Seko sjöfolk kräver Leif-Ivan Karlssons bolag på 1,5 miljoner kronor för löner till personalen efter att han kursat driftsbolaget på Birger Jarl. Men Leif-Ivan Karlsson avvisar kravet.
Chang Strömberg, ombudsman på Seko sjöfolk, har strategin klar.
– I första hand kräver vi att konkursförvaltaren ska begära sjöpant i fartyget Birger Jarl för att säkra våra medlemmars lönefordran, säger han. Det handlar om mycket pengar för varje enskild besättningsman.
Enligt facket är möjligheten att begära sjöpant en orealiserad tillgång i konkursen som måste användas.
Lönefordran på 1,5 miljoner kronor handlar om den del av besättningens löner som inte täcks av lönegarantin. Men facket förutsätter även att myndigheterna kommer att kräva regress (återbetalning) på det belopp staten utbetalar i lönegarantin.
– Det är inte meningen att en självutnämnd superentreprenör som gett sig in i rederibranschen på äldre dagar ska kunna kursa ett rederi och vältra över lönekostnaderna på skattebetalarna. Här måste staten agera kraftfullt och återkräva sina utgifter i lönegarantin, säger Chang Strömberg.
Leif-Ivan Karlsson har bestridit fackets lönekrav via sitt juridiska ombud. Han har tidigare uppgett för Sjömannen att han känt sig motarbetad av personalen ombord. Konkursen sker främst för att bli av med personalen i driftsbolaget.
Enligt Leif-Ivan Karlsson har han agerat på ett korrekt sätt. Han har gjort rätt för sig, menar han.
– Jag har en enorm moral. Bolaget har inga skulder till leverantörer eller några skatteskulder.
På en direkt fråga om personalens löner hänvisar Leif Ivan Karlsson först till det ”svenska skyddsnätet” med löne-garanti och fack innan han utvecklar sitt resonemang:
– De kan inte sitta på soffan och få ut full lön. De får söka ett annat jobb. Det flyger inga stekta sparvar in i munnen.
Besättningen och facket reagerar starkt på att Leif-Ivan Karlsson skyller konkursen på personalen och kallar det för rent förtal.
Tedde Scott har arbetat 17 år på Birger Jarl. Han är matros men har också arbetat som fartygsvärd och receptionist. Tidigare var han även klubbordförande ombord.
– Vi har slitit som fan för att få verksamheten att fungera. Vi har gjort vårt, säger han.
Leif-Ivan Karlsson satsade mycket på restaurang- och hotellverksamheten när han tog över Birger Jarl, men han hade inte så stor koll på de sjöfartsrelaterade frågorna, berättar Tedde Scott.
Istället för att förbättra förutsättningarna för turverksamhet satsade han på inredning och nya möbler. Han anställde flera mellanchefer, men ingen med erfarenhet av arbete till sjöss. Samtidigt är kryssningsverksamheten en förutsättning för verksamheten. Birger Jarl måste göra minst 80 turer om året för att kunna ha kvar sin plats vid Stadsgårdskajen i Stockholm.
– Besättningen har alla behörigheter som behövs för att klara detta. När vi gjort kryssningar har vi behövt vara mellan 13 och 20 personer beroende på hur många gäster vi haft ombord.
Ofta var det upp till besättningen att -själva ta ansvar för att få ihop rätt bemanning. Ledningen hade ingen koll, berättar Tedde Scott. Utöver arbetsuppgifter som växlat från matros till restaurang och bar eller receptionist har besättningen även fått ringa in folk.
– Vi har själva fått ihop besättningen inför kryssningar, säger han. Det är ingen som har satt sig på kant och motarbetat Leif-Ivan Karlssons planer utan vi har gjort allt för att få verksamheten att fungera.
Att skylla bolagets misslyckande på personalen är ynkligt, och ett tecken på oseriöst företagande, menar Chang Strömberg. Leif-Ivan Karlsson har ägt och drivit Birger Jarl i sju månader medan besättningen tillsammans har mer än 200 års erfarenhet av arbete ombord på fartyget.
– Att komma och påstå att de är inkompetenta och inte är arbetsvilliga är ett uttryck för att man inte vet vad man sysslar med, säger Chang Strömberg.
