Knappt tre och en halv timma tar det för Stena Jutlandica att ta sig från Göteborg till Frederikshavn. Passagerarna tillbringar tiden med att handla, äta, kanske njuta av utsikt och sol eller på andra sätt få tiden att gå. Yrkeschaufförerna brukar sova. För personalen ombord är varje tur ett intensivt arbete.
Just den här morgonen är gråmulen och passagerare få. Mer liv är det i mässen där personalfrukost med såväl bacon som gröt serveras från 06.30 till 08.45. Servicevärdarna Pernilla Larsson, som jobbat på Stena sedan 1989, och kollegorna Sabina Glisic och Felicia Näsholm som är inne på femte året som sjömän, dröjer sig kvar efter måltiden. De utgör tre femtedelar av hotellavdelningen som städar hytter, allmänna områden och har hand om tvätten. Hytterna städas gemensamt. Någon moppar, en annan dammar, chaufförerna ska väckas. Bäddning och plock görs tre, fyra gånger samt av nattpersonalen. Arbetstiden är i snitt 10,6 timmar per dag.
– Men det är flexibelt. Vi har frihet under ansvar. Vi vet vad som ska göras och när det ska bli klart.
– Tiden går fort när vi jobbar en vanlig arbetsdag fastän den är så lång. Och det är skönt att kunna gå upp fem minuter innan jobbet och ändå vara på plats i tid, säger Pernilla.
Stressigast är det i samband med ombordstigningen och när det är fullt ombord – maxantalet passagerare är 1 500 – och ont om sittplatser.
– Jag har sett familjer sitta på golvet och äta köttbullar och mos, säger Felicia som tycker synd om passagerarna vid de tillfällena.
Det mest udda de hittat i en hytt är en våffla under en madrass. Kvarglömda strumpor är vanligt, och rak- hyvlar och använda hygienprodukter. Ökänd är den så kallade Bajsmannen, som hade placerat avföring under toalettstolen och i lampor.
– Om vi inte trivdes skulle vi inte ha valt det här yrket. Men jag skulle inte gjort det iland, konstaterar Sabina.
På frågan vad som är bäst med jobbet kommer svaret snabbt och unisont.
– Kollegorna!
– Vi blir som en liten familj. Det enda stället där du är själv är i hytten … säger Sabina.
– … och där vill du aldrig vara! fortsätter Felicia.
– Man fastnar ofta med folk från andra avdelningar. Vi möts över gränserna. Även med befäl, säger Pernilla som minns när Stenabåtarna hade separata mässar – och att det var protester från båda håll när det skulle bli en gemensam.
Stena Line har över 5 900 medarbetare i Sverige och Europa. I jobbannonserna lyfter företaget att de sedan start har ”främjat gemenskap och skapat livslånga vänskapsband” och ”ombord är vi en stor familj”.
Att besättningen är liten och lever tätt inpå varandra gör det svårt att ha hemligheter ombord.
– Vi har självbevarelsedrift och tar hand om varandra. Det gäller att vara schyst, ha koll på att ingen sitter ensam om den inte vill. Vi gör mycket ihop, säger Sabina.
Många lockas av att manskapet arbetar en vecka och är ledig nästa. Men att jobba vecka innebär också nackdelar: saknaden efter familj och vänner, krånglet om något skulle hända under ombordveckan.
Pandemin drabbade resebranschen hårt. I mars 2020 varslade Stena Line 950 personer om uppsägning och linjen Oslo – Frederikshavn stängdes helt. Stena Saga som trafikerat linjen sedan 1994 togs ur drift. Personal som blev kvar kunde få byta uppgifter eller flyttas till en bemanningspool.
– För oss som var på Saga blev det tufft, vi blev splittrade, säger Pernilla. – Det finns alltid någon från Saga ombord på alla båtar, noterar Sabina som är poolanställd och trivs med det.
En av dem som fick lämna Saga är servicevärden Jhonah Lundgren, som började studera på folkhögskola och sedan till lärare.
– Jag kunde få studielån och visste att jag kunde hoppa in och jobba om jag ville, så det var inte någon stor stress.
Ändå är hon nu tillbaka ombord.
– Fem år som vuxenstudent … det är inte värt det med ekonomin idag.
Hon fick ”fast båt” i december och jobbar i butiken och ansvarar för lagret.
– Jag gillar ordning och reda, det ska gå att hitta saker utan att behöva tänka och leta. Jag har tömt tolv pallar med gamla grejor. Kosmetikabehållare, sådant som någon glömt bort att det funnits och beställt igen.
på den här båten är det bäst personal
LUDVIG LÖFQVIST
När fartyget passerar Vinga brukar det gunga till. Då är klockan snart 10.30 och dags att öppna butiken. De första kunderna är ”proffsen”, med ölkärrorna redo. Över lag handlar svenskarna handlar mest sprit och danskarna godis.
