ryndquists smutsiga underkläder, som Svenne hade ställt i sängkammaren i sviten, i stället för sin egen påse med gåslever, rysk kaviar och ett antal sidenscharfar som han skulle överräcka som fredsgåva åt hustrun Annabella vid hemkomsten. Annabella, den före detta nattklubbsdansösen som nu hade blivit skvallerblaskornas favorit som redardrottning, var ökänd för sitt skarpa humör, och då hon fick påsen med Ryndquists använda kalsonger blev hon inte glad. Dan-Axel kunde inte visa sig offentligt på en månad, medan blessyrerna läkte. Det blev inga affärer mellan Ryndquist och Broström.
Svenne sade alltid att egentligen var ryndquist en hederlig arbetsgivare, som ibland i distraktion betalade ut lön två gånger i månaden, vilket svenne finkänsligt nog inte påpekade
Svenne sade alltid att egentligen var Ryndquist en hederlig arbetsgivare, som ibland i distraktion betalade ut lön två gånger i månaden, vilket Svenne finkänsligt nog inte påpekade. Även om Svenne betecknade disponenten som en glad skit, så började han emellertid efter ett år i Ryndquists tjänst bli less på alla extravaganser, och han sade senare om livsföringen i disponentens hem, med en fras lånad från tjingsargubbarna i Alexandrias hamn: ”Fina grejer – bara skit!”
Så kom dagen då Svenne hastigt fick lämna sin plats hos disponent Ryndquist. Svenne sade alltid att det var det kvinnliga könets fel, vilket noga räknat var orättvist. Disponenten hade i och för sig tröttnat på kvinnor efter fem äktenskap, och kvinnorna hade tröttnat på honom, så han levde nästan i celibat, hans enda stadiga kvinnliga sällskap var Queen Anne och grevinnan Lewenkraut, fastän grevinnan närmade sig de åttio, och krävde förmodligen ringa insatser. Men hans bulldogg Lille Alfred på Sidan var däremot en liderlig sälle, som fick hållas i nitförstärkt strypkoppel var gång han fick korn på en tik, och det var Lille Alfred som ställde till det.
Ryndquist hade satt sig i sinnet att få Git Gay, den berömda primadonnan, att investera i hans företag, han visste via pålitliga källor att hon var förmögen, men samtidigt snål som fan. Git Gay hette egentligen Birgit Agda Holmberg, ett namn som gör sig illa i neon, varför hon hade bytt till det mera passande artistnamnet. Hon var stor stjärna i Göteborg på sextiotalet med sina krogshower på Lorensberg, och med offentliga divalater som den värsta Hollywoodstjärna. Hon seglade en eftermiddag in i disponentens svit med en välkoafferad pudel i sällskap, som visade sig lystra till namnet ”Lady” när hennes matte förmanade henne att sitta fint på den äkta mattan. Svenne var glad över att Lille Alfred inte var tillstädes, utan i säkert förvar på Mandolin-gatan med kalfaktorn Charles-Martin. Trodde Svenne.
Primadonnan lät sig välvilligt bjudas på champagne, men visade sig vara svårövertalad i affärer, så förhandlingarna drog ut på tiden, och Lady började gnälla.
– Oh, Lady behöver nog gå ut! kvittrade divan. Kan inte er hjälpreda där borta ordna det?
Med ”hjälpreda där borta” syftade hon på Svenne, som stod uppsträckt i ett hörn.
– Ja visst min nådiga, sade disponenten. Till er tjänst!
Och så kom det sig att Svenne promenerade Kungsports-avenyn ner, i betjäntmundering, ledande en blonderad pudel i strasshalsband. Han hoppades att inga före detta skeppskamrater var åsyna vittnen.
Svenne erinrade sig alltid, när han berättade denna historia, den cyniske grekiske filosofen Sofainetos ord, att ödet har två sätt att tillintetgöra oss, nämligen att neka oss det vi önskar och att bevilja oss det, och Svenne tillade att det gällde hundar också.
