1976 mönstrade nittonåriga Britt Edenstjärna på oljetankern Scantank som motorelev. Äntligen hade hon nått sina drömmars mål. Men inträdet i sjömansyrket blev inte riktigt som hon tänkt sig. Som enda kvinna ombord möttes hon av såväl fördomar som ilska, misstänksamhet och sexuella trakasserier. Men också oväntat stöd och vänskap. Nu har hon skrivit en bok om sina upplevelser.
– Det fanns nästan inga kvinnor alls inom sjöfarten när jag började, säger Britt Edenstjärna. Inte på fartygen, varken bland manskap eller befäl, inte på Sjöfartsverket, inte inom facket… inte som jag träffade på eller hörde talas om i alla fall. Det var en helt och hållet patriarkal miljö.
Britt Edenstjärna är född i Överkalix. Hon hade ingen anknytning till sjömansyrket när hon växte upp, förutom en farbror som gått till sjöss och tragiskt nog försvunnit spårlöst i hamnkvarteren någonstans i Polen.
Men för Britt lockade sjömanslivet. Det var drömmen om äventyret och chansen att få resa och se världen som drog. Och möjligheten att få jobba med teknik och motorer.
En lärare i maskinteknik på Sjömansskolan barken Viking i Göteborg uppmuntrade henne att välja inriktning som motorelev.
– Han tyckte att jag hade handlag, säger hon.
Efter avslutade studier anmälde hon sig förväntansfullt till arbetsförmedlingen sjöfart – och väntade. Och väntade.
Inget hände.
– Jag stod först i kön för att få jobb som motorelev, men av någon anledning gick alla killar förbi mig om och om igen, berättar hon. Det var ingen som ville ha en kvinna ombord, och framför allt inte i maskin.
Till slut blev hon så trött på situationen att hon ringde upp Sjöfolksförbundets dåvarande ordförande Gunnar Karlsson.
– Han sa direkt att ”Det här ska jag ta tag i! Så här kan vi inte ha det!”, berättar hon.
Dagen efter samtalet fick hon anställning som motorelev på Scantank.
Överlycklig gick hon till jobbet – bara för att mötas av en chief som avskydde henne och arbetsförhållanden som skulle ha avskräckt de flesta.
– Vi var två som jobbade i maskin, chiefen och jag. Och chiefen avskydde mig från första stund. Han vägrade berätta hur arbetet skulle skötas eller var saker och ting fanns. Jag lämnades helt ensam min första vakt. Han äventyrade hela besättningens säkerhet. Det var helt livsfarligt! Bara för att han inte kunde tåla att en kvinna fått jobb i ”hans” maskinrum.
”chiefen avskydde mig från första stund. han vägrade berätta hur arbetet skulle skötas.”
Britt Edenstjärna
Schemat var sex om sex-vakt, vilket betyder sex timmars arbete, sex timmars vila. Dygnet runt, sju dagar i veckan, hela törnen. Alltså i sex månader.
– Det var hemskt, minns Britt. Jag var helt ensam i maskin medan chiefen sov. Men jag hade bestämt mig – jag vägrade ge upp. Han skulle inte kuva mig. Jag lärde mig efterhand hur maskin fungerade. Jag brukade smygkika när han arbetade, eftersom han vägrade berätta något för mig.
Turligt nog fanns ombord på Scantank även goda kollegor. En jungman, en matros och en kock som behandlade henne väl och som blev hennes vänner.
När hon jobbat ombord en kort tid kom plötsligt kaptenen, som också vara redaren, och erbjöd henne några timmars extra ledig tid i land. Något som inte hörde till vanligheterna.
– Jag blev glad och tog förstås chansen, berättar Britt.
När hon kom tillbaka till fartyget kom en av jungmännen gående med ett nummer av Sjömannen. ”Här, det är till dig. Facket var här för en stund sen. De ville prata med dig men du var ju inte här.”
– Jag vet ju inte säkert, men min gissning är att facket hört av sig och ville komma och se hur jag hade det, och redaren såg till att jag inte var anträffbar, ler Britt. Det var därför jag plötsligt fick några timmar extra ”ledigt”. Det var så det gick till på den tiden.