– Jag trivs med mitt jobb. Det är inte bara samma sak hela tiden, säger Jhonah, som precis som flera av kollegorna nämner specifika fysiska inslag som det negativa.
– Jag är liten och det blir många tunga lyft. Till exempel en spritlåda som väger 22 kilo och ska flyttas från pall till pall. Det är trångt så jag kan inte alltid lyfta rätt.
Hennes bästa arbetsredskap är den lilla kniven hon har i ett elastiskt band, men hennes absoluta måste ombord är airpods.
– De stänger ute ljudet från båtens vibrationer och surret från ventilationen. Det behövs för att kunna sova. Jag har inte hunnit läsa en bok ombord, vi har så korta raster. Jag sover mycket, tar tupplurar två, tre gånger om dagen.
Jhonah har ett problem som de flesta ombord inte har.
– Jag blir sjösjuk, jag har stått i butiken och varit helt likblek i ansiktet. Någon gång har jag fått gå och vila. Då tänker jag att jag är på fel jobb. Just den här dagen behöver hon inte oroa sig, trots gråvädret.
Dagens lunch är raggmunk med fläsk och ett rejält salladsbord. Klockan 12.20 samlas matroser med gula varselkläder i dagrummet. Utanför fönstret syns en grön boj, då vet de att det är lagom tid att gå ner till bildäck. På tillbakavägen är Götaälvbron riktmärke.
I Danmark skiner solen från en klarblå himmel. André Filipowicz anställdes på Jutlandica 2002 och jobbar som bås, en förkortning för båtsman, och är arbetsledare på däck. Hur många som är på plats beror på turlista och last, men vanligtvis en styrman och ett halvdussin matroser. En av matroserna är Ludvig Löfqvist, som blev pappa förra året och hamnade på Jutlandica när han ville byta till en kortare tur. Han funderar på att sätta sig i skolbänken igen, för att kunna jobba som styrman.
– Helst på den här båten. Här är det bäst personal. Kommunikationen sker via mikrofon och hörlurar.
Det går fort. När bilrampen fällts ner tar det inte ens tio minuter innan däck fem är tomt.
Inne under tak blänker det i personalens reflexränder. En ensam container står kvar. Efter att gallervagnarna med ren tvätt lastats ur ska den fyllas med smutsig och köras i land. Felicia Näsholm är på plats. Varje fartyg har sin uppsättning textilier, men det kan bli felleveranser.
Innan avgång hinner André med en snabb kaffepaus. Förr kunde det bli uppåt 20 koppar per dag. Nu är han nere på tio.
– Blodet ombord är väl svart, man har en kopp i näven hela tiden.
Strax efter 13.20 kör de nya bilarna ombord. Det gnisslar i de tajta svängarna. André leder chaufförerna rätt med tydliga gester. Kör! Sväng! Fortsätt! Stopp! En mås slår sig ner på räcket. Rampen fälls upp, matroserna placerar ut sig. Motorn börjar puttra och ökar i intensitet. Klockan 13.40 är trossarna hoprullade och redo för nästa hamn. 30 personbilar och 40 långtradare är parkerade och det är dags för kaffe igen.
En matros kan ha många olika sysslor. Lastning, lossning, bryggvakt, underhåll på bildäck, spolning, städning.
– Jag kan sitta på kontor och sedan gå ut tvätta fönster. Hämta kaffe till kapten. Köra en rullstol eller ta hand om ett sjukdomsfall eller någon som ramlat, säger Tomas Nilsson, matros som just nu jobbar som fartygsvärd och med ship security.
Stämningen skiljer sig på de olika Danmarksfärjorna – Danica är mer av en festarbåt för passagerarna – och även beroende på avgångstid.
– De flesta sköter sig, och de ska få ha kul ombord. Sedan finns det en gräns. Det är viktigt att passagerarna får en chans, men sedan är det klippt, förklarar Tomas.
Den här dagen jobbar han klockan 10.00 till 01.00, men han har inga problem med sömnen.
– Jag är trött när jag kommer hem, det händer inte så mycket första dagen. Men andra dagen har det vänt tillbaka.
Tomas Nilsson har med sig lådvis med filmer ombord. Andra stickar eller spelar tv-spel. Det blir mycket kortspel, allmänt ”tjöt” och kaffedrickande. Quiz en gång i veckan och en del gemensamt tv-tittande. Flera följer dejtingprogrammet ”Love is blind”, något som startades av Sabina Glisic och Felicia Näsholm.
