Tacksamt att släktforska om sjömän

Vill du släktforska om sjömän finns det stora möjligheter. Sjömän är en ovanligt väldokumenterad yrkeskår. Bild tagen på den fyrmastade barken Abraham Rydberg III, byggd 1892. Foto: Digitaltmuseum

De gamla sjömanshusens arkiv är rena skattkamrarna för den som vill veta mer om bortgångna anfäder som varit till
sjöss – även kvinnliga sådana. 

Det säger Eva Johansson, författare till boken Släktforska om sjöfolk, som i september tilldelades Stiftelsen Sveriges Sjömanshus litteraturpris.  

Vill du släktforska och råkar ha sjömän i släkten? Då har du tur. Sjömän är en ovanligt väldokumenterad yrkeskår och med hjälp av sådant som sjöfartsböcker, sjöförklaringar och lokala sjöfartsmuseer går det att hitta mängder med information om deras liv och leverne. Men den viktigaste nyckeln till en framgångsrik släktforskning om sjömän är de gamla sjömanshusens omfattande arkiv. 

– Här finns sjömansregister, mönstringsrullor och sjömansrullar, säger Eva Johansson. Inskrivningen finns i kronologisk – och ibland också alfabetisk – ordning så det är lätt att söka. Idag finns mycket av informationen digitalt, och ännu mer hittar man i pappersform hos landsarkiven.

Den som släktforskar om sjömän kan med lite tur få fram betydligt mer information än bara mönstringar och fartyg. Ett exempel som Eva Johansson lyfter fram i sin bok är Emil Pettersson från Ronneby. År 1898 mönstrade han på
sitt första fartyg, skonerten Mathilda. Han var då 19 år och arbetade som kock ombord med en månadslön på
15 kronor. I oktober 1903 mönstrade han på den svenska barken Arabella i Helsingborgs hamn, den här gången som lättmatros. Med Arabella fick han se såväl Afrika som -Australien och andra delar av världen innan han 1906 lämnade sjömans-livet bakom sig för gott. 

Annons

I boken finns också information om Arabella, om befäl-havaren ombord och den som ägde fartyget.

– När man vet vilket fartyg någon arbetat på kan man gå vidare och leta efter uppgifter om båten och på den vägen få veta vart man seglade och om det hände något särskilt ombord. Hos Digitaltmuseum, som finns öppet på nätet, kan man ibland också hitta bilder på båtarna, säger Eva Johansson.   

“Hos Digitaltmuseum kan man ibland också hitta bilder på båtarna”

Eva Johansson har jobbat större delen av sitt yrkesliv som lokaltidningsjournalist, men har också ett förflutet till sjöss. I sin ungdom arbetade hon tre år som telegrafist, först i Broströms och därefter hos Transatlantic. 

– Mycket av det man gör i livet glömmer man med åren, men den här tiden kommer jag ihåg. Jag lärde mig ta ansvar och att ta folk för vad de är. Ombord lever man tätt ihop med sina arbetskamrater och man måste acceptera varandra för att det ska fungera, säger hon. 

För tio år sedan sadlade Eva Johansson om till professionell släktforskare och fick därigenom också idén till sin bok. Hon kände en samhörighet med sjöfarten samtidigt som hon upptäckte att släktforskning om sjömän skilde sig från den om andra yrkesgrupper, inte minst tack vare den omfattande dokumentationen och de annorlunda sökvägarna. 

Under arbetet med boken har hon också gjort ett par upptäcker som förvånat henne. En av dem är det relativt stora antalet kvinnor hon stött på inom sjöfarten. 

– De första kvinnorna som jag hittade var ombord i mitten av 1800-talet, men det finns säkert de som var till sjöss ännu tidigare. De flesta var kockor och tog hand om hushållet, ungefär som de gjorde på land. 

“De första kvinnorna jag hittade var ombord i mitten av 1800-talet”

Särskilt mycket kvinnor verkar det ha varit på ångbåtarna. Ångbåtarnas storhetstid inföll under 1800- och 1900-talen, i perioden mellan segel och olja.  

– Eftersom jag bott i Västervik i många år har jag tittat lite extra på trafiken där och hittat fartyg med flera kvinnor. Däremot är informationen om de här kvinnorna ofta knapphändig eftersom de inte blev inskrivna i Sjömanshusen utan bara finns upptagna i besättningslistorna, säger Eva Johansson.  

Utöver sjömanshusens arkiv kan man hitta information om sjömän via bland annat sjöförklaringar som finns upptagna i domböckerna. Ett exempel är förlisningen av S/S Nils utanför -Västervik den 16 januari 1929 där Elli Pihlava tjänstgjorde ombord som kocka. När Eva Johansson gick vidare och sökte uppgifter om det dramatiska fartygshaveriet i de lokala tidningsarkiven fick hon veta att Elli varit mycket handlingskraftig i samband med olyckan. 

– Hon hyllades för sina heroiska insatser och beskrivs som den som räddade livet på sina skeppskamrater. 

Under arbetet med boken har Eva Johansson också stött på ett antal rymningar från fartyg där en eller flera ur besättningen helt enkelt övergett båten. 

Och det var inte bara manskap som olovandes lämnade tjänstgöringen ombord. Det gjorde även befäl och i enstaka fall till och med kaptener.  

– Man hade nog olika skäl till varför man lämnade fartygen. Ibland var det kanske på grund av det hårda livet till sjöss, men det hände också att man blev akterseglad. Det var även ganska många som försvann i hamnarna i Amerika vilket kanske, i alla fall i en del fall, handlade om att man ville stanna i landet, säger Eva Johansson. 

Eva Johansson har skrivit en bok om att släktforska om just sjömän. Foto: Linda Sundgren

Börja släktforska

Kom igång med din egen släktforskning om avlidna sjömän. Författaren Eva Johansson tipsar om hur du kan börja:

1. Uppgifter om någon anfader arbetat till sjöss går att hitta i kyrkans församlingsböcker och husförhörslängder.  

2. Leta upp sjömannens inskrivning i registret för rätt sjömanshus. Här går att läsa om på- och avmönstringar med hänvisning till år och sida i mönstringsrullan. 

3. Öppna påmönstringsrullan för att se vilket fartyg sjömannen arbetade på. 

4. Sök efter fartygets besättningslista, ofta kallad sjömansrullor. Många sjömansrullor inleds med ett register i alfabetisk ordning. 

5. Genom abonnemang hos Arkiv digital kan du själv leta i de avfotograferade handlingarna.