Många gånger genom livet har jag haft anledning att fundera över vad som skiljer Finland och Sverige åt. Född på Åland, med ett yrkesliv i Sverige och även en tid boende där – numera sedan ett decennium bosatt i Finland. Under hela mitt vuxna liv har jag haft en fot på vardera sidan om Östersjön och som barn simmade jag alltså mitt i samma innanhav. Som barn visste jag inte mycket mer än att glassen är godare i Finland, men smöret billigare i Sverige. Som vuxen just nu, då båda länders högerregeringar presenterat de budgetar de planerar att regera med, önskar jag ibland att jag ännu visste ungefär lika lite. I Finland finns visserligen en annan grundstabilitet för att demokratin ska kunna hålla stånd mot marknadsextrema och främlingsfientliga krafter i och med att långt ifrån all infrastruktur och välfärd är utsåld. Å andra sidan är vi just därför högintressanta för de välfärdsoligarker som vid det här laget exploaterat in i kaklet i Sverige.
I Sverige innebär budgetens skattesänkningar att den genomsnittlige sjömannen under ett manskapsavtal näppeligen kommer att kunna köpa ett big-pack Billys pan pizza extra i månaden. En statsminister i samma land kan unna sig skal djursplatå inklusive en flaska bättre champagne två gånger i månaden på Sturehof, peng – arna borde då även räcka till taxiresor som kan tänkas höra ihop med en sådan kväll. I Finland ser det inte mycket annorlunda ut. Faktum är att vår budget ser ut som ett avkok på det sämsta i de fem senaste regeringsprogrammen i Sverige.
I sitt sommarprat för svenska ”Sommar i P1” reflekterar Finlands president Sauli Niinistö över både betydelsen av hur vi möter andras svårigheter och hur viktig känslan av att ha makt över sitt eget liv är för att vi ska vara nöjda med våra liv. I sex år har Finland befunnit sig i toppen av världens lyckligaste länder och många av mina svenska vänner tror att det på något sätt skulle hänga ihop med vår förmåga att härda ut. Inget kunde vara mer fel. På många sätt tycker jag att svenskar härdar ut betydligt mer än finländare. Tänk bara på hur svenska föräldrar tvingas skicka in sina barn i ett sönderprivatiserat skolsystem, men som de flesta som verkligt eller inbillat saknar alter – nativ, härdar de ut. Svenskar åker tåg för tusenlappen och vet ofta inte när, eller ens om, de kommer fram. Likförbas – kat stiger ni på de där tågen. Härdar ut. Den som härdar ut saknar hopp och det går visserligen inte snabbt att rasera tillit och egenkraft på ett sådant sätt att vi hamnar där, men det går. Det kan hända i Finland.
Nyckeln till den där finska lyckan då? Kanske är det så enkelt att vi på vårt sardoniska sätt alltid är medvetna om att det när som helst kan gå åt helvete för vem som helst, livet gör ingen skillnad och det i sin tur fostrar ett slags ödmjuk empati i oss. Det – och att vi ännu kan lita på vår skola och våra tåg.
Petra Sviberg