– Vi har sagt att vi inte ska titta när vi är i land, men det är inte alla som håller den överenskommelsen. Alla hytter är i princip likadana. Ett fönster, en smal säng, ett skrivbord och en tv, några hyllor, sittplats och garderob för personliga saker. När veckan är slut ska det bäddas rent och läggas fram nytt till den avlösande kollegan. Men det är vanligt att ta med egna sängkläder.
Ombord finns wifi, solarium, bastu och gym. Några i personalen tränar inför Göteborgsvarvet. Stena har ett eget tält där löparna serveras pannkakor före loppet och hamburgare och massage efteråt.
Men det finns också sådant som blivit sämre med åren. Godiset har blivit så dyrt att folk tar med sig hem ifrån i stället. Borta är servetterna med texten ”Välkommen ombord”. Kvällsmaten drogs in men återkom efter påpekanden om att en viktig social stund försvunnit.
Maskinrummen är båtens varmaste och mest högljudda utrymmen. När det är dags för fika är det flera som behåller sina hörselkåpor runt huvudet som konstiga musöron. Vid pentryt finns ett stort bord, tv och ett akvarium, medan det omgivande rummet liknar en järnaffär med stort och smått prydligt förvarat i lådor. Personalen har själva renoverat delar av verkstaden för att förbättra sin arbetsmiljö.
Cirka tolv personer jobbar i maskin på dagen och tre på natten. Arbetet handlar mycket om att sköta underhåll och reparation, inte bara i maskin utan även inredning, alltså vatten och avlopp. Elektrikern Denys Cheban har bytt kretskort i tvättställ och 1:e reparatör Jesper Kaukoranta har fixat ett rör som stuckit ut i skorstenen. Om en liten bult plötsligt lossnar kan det innebära kostnader på hundratusentals kronor. Bevakningen sker även med hjälp av kameror.
– Vi är övervakade dygnet runt, men vi är vana vid det, säger Joel Magneklint, 1:e reparatör.
På bryggan byter två kvinnliga matroser av varandra. Fåtöljen är redo, fötterna placeras bekvämt på ett räcke, kikare och komradio är inom räckhåll. De berättar att uppgiften är att hålla utkik och vara ett par extra ögon. Är det möten, blir det tajt vid sidan, finns det småbåtar.
– Och att leverera snus och roliga vitsar, fyller ett av befälen i.
Några småbåtar syns inte till, däremot siktas ”storasyster”, passagerarfärjan Stena Danica, på väg mot Frederikshavn.
Middag serveras mellan klockan 16.00 och 18.15. I mässen har en matros ratat kalopsen hon blev varnad för och gjort en toast i stället. En nyvaken kvinna brer ostmackor medan kollegorna från restaurang redan ätit och börjar spela kort. I dagrummet är kaffedoften stark. Teven står på hela tiden, men utan ljud.
Restaurang Taste är helt tyst och det tomma köket skinande rent. Bill Albertsson, servicevärd och kassa- ansvarig, är rätt man på rätt plats. Han tar betalt och svarar på frågor, skämtar gärna med barn och plockar undan från bord om tid finns. Skulle det behövas kan han servera sju tallrikar samtidigt, oavsett sjögång.
Han steg ombord 2015 på Saga och kom till Jutlandica i januari, efter att ha jobbat ett tag inom hotell på Danica. Det var inte hans grej – där fick han inte möjlighet att prata med resenärerna. Förutom att han gillar själva jobbet uppskattar han arbetstiden.
– Som jag säger till sommarfåglarna: De flesta jobbar 40 timmar i veckan, i 52 veckor med fem veckors semester. Det blir 47 veckor. Vi jobbar måndag till måndag, 74,2 timmar, och är lediga en vecka. Så vi jobbar 26 veckor. Och dessutom har vi fem veckors semester.
Resenärerna frågar om allt möjligt, men ofta varför det inte finns någon buffé – helt enkelt för att det inte alltid är tillräckligt många ombord för att äta buffé. På en passagerarbåt under säsong kan det däremot bli två eller till och med tre sittningar.
Restaurangen har 308 sittplatser men i dag är bara två personer bokade för middag. Gissningsvis kommer uppåt femton
personer att äta. Mer drag blir det till helgen, 836 danskar väntas på morgonfärjan. Då går det åt minst tre burkar Nutella, ett måste på frukostpannkakorna.
Klockan närmar sig 17.20 och det är dags för passagerarna att gå av i Göteborg. Nu med ölflaken surrade på kärrorna och plastkassar med klirrande varor. Tomas Nilsson följer de avstigande från en dörröppning och Felicia Näsholm sätter full fart med dammsugaren.
En timme senare är det dags för nästa avgång. Nya passagerare går ombord. För personalen blir det ett varv till.
– Det kan kännas lite som att vi är en spårvagn ibland, det är mycket fram och tillbaka och korta turer, sammanfattar Sabina Glisic.
