Avskeden känns i magen, saknaden skaver. Samtidigt, i land väntar ledig tid, långt mer än de flesta mammor och pappor har med sina barn. Sjömannen har träffat föräldrar som på olika sätt har fått familjelivet att fungera – genom anpassad schemaläggning, barn som blivit äldre eller för att den ena har gått i land.
Tanja och Conny turas om ombord och hemma med Sophia
– Det finns en lekplats och ett gamingrum, och en affär där du kan köpa leksaker. Och till frukost har de en jättestor burk med Nutella. Det är min favoritbåt, säger Sophia Rosén och, efter att ha kastat ett öga på sin pappa:
– Visst får jag kalla den för båt?
Conny Rosén ler åt sin sexåriga dotter:
– Såklart du får.
Favoritbåten, kryssningsfärjan Silja Symphony som trafikerar Stockholm-Helsingfors, har en central roll i familjens liv. Det var här som motormannen Conny Rosén lärde känna Tanja Rosén som jobbade i baren och restaurangen. Och det var härifrån som Tanja ringde Conny för snart sju år sedan för att berätta den omvälvande nyheten.
– Jag minns att jag sa ”Sitter du ned? Jag är gravid”, säger Tanja Rosén.
De hade båda jobbat till sjöss i många år, utan en tanke på att gå i land. Det hade de inte nu heller. Livsstilen passade dem, Silja Symphony var deras andra hem, kollegerna deras extra familjemedlemmar. Därför var de fast beslutna att hitta en praktisk schemalösning som skulle få det att fungera.
– Jag låg på rederiet och krävde att de skulle lösa det så att jag fick mina pass under de perioder då Conny var ledig, säger Tanja.
Conny arbetade, då som nu, två veckor och var ledig tre, året runt. Tanja, som dittills hade arbetat 10-10, gick ner till 75 procent.
– Vi skulle inte bara få ihop en vardag med barn, jag ville ju även ha ett liv med min man. Han fick inte bara bli en person som jag hade skaffat barn med. För så blir det för många. De möts på landgången och har knappt någon vardag tillsammans. Så har vi också tvingats göra, men bara några enstaka gånger, säger hon.
Conny kommer från Öland, Tanja från Småland. När de flyttade ihop valde de att bosätta sig i Vetlanda. Här bor de – tillsammans med en katt och sex ödlor – i en ljus trea med fem minuters gångväg till skolan där Sophia snart ska börja i första klass.
– Vi trivs jättebra i Vetlanda. Men att det blev här berodde till stor del på att min mamma och syster bor i trakten, och vi visste att vi behövde ett skyddsnät. För det händer att våra pass överlappar varandra och då behöver vi hjälp, säger Tanja.
Första gången Tanja skulle packa väskan, efter en föräldraledighet på ett och ett halvt år, var inte alldeles enkel. Inte andra eller tredje gången heller. Även om det var roligt att träffa kollegerna och skönt att få duscha i lugn och ro om morgnarna, malde saknaden inom henne. Men som tur är var det flera arbetskamrater som fick barn under den här perioden och de kunde stötta varandra.
– Vi brukade tjata hål på varandra sinsemellan när vi kände oss deppiga. Det var skönt att ha andra som förstod hur det kändes, säger hon.
Men i land hände att hon stötte på folk som frågade hur hon kunde ”lämna sitt barn”.
– Sophia blev ju inte lämnad! Hon har en fantastisk pappa som är hemma med henne. De två fick dessutom en ännu tightare kontakt när jag började jobba och ibland är hon verkligen pappas flicka.
Men, konstaterar Tanja, föräldrasamvetet finns ändå där. Trots att hon vet hur bra Sophia har det hemma ploppar det upp med jämna mellanrum. Då brukar hon påminna sig om hur mycket tid de faktiskt har tillsammans. Sophia har bara gått korta dagar på förskolan – för att få social träning och träffa kompisar. Inte för att hon måste. Conny eller Tanja är ju alltid hemma och någon vardagsstress upplever de så gott som aldrig.
