Efter sin första tur till sjöss tänkte han ”aldrig mer, jag går iland”. Nu har Kenny Reinhold suttit 20 år som ordförande för Seko Sjöfolk – och engagemanget för villkoren för alla som arbetar till sjöss har bara blivit större.
På kontoret, med utsikt över Masthuggstorget och Göta älv, blickar stränga föregångare ner från oljemålningar på väggarna. I övrigt ger Kenny Reinholds arbetsrum inte något särskilt strängt intryck; skrivbordet är lagom belamrat med papper och en kaffekopp, och över en meterhög bronsstaty föreställande en sjöman hänger några tygpåsar, en slips och en keps. Här huserar en person som ständigt har saker på gång och ofta är på språng. Utöver ordförandeskapet i Seko sjöfolk har Kenny ett stort internationellt engagemang; han är ordförande för ETF:s sjöfolkssektion, sitter i styrkommittén för FOC, och är ordförande för den maritima sidan av den sociala dialogen mellan arbetsgivare och arbetstagare i EU.
Att det blev sjömansyrket var kanske inte så konstigt. Med fyra morbröder som gått till sjöss och kom hem och berättade spännande historier, hade Kenny Reinhold tidigt bestämt sig för att han ville bli matros. Efter två år på sjömansskolan i Helsingborg var 18-åringen redo för sin första tur. Som kunde ha blivit hans sista.
» Jag åkte hem och packade, köpte sju limpor snus och tänkte att nu ska jag ut och se världen!
– Jag jobbade extra hos en bonde, pappa fick samtal om att det snabbt behövdes folk till en båt i Halmstad. Han kom körande ut där på åkern och sa ”Båten går om tre timmar. Ska du med?”. Och det ville jag såklart. Jag åkte hem och packade, köpte sju limpor snus och tänkte att nu ska jag ut och se världen! Och så hamnade jag på en liten skitbåt som dessutom gick ut i värsta stormen över Nordsjön. Fem-sex dygn var jag sjösjuk, det var för jävligt, resan tog längre tid än normalt också för det blåste så. När vi kom fram till England tänkte jag att jag meddelar skepparen så fort vi kommer tillbaka till Sverige att jag går iland. Men så blev det fint väder, och då var det ju plötsligt mycket trevligare. Och jag har aldrig varit sjösjuk sedan dess. Aldrig.
Därefter blev det några år med olika påhugg innan han blev rederianställd hos Gorthon Lines.
– Jag gick sju år på USA och Kanada. Jag har nog besökt varenda hamn på Nordamerikas ostkust, från Texas till New Foundland, säger han.
Han mönstrade på 1987 och klev av 1993. Ofta var det långa turer. Vid ett tillfälle var han ute i sexton månader i ett sträck, från december 1991 till mars 1993. Sedan blev det några år på Svenska Orientlinjens fartyg som gick på rutten Skandinavien-Medelhavet. Och någonstans där började det fackliga engagemanget ta mer fast form. Han blev vald till facklig företrädare för B&N, och 1996 blev han klubbordförande där. Innan dess hade han hunnit gå en ombudsmannautbildning, och dessutom vikariera som ombudsman i nästan ett år.
Var det fackliga intresset kommer ifrån vet han inte riktigt, bara att det funnits med honom alltid.
– Redan inför mitt första jobb sa båda morsan och farsan ”du ska gå med i facket när du går ombord”. Det var den här tanken att du ska göra din plikt men också veta dina rättigheter. Och rättvisan också. Du ska erhålla allt som avtalet säger att du ska ha.
Under sina år som matros hade han hunnit se ett och annat.
– Det hände att vi kom till hamnar där de inte hade några stuverier. Då kom det order uppifrån att det jobbet skulle vi göra. Det kunde vi väl, men då ville vi ha extra betalt. Och det ville inte rederiet. Men vi lyckades få det vi hade rätt till i de flesta fall. Vi var ett starkt gäng.
1996 var också året då Kenny Reinhold blev invald i Seko Sjöfolks styrelse. 2000 blev han anställd som ombudsman, och 2002 vald till ordförande.