I korsningen Kungsportsavenyn och Engelbrektsgatan fick plötsligt Svenne se Lille Alfred på Sidan komma emot honom, med nöd och näppe kontrollerad av Charles-Martin. Denne hade blivit trött på tillvaron som hundvakt, och bestämt sig lämpa av djuret hos disponenten, som hade varit hemifrån några dagar i sina affärer.
När Lille Alfred fick syn på Svenne och framför allt pudeln, slet han sig, galopperade fram och började skamlöst inleda en parningsakt mitt i gatan, Lady syntes inte helt ovillig. Svenne och Charles-Martin försökte skilja hundarna åt, men det enda resultatet var att Svenne fick ett fult bett i handen av den hormon-stinne doggen. När fyrans spårvagn kom dundrandes runt hörnet, fick Svenne och kalfaktorn hoppa åt sidan, men Lille Alfred var så i tagen att han inte noterade så små saker som spårvagnar, varför de bägge kärlekskranka hundarna blev överkörda av en tjugo ton tung spårvagn, med fatalt resultat, och stor uppståndelse utbröt.
Svenne tog med de sorgliga kvarlevorna av pudeln Lady upp till Ryndquists svit, vid denna syn svimmade Git Gay. När hon kommit sig med hjälp av luktsalt och champagne var hon inte nådig mot Ryndquist och Svenne, som skyllde ifrån sig på Lille Alfred. När hon fick klart för sig att bulldoggen till råga på allt tillhörde disponenten, sade hon iskallt:
– Mina advokater kommer att höra av sig! Ni kan räkna med ett saftigt skadestånd, herr Ryndquist, och marscherade ut, sedan hon nogsamt tömt det sista glaset champagne.
Ryndquist, som såg en fet affär gå honom ur händerna, och dessutom sannolikt skulle drabbas av ett väl tilltaget skadestånd, avskedade Svenne på fläcken. Detta var före Lagen om anställningsskydd, så Svenne hade inte så mycket att hämta, och han var föresten trött på betjänttillvaron sade han efteråt, så han tog av sig frackkavajen, slängde den på golvet framför disponenten och sade med en enkel Göteborgsvits: ”Skit samma! Det var ändå ett jävla hundgöra!”
När han gick, fick han trängas i dörren med Charles-Martin, som med två mans hjälp hade släpat upp den illa tilltygade kroppen av Lille Alfred på Sidan till disponenten för beskådande. Svenne tyckte, att ännu i döden hade Lille Alfred ett fånigt leende på sina sladdriga läppar.
Svenne gick dagen efter ned till Sessanlinjens kontor vid Majnabbe, beviljades företräde hos intendenturchefen Siösteen, som fått tjänsten på sina meriter som ubåtskapten, och fick gå ombord igen. Han stannade till pensioneringen.
Ack ja. Det här var i en annan tid, långt innan skatteavdrag för hushållsnära tjänster infördes för att hålla överklassen på gott humör och sätta underklassen på plats. Svenne fick aldrig uppleva detta, som tur är. När Svenne berättade denna historia för mig på sjuttiotalet, var Ryndquist en unik figur. Fyrtio år senare är jag inte längre så säker på det.
Svenne Whisky var en överraskningarnas man. Jag var en gång med honom på fin restaurang, då plötsligt fan for i honom, vilket hände. Han reste sig upp, klirrade i glaset och äskade tystnad. Han var ståtlig att skåda, där han stod med den vita linneservetten uppstucken under kragen, i flott Harris tweedkostym med skinnskoningar på armbågarna, och med ett välansat skägg, man kunde ta honom för den engelske lord Wateregg som uppträder i Piratens novell ”Högvilt”, endast monokeln saknades.
– Jag ämnar utbringa ett skål och ett leve för Hans Majestät Konungen på densammes namnsdag! röt han med stentorsstämma.
Folk i lokalen blev förbryllade.
– Det är ju varken Carl eller Gustaf i dag, vågade en herre sig på att invända.
Svenne tittade på honom med förakt.
– Nej, sade han. Men det är den sextonde.
Tomas Abrahamsson