– Vi brukar städa och tvätta under vardagarna, så när helgen kommer är vi helt lediga och kan hitta på saker med Sophia och, när det går, alla tillsammans, säger Conny.
» Vi skulle inte bara få ihop en vardag med barn, jag ville ju även ha ett liv med min man.
Tanja Rosén
Det som behöver pusslas ihop i deras liv idag är Tanjas arbetstimmar. Hon var en av dem som sades upp under pandemin, men hoppas på att snart bli återanställd. Tills vidare arbetar hon som vikarie för såväl Silja som Viking Line, samt tar vissa nattpass inom äldreomsorgen i kommunen.
– Det bästa är när jag får ett tiodagarspass under de tre veckor Conny är hemma. Då hinner vi två ändå umgås och det fungerar bra med Sophia, säger Tanja.
Det ringer på dörren. Sophia, som gosar med familjens katt, hoppar kvickt upp ur soffan.
– Sophia, du kan inte leka nu, vi ska snart äta, säger Tanja och får en dramatisk, utdragen suck till svar.
Nu när Sophia är lite äldre kan de prata med henne om allt från kompisar till vad hon har ätit under dagen, över telefon eller Facetime. Tanja ringer alltid på eftermiddagen innan hennes kvällspass börjar, Conny halv åtta på kvällen när han har gått av sitt dagpass.
– Tekniken har gjort mycket. Min pappa var också motorman och när han var iväg var det bara telefon då och då som gällde, säger Conny.
Det Conny tycker är jobbigt med sjölivet är helgdagarna, att det alltid är någon av dem som behöver ta jul, nyår, påsk och midsommar. Högtiderna har blivit viktigare sedan Sophia kom, säger han.
– Men i stort fungerar det ändå jättebra. Jag tror att det finns många som har det tuffare, med scheman som inte går ihop.
Linda kvar ombord – sambon gick i land
I Uddevalla håller Casper Frahm på att lära sig cykla. Han trampar på med sina pigga fyraårsben medan mamma springer bredvid med ett fast grepp om stödstången.
– När jag kom hem från Germanica igår bara myste vi. Men idag är det cykeln som gäller, säger Linda Frahm.
Hon har arbetat på Stena Germanica sedan 2014, på Stena sedan 2001, och jobbar oftast i kaféet och ibland i butiken och hotellet. Det var också på Germanica hon träffade sin sambo, båsen Christian Hermansson. När de bestämde sig för att de ville ha barn var de inställda på att en av dem skulle gå i land.
– Christian var sugen på att göra något nytt efter 25 år på Stena. Jag ville vara kvar, jag trivs verkligen på mitt jobb, men var beredd på att gå i land om det var det som skulle krävas, säger Linda Frahm.
» Normen har ju alltid varit att det är mamman som är hemma. Att vi bryter den känns bra.
Linda Frahm
I väntan på ett bra landjobb för Christian arbetade de båda kvar på Germanica. Linda gick dock ner till 70 procent för att de skulle få ihop det med Casper. Men Christian och Linda, de sågs knappt alls.
– Det var såklart jobbigt, men vi klarade det tack vare vår inställning. Vi hade ju också förståelse för arbetssituationen eftersom vi båda jobbade på Germanica, säger Linda.
Men hon glömmer aldrig dagen då Christian ringde och berättade att han hade fått en fast tjänst på Uddevalla hamnterminal – dagtid. Ett jobb han dessutom verkligen ville ha.
– Jag skrek rakt ut av glädje!
Sedan ett år tillbaka är det Christian som alltid finns där på hemmaplan. Linda jobbar sex dagar varannan vecka.
– Normen har ju alltid varit att det är mamman som är hemma. Att vi bryter den känns bra, det är ju ett annorlunda samhälle vi lever i idag.
