Fusk med löner, rutten potatis och en besättning som knappt kan ett ord engelska. Den Cypernflaggade bulklastaren i Norrköpings spannmålshamn är ett typexempel på fartyg som struntar i internationell lagstiftning.
Genom ett långt stålrör som löper från den 200 år gamla lagerbyggnaden flödar dranken ner i det cypriotiska bulkfartygets öppna lastlucka. Det är inte första gången fartyget ligger vid den här kajen och ITF-inspektör Håkan André har varit ombord på henne förut.
– Senast var i januari i år, säger han och kliver upp på fallrepet. Då var det ganska mycket som inte stämde och jag förväntar mig inte att det är någon större skillnad idag heller.
Överstyrman som vi möter ute på däck ser sammanbiten ut, men kaptenen ler brett och hälsar igenkännande när han får syn på Håkan. De båda har stött på varandra flera gånger på olika fartyg och befälhavaren småpratar medan han visar in till kontoret och serverar kaffe och kakor. Håkan håller god min, men är väl medveten om var han har den vänlige kaptenen.
– Han är jättetrevlig, men ljuger värre än en häst travar, säger han.
Håkan ber om att få se certifikat, anställningsavtal, lönespecifikationer, övertidsdokumentation och tjänstgöringslistor. Kaptenen och överstyrman hjälps åt att hämta fram de efterfrågade dokumenten, men båda två är ryskspråkiga och talar mycket dålig engelska så det blir missförstånd både en och två gånger. Som när Håkan ber om att få se ett anställningsavtal för en specifik besättningsmedlem, men istället för ett papper plötsligt har matrosen själv ståendes framför bordet med kepsen i hand.
– Att man pratar dålig engelska på de här båtarna är väldigt vanligt och jag brukar ta upp det i mina rapporter, säger Håkan efter att han förklarat för befälen vad han egentligen var ute efter. Om något skulle hända och navigatörerna inte kan kommunicera med VTS (Vessel traffic service, red. anm.) är det en säkerhetsrisk, men det verkar man inte bry sig om.
”De här pärmarna är bara till för att visas upp för oss”
Samtliga dokument som läggs fram på bordet är prydligt stämplade och påskrivna. Men Håkan vet vad han ska leta efter och hittar snart en mängd felaktigheter. Som att det saknas individuella anställningsavtal, att man dragit av timmar i tidrapporteringen för att slippa betala övertidsersättning och att vilotiden delats upp i fler perioder än tillåtet. Enligt listorna har dessutom ett par i besättningen mer betalt än avtalet kräver, något som Håkan menar är ett tydligt tecken på lönefusk.
– Inte en chans att rederiet skulle betala ett öre mer än de behöver, säger han. Den här typen av fel i dokumentationen är vanliga på fartyg där man bluffar med lönerna eftersom det inte spelar någon roll vad man skriver, besättningen får ändå inte det som står i pappren. De här pärmarna är bara till för att visas upp för oss. I den rätta bokföringen är de mycket mer noggranna.
Fartyget trafikerar främst Östersjön och Nordsjön. Besättningen består av åtta man, varav sex från den ryska exklaven Kaliningrad och två från Krimhalvön. Man har även en baltisk maskinelev ombord. Men trots den lilla besättningen och de täta hamnalöpen är det ingen som enligt journalföringen överskridit de 103 arbetstimmar i månaden som är gränsen för övertidsersättning.
– Titta här så ser du att de skrivit minustecken och räknat bort timmar, säger Håkan. Så får man absolut inte göra.
Han bläddrar fram ytterligare ett par sidor tills han hittar kockens arbetstider.
– Kockarna får alltid övertid. De sköter ju all matlagning själva och skulle aldrig hinna göra det på ordinarie arbetstid, men som du ser har den här inte jobbat mer än 88,5 timmar i månaden, säger Håkan och pekar lite diskret på siffran längst ner på sidan.
Befälhavaren och överstyrman står mestadels tysta med ögonen på Håkan medan han går igenom dokumentationen, även om de då och då byter ett par lågmälda ord på ryska med varandra. Håkan är i sin tur försiktig med att påpeka vad som inte stämmer. För trots att det är uppenbart att allt inte står rätt till väljer han sina ord noga.
– Förstår de att jag vet att de bluffar skulle dokumentationen vara perfekt nästa gång de kommer hit, men besättningen hade fortfarande inte fått rätt lön. Det enda det skulle leda till är att vi inte längre kan avslöja fusket.
Chansen att någon ombord skulle träda fram och berätta vad som pågår är minimal, enligt Håkan.
– I bästa fall blir de bara av med jobbet och svartlistade och det är de mycket väl medvetna om.
Det här fartyget är inte ensamt om att fuska med lönerna, berättar Håkan. Innan vi gick ombord visade han foton tagna tidigare i år, föreställande lönespecifikationer tillhörande en sjöman på ett taiwanesiskt fartyg. I det ena kontraktet uppges den officiella lönen på 1340 amerikanska dollar i månaden. I det andra, det riktiga kontraktet, redovisas den ersättning han faktiskt får vilket är 250 dollar i månaden. Dessutom var mannens kontrakt på ett år plus tre månader, trots att man enligt internationella regler inte får jobba mer än tolv månader i streck.
”Chansen att någon skulle träda fram är minimal”
– Men killen var livrädd och jag fick lova att inte rapportera det vidare. Annars hade han garanterat blivit av med jobbet och där han kom ifrån finns inget socialt skyddsnät som fångar upp dig, I värsta fall hade han råkat ut för något ännu värre än uppsägning, säger Håkan.
Håkan ber om att få se byssan och livsmedelsförråden ombord. Överstyrman visar vägen nedför en trång lejdare och redan efter ett par trappsteg nås vi av matlukten. I den minimala byssan puttrar en panna med köttfärssås på spisen. Kocken kan ingen engelska alls och överstyrman gör sitt bästa för att översätta med sitt eget. ytterst begränsade, ordförråd. En av ugnarna är så smutsig att Håkan ryggar tillbaka när kocken öppnar luckan och han påpekar att avfallshinkarna måste vara försedda med lock. I det intilliggande förrådet står några kylar och frysar uppställda längs sidoskotten och rakt fram finns vitmålade trähyllor med pasta, ris och andra torrvaror. Mitt på golvet står plastbackar med potatis.
– Vad är det här, säger Håkan och håller upp en rutten potatis.
Resten av innehållet i backen är i samma usla skick.
– Ni måste slänga det här genast.
Kocken säger något på ryska och överstyrman mumlar att det inte ser bra ut. I en av frysarna förvaras kartor med ägg och längst ner i en kyl står en stor papplåda fylld med mögliga rödbetor.
– De här måste ni också göra er av med, konstaterar Håkan och langar upp rödbetslådan på ett litet bord. Ni kan inte servera sådant här, det är farligt.
Överstyrman nickar.
Tillbaka på befälhavarens kontor säger Håkan även till kapten att de måste slänga den dåliga maten.
– Ni behöver gå till affären och skaffa ny potatis. Och köp frukt också, det finns ingen sådan. Det lovar befälhavaren att göra.
– Det är lite för varmt att gå till affären just nu, säger han med en blick ut mot kajen som badar i gassande sol. Men senare idag skickar jag två, nej tre män till Lidl.
– Bara ni gör det idag, säger Håkan. Jag kanske kommer tillbaka i morgon förmiddag och kontrollerar att det blivit gjort.
Arbetsmiljökonventionen rår inte på lönefusket
– Men nu vaknar lastägarna
Läs även: Lastägarna en hjälp mot fusket