Om allt detta berättar Britt Edenstjärna i sin självbiografiska bok ”Enda kvinnan ombord” som kom ut i höstas. Boken är fylld av mustiga beskrivningar av livet ombord, allt ifrån kockens kulinariska utflykter i kabyssen till detaljerade skildringar av motor och drift och tidstypiska markörer som v-jeans och Abbas musik. Men framför allt skildras villkoren för en ung kvinna som ville arbeta till sjöss på 1970-talet.
– Jag tycker att det är viktigt att de tjejer som går till sjöss nu – under helt andra villkor – får veta hur det gick till då, säger Britt Edenstjärna. Det finns så få berättelser om hur det var. Vi som gick före och banade väg har fått ta mycket skit. Det var slitigt och svårt många gånger.
britt edenstjärna har lågmält och målmedvetet arbetat för att få in fler kvinnor i branschen.
Hon har aldrig stått på barrikaderna och högröstat krävt förändring, aldrig heller valt att arbeta fackligt även om hon alltid sett det som en självklarhet att vara medlem i facket. I stället har hon lågmält och målmedvetet arbetat för att få in fler kvinnor på de platser hon arbetat.
– Jag ville visa att det är bra att ha kvinnor anställda genom att själv vara ett bra exempel, berättar hon. Det där motorrummet på Scantank där jag hade mitt första jobb var rena brandfaran – smutsigt och läckor och spill överallt. Jag såg till att få slut på allt läckage, vaskade upp, tog bort det som var brandfarligt. Chiefen tog såklart åt sig äran för mitt jobb, men jag sa inget. Redaren fattade ju ändå. Och när jag slutade där hade redaren anställt fler kvinnor.
Trots de många gånger fasansfulla upplevelserna under sina första år till sjöss stretade Britt Edenstjärna på. Efter 4-5 år som motorman läste hon till sjöbefäl i Kalmar. Det var 80-tal och hon var ensam kvinna i sin klass även där. Efter att ha läst till maskintekniker klass A tog hon jobb som maskinbefäl.
– Jag ville inte bara jobba på småskuttare, jag ville kunna ta jobb på alla typer av fartyg, säger hon.
Det blev nästan tjugo år till sjöss innan hon gick i land 1993. Hon valde bort sjön för att hon ville skaffa barn.
– Det fanns inte i min tankevärld att kombinera det på den tiden, säger hon. Jag såg inte hur jag skulle kunna få ihop det.
Hon började jobba på Norrtälje Energi som drifttekniker, och så småningom ingenjör. Hon har också jobbat som kvalitet-, miljö- och säkerhetschef på Assi Domän och platschef/verksamhetsutvecklare på Svensk Bilprovning. Sedan något år tillbaka är hon nu pensionär.
En förebild under åren till sjöss hade Britt Edenstjärna i Margareta Wallenius-Kleberg, ägare till Walleniusrederiet där Britt arbetade under många år.
– Hon har jobbat mycket i det fördolda för att förbättra villkoren för kvinnor inom sjöfarten, säger Britt. Vi träffades några gånger. Jag kände hela tiden hennes tysta stöd. På Wallenius fick vi fina egna hytter, det var fräscht för alla. Det underlättade mycket och gjorde livet enklare för oss kvinnor.
”jag bestämde mig tidigt för att jag skulle visa att en kvinna kunde göra jobbet lika bra, och många gånger bättre!”
Britt Edenstjärna
Britt Edenstjärna har haft några ledstjärnor för att orka kämpa sig vidare i en mansdominerad bransch där hon många gånger motarbetats.
– För mig har det fungerat att ha en hög arbetsmoral och att aldrig gnälla, säger hon. Jag bestämde mig för att jag skulle visa dem att en kvinna visst kunde göra jobbet lika bra, och många gånger bättre! Jag har också haft en enorm viljestyrka, och valt att inte se hinder som något som stoppar mig utan som en utmaning.
Enda kvinnan ombord skildrar Britts allra första tid till sjöss. Mot slutet av boken dyker kvinnliga kollegor upp. Nu skriver Britt Edenstjärna på del två. Kanske blir det ännu fler böcker.
– Det finns väldigt mycket mer att berätta, säger hon.