Veckorna när Linda är ledig går Casper bara tre korta dagar på förskolan. Skulle schemat behöva ändras, vid enstaka tillfällen har hon behövts ombord tidigare, är personalen flexibel.
En eller två dagar innan hon ska bege sig till jobbet brukar de berätta det för Casper, för att förbereda honom.
– ”Snart ska mamma jobba, mamma ska på båten”. För honom är det ju bara så det fungerar, han vet ju inget annat.
Innan Linda går på sitt pass klockan halv fem på eftermiddagarna, pratar hon med familjen på Messenger.
– Casper brukar berätta vad han gör just då eller vad han har gjort på förskolan. Men ibland har han inte tid utan är mitt uppe i något, säger hon och skrattar – att inte ha tid att ta telefonen är ett bra tecken.
Linda är glad över hur väl de har fått ihop det. Casper mår bra och både hon och hennes sambo har jobb de verkligen trivs med. Men, säger hon, ibland kan det ändå kännas tungt att vara så långt borta. Jobbigast har det varit de gånger då Casper haft förkylningsastma.
– Då vill man ju vara där. Men som tur är brukar han inte bli sjuk särskilt ofta. Dessutom vet jag ju vilken grym pappa han har.
Taru återvände till sjöss när barnen blev äldre
Taru Ranne har just kommit hem från Stenas Mecklenburg-Vorpommern. För åtta år sedan gick hon i land, för att få ihop livet med de två barnen därhemma. Nu är sönerna tonåringar, 14 och 15 år, och hon är glad över att kunna jobba till sjöss igen.
– Det är så mycket enklare när de inte behöver mig på samma sätt. De har sina mobiler och kan själva ringa eller messa om det är något, eller om de behöver hjälp med läxan, säger Taru Ranne.
För det händer att hon hjälper till med hemuppgifterna över telefon. Särskilt 14-åringen kan behöva hjälp med att komma igång med matten, trots att han egentligen är bättre på matematik än vad hon är.
– Det var mycket jobbigare att lämna dem när de var små. Allt går ju fort de första åren, man missar så mycket. Det är väldigt tufft.
Taru Ranne jobbar som motorman, arbetar två veckor i sträck och är däremellan ledig två veckor ena gången, fyra den andra. När hon är till sjöss bor barnen i regel hos sin pappa, även om de numera är stora nog att komma och gå lite som de vill. Taru och barnens pappa separerade för tio år sedan. När sönerna föddes jobbade de båda på Finnlines. För att få ihop pusslet ordnade rederiet ett specialschema som gjorde att en av dem alltid var hemma. Men som par träffades de knappt.
– Det sprack mellan oss. Men det berodde mest på personkemin skulle jag säga.
» Jag insåg att landjobb egentligen inte var något för mig.
Taru Ranne
Två år senare, när sönerna var 6 och 7, bestämde sig Taru för att gå i land. Det var för svårt att få ihop schemat och Taru ville ha ett fungerande vardagsliv med barnen de veckor då de bodde hos henne och hennes nya man hemma i Lidhult, ett litet samhälle mellan Halmstad och Ljungby.
– Jag jobbade med badrumsrenoveringar tillsammans med min man. Men jag insåg att landjobb egentligen inte var något för mig.
Dagarna var för tighta och inrutade, säger hon. Samma ständigt pågående stress, dag ut och dag in. Taru tyckte aldrig att hon hann vila ut och saknade den sammanhängande ledigheten hon haft till sjöss. För ett år sedan bestämde hon sig för att det var dags att ge sig ut igen.
– Barnen är som sagt äldre nu och det är bara tre dagar i månaden som jag är ute och jobbar samtidigt som barnen är hos oss, och då är min man hemma. Dessutom, när jag är till sjöss är ju barnen normalt sett hos sin pappa, så jag går inte miste om tid som jag annars hade haft med dem.
