Sjömansservice i hamnarna skulle kunna vara en ventil för kvinnor i den internationella handelsflottan, men utbudet riktar sig främst till männen. Det visar en forskningsrapport från universitetet i Cardiff.
Kvinnor i den internationella handelsflottan tycker om sitt arbete, men känner sig många gånger ovälkomna ombord och isolerar sig ofta på fritiden. Hamnarnas sjömansservice skulle kunna vara av stor betydelse för dem, men utbudet av både varor och idrottsaktiviteter är främst riktat till män.
Det här framkommer i en forskningsrapport från universitetet i Cardiff som publicerades i våras.
Inom den globala handelsflottan är endast drygt en procent av dem som arbetar ombord kvinnor. Av de 30 kvinnliga sjömän som deltagit i forskningsstudien ”The port-based welfare needs of women seafarers” vid Seafarers international research centre på universitetet i Cardiff, beskrev majoriteten av dem en ganska utsatt tillvaro. De kände sig ovälkomna och möttes ofta av attityden att kvinnor inte hör hemma på sjön. Det ledde till att de utanför arbetet drog sig undan gemenskapen ombord.
– Att isolera sig är en strategi de lär sig för att slippa utsättas för trakasserier och skvaller, säger professor Helen Sampson som lett studien. Hur det påverkar kvinnornas mående skiljer sig förstås från person till person, men att de är mer isolerade än de skulle varit om de exempelvis arbetade på ett fartyg med bara kvinnor i besättningen, kan man nog vara rätt säker på. I arbetet fungerar det däremot ofta bra för kvinnorna och de tycker om sitt jobb.
Sjömansservice skulle med enkla åtgärder kunna bli mer inkluderande
Att de kvinnor som valde att delta i studien skulle ha en mer negativ upplevelse av tillvaron ombord än andra kvinnliga sjömän finns det ingen anledning att tro, menar Helen Sampson. Snarare kan det vara tvärt om.
– I vår studie deltog bara aktiva sjömän. De som mår allra sämst har förmodligen redan slutat till sjöss.
Mot bakgrund av utsattheten och isoleringen som kvinnorna beskriver, skulle den sjömansservice som finns i hamnarna kunna vara särskilt betydelsefull för dem. Men när Helen Sampson och hennes forskarkollega Iris Acejo undersökte utbudet inom sjömansservicen, stod det klart att det främst var riktat mot män.
– Kläder och annat som butikerna säljer är ofta anpassat efter männen och när det kommer till idrott handlar det mest om sådant som män tycker om, som fotboll och andra lagsporter, säger Helen Sampson.
Enligt rapportförfattarna skulle sjömansservice med ganska enkla åtgärder kunna bli mer inkluderande. Det kan handla om att öka variationen och storlekarna i butikernas klädutbud och att sälja magasin, hudvårdsprodukter och andra toalettartiklar för kvinnor. Något som sjömansservice definitivt borde tillhandahålla, menar Helen Sampson, är bindor och tamponger. Den som får slut på menstruationsskydd kan ha svårt att få tag i nya.
– Som kvinna känner man sig kanske mer bekväm med att vända sig till sjömansservice än att be agenten eller någon manlig kollega om hjälp. Under pandemin blev det här ett stort problem när många sjömän blev fast ute på fartygen och kvinnorna fick slut på menstruationsskydd.
Det finns också behov av att kunna lämna använda sanitetsprodukter i hamnarna. Samtliga kvinnor i studien vittnade om problem att hantera det ombord. Flera av dem hade också påtalat detta, men utan gehör. En del kvinnor löste det genom att ta med begagnade bindor iland under hamnuppehållen för att slänga dem, men det var något de helst ville slippa göra.
– Det finns en oro för att få väskorna genomsökta när de passerar vakten och därför behöver det finnas möjlighet att göra sig av med sanitetsprodukter inne på hamnområdet. Egentligen är det rederiernas ansvar att se till att det fungerar, men när de inte gör det borde sjömansservice hjälpa till, säger Helen Sampson.
Sjömansservice medarbetare bör också bli bättre på att söka upp de kvinnor som jobbar ombord, menar Helen Sampson. Det skulle kunna bidra till att bryta isoleringen och ge kvinnorna möjlighet att prata med någon utanför besättningen.
– Det finns en utbredd uppfattning att kvinnor inte vill bli kontaktade bara för att de är kvinnor, men det stämmer inte. Kvinnliga sjömän är visserligen ofta trötta på att bli särbehandlade och höra sådant som ”Gentlemen and lady” eller att bli behandlade annorlunda i jobbet. Däremot tycker de väldigt mycket om sjömansservice och vill gärna ha kontakt med dem, utan att det görs en stor sak av det.
”Man borde värna den bemannade sjömansservice som finns idag”
HELEN SAMPSON
Att utbudet i hamnar ofta är riktat mot män bottnar i att de flesta sjömän traditionellt varit just män. Men det handlar också om hur sjömansservice värderar sina besökare, säger Helen Sampson.
– Man lägger stort fokus på hur många som använder servicen och på att räkna antalet besökare, och då glöms kvinnorna lätt bort eftersom de är så få. Men hur värderar man ett par hundra besökare som bara köper en påse jordnötter var, jämfört med en besökare som fått komma av fartyget för första gången på länge och behöver någon att prata med?
Samtidigt som rapporten visar att sjömansservice har en viktig funktion att fylla, finns det enligt Helen Sampson en generell tendens att vilja dra ner på servicen i hamnar runt om i världen. Främst handlar det om att minska bemanningen.
– Det här är fel väg att gå och man borde värna om den sjömansservice som finns i dag. Framför allt den som är bemannad. Inte bara för kvinnliga sjömän utan för alla som jobbar ombord.