– Det är ofta tillfälligheter som gör det, säger han med en alldeles äkta blygsamhet. Det kändes såklart jävligt stort, att det fanns de som tyckte jag skulle passa som ordförande. Men jag tänkte att tror de på mig så kan jag nog klara av det. Jag hade ju min sjöbakgrund, och hade lärt mig förhandla med skeppare under åren som facklig.
Tap-avtalet, slaget om taxfreen och brutto/nettomodellen ser han som de stora fackliga frågor han varit med och tagit strid kring. Alla kamper har inte vunnits, och allt har inte blivit som facket kanske önskat, men man har ändå vunnit något.
– Jag försvarar allt det vi gjort i de här frågorna, säger han. Och hittills, till dags dato, har jag inte träffat någon som kunnat säga hur vi skulle ha gjort i stället med till exempel tap-avtalet. Jag hävdar att vi inte hade haft 100 fartyg idag med svensk flagg utan tap.
Kenny Reinhold gick i princip i land 1994, men tack vare att han hela tiden haft förmånen att jobba med sjöfart har han inte saknat sjön. Han älskar variationen i jobbet.
– Det är allt från personärenden, glädjen att kunna hjälpa någon som hamnat i en svår situation, till att förhandla med och bygga upp ett samarbete med rederierna, säger han.
» Min hållning är att det är bättre att samtala än att bråka
Han återkommer ofta till vikten av att bygga upp ett förtroende och se till att få respekt av motståndaren.
– Min hållning är att det är bättre att samtala än att bråka. Ofta går det att komma överens. Självklart kommer vi att banka till motparten om de jävlas med oss, men i grunden respekterar vi varandra. Vi är ju alla intresserade av att ha kvar sjöfarten i Sverige.
I det sammanhanget kommer även hans internationella engagemang in. Med besättningar bestående av många nationaliteter ökar vikten av att försöka få till drägliga arbetsvillkor för alla.
– Genom att lyfta andra gör vi även oss själva en tjänst, säger han. Varje krona en matros från ett låglöneland får mer i lön gör ju att redarna tittar lite mindre åt att enbart anställa folk därifrån. De får bättre villkor och vi får behålla våra jobb också.
Sjöfolkets pensioner ser han som en av de viktigaste fackliga frågorna just nu.
– Vi har en sjömansskatt som bygger på ganska låga bruttolöner, vilket gör att vi ändå fått ett bra nettoutfall, säger han. Men vi ser nu att pensionerna halkar efter. Vi anser att beskattningen även borde gälla pensionsutbetalningarna för sjöfolk.
En annan viktig fråga är att arbeta politiskt för att ge svenska redare bättre möjlighet att konkurrera internationellt. Även här kommer samarbetet med rederierna in.
– Har vi inga rederier har vi heller inga arbetsplatser.
TRE RÖSTER OM KENNY:
Pia Berglund, tidigare vd för Svensk Sjöfart, numera på transportföretaget Einride:
Kenny och jag har stött på varandra i många olika roller både i det internationella och nationella arbetet. Kenny är fantastisk i att skilja på sak och person och är villig att tänka nytt. Jag har alltid satt stort värde på hans vänskap och klokhet och hans humor. Bästa minne? När vi över en folköl på X2000 en sen kväll knäckte idén med en Blå skatt. Rock’on Kenny!
Stephen Cotton, generalsekreterare för ITF:
Jag har känt Kenny i över 20 år. Jag anser honom vara en väldigt dynamisk ledare. Han har slagits för att skydda svenska och europeiska sjöfolks jobb, men har också varit en outtröttlig försvarare av alla sjömän. Oavsett om han representerat medlemmar i Europa eller globalt, har han alltid kämpat för att förbättra inte bara arbetsvillkor utan även livskvaliteten ombord eller när sjömän återvänder hem. En fantastisk kommunikatör, en ledare, en lagspelare som har bidragit stort till Seko:s goda rykte runtom i världen. Jag är glad att ha honom som vän.
Peter Skoglund, vice ordförande i Seko sjöfolk:
Kenny är min chef sedan 20 år tillbaka, en chef som ger mig frihet under ansvar. Han visar tillit och uppskattning, är duktig på att coacha och är lyhörd. Kenny är rak, tydlig och vågar ta beslut, även obekväma. Han är duktig på att kommunicera. En riktig kollega och vän som ställer upp i alla väder, även efter arbetstidens slut.
