De senaste åren har bristen på sommarvikarier blivit alltmer kännbar. Nu menar såväl fack som redare att trenden måste vändas.
– Jag har jobbat i skärgårdsflottan sedan 1971 och så här illa har det aldrig varit, säger Kenneth Österlund, klubbsektionsordförande för Seko sjöfolk i skärgårdstrafiken.
Längs den nästintill öde Strömkajen i centrala Stockholm ligger en handfull Waxholmsbåtar förtöjda. Så här års är turlistorna glesare och flera fartyg är avrustade och upplagda för vintern. För tillfället råder inga bekymmer att bemanna båtarna, men i somras var läget ett annat. Att få tag i säsongspersonal har blivit allt svårare och i år var det värre än någonsin.
– Vi gick på en skör tråd hela sommaren och då hade vi ändå tur genom att det var ganska kallt och därmed färre passagerare, säger Kenneth Österlund när vi kommit ombord på M/S Vaxö. Så illa som det var i somras får det inte bli igen, det håller inte.
Han säger att Skärgårdsbolaget, som driver Waxholmsbolagets fartyg i norra och mellersta skärgården, till slut fick ihop tillräckligt med personal för att täcka alla befattningar. Däremot var det svårt att lösa de vakanser som uppstod i form av sjukdom, vab och annat.
– Man fick förlita sig på att folk kunde ställa upp och på pensionärer. Men att ha sjuttioplusare som jobbar känns ju halvseriöst, säger Kenneth Österlund.
Skärgårdstrafiken är starkt säsongsbetonad och behovet av sommarvikarier har alltid varit stort. Tjänsterna brukar framför allt tillsättas med elever från sjömansskolor och befälsprogrammen och många återvänder från år till år. Men de senaste åren har det blivit allt svårare att hitta folk. Flera av dem som tidigare jobbat som vikarier är klara med sina utbildningar och man har inte lyckats fylla på med ny personal i motsvarande takt som de gamla slutat.
– På de här båtarna är man fyra man, alltså behöver man vara åtta pers för att det ska gå runt. På ångbåtarna är man elva stycken och där behöver man vara tjugotvå. Det behövs alltså en hel del folk och det är bara i det här bolaget, säger Kenneth Österlund.
”Om det blir någon utbildad eller en helt ny gör stor skillnad för den ordinarie personalen.”
Och vikariebristen märks ombord. Inte bara genom att folk blir inringda på ledigheter utan också därför att det skapar en osäkerhet kring vem eller vilka man ska jobba med från dag till annan.
– Om det blir någon utbildad eller en helt ny gör stor skillnad för den ordinarie personalen. Hur lång tid man behöver för att lära sig jobbet är otroligt individuellt, men för de flesta tar det ungefär en vecka att bli funktionsduglig, säger Kenneth Österlund och fortsätter.
– Att lära upp folk när det är lugnt är inga problem, men är det fullt med passagerare är det svårare. Jag har hört personal säga att måste de jobba med flong nya tar de fyra veckor semester, men kommer det folk som varit här förut kan de tänka sig att jobba.
Alla nya måste också genomgå en så kallad miksning. Det handlar om att lära känna fartyget och gå igenom brand- och säkerhetsrutiner.
– Har man som ordinarie matros eller buffist tid att gå med brukar det ta ungefär en och en halv timme. Måste de gå själva med skisser och ritningar tar det ytterligare någon timme. På lotsbåtarna (skärgårdsflottans största fartyg, red. anm.) måste man ha gjort det här innan man börjar jobba, men på övriga båtar räcker det med första dygnet ombord, säger Kenneth Österlund.
Henrik Cars är Skärgårdsbolagets vd. Han bekräftar att det var stora problem att få ihop alla scheman den gångna sommaren.
– Många i våra besättningar ställde upp och jobbade extra, kanske ibland mer än de hade önskat. Personalen är väldigt lojal och det ska de ha en stor eloge för, säger han.
Skärgårdsbolaget driver sammanlagt 17 fartyg, varav 2 ångbåtar. Enligt Henrik Cars är bolagets personalbehov på besättningssidan cirka 125 personer under lågsäsong. Sommartid fördubblas den siffran. För att undvika att den gångna högsäsongens vikariebrist upprepas nästa sommar måste rekryteringen påbörjas tidigare, säger Henrik Cars. Årets säsongspersonal har tillfrågats om de är intresserade av att arbeta även nästa år. Man planerar också olika rekryteringsaktiviteter för att göra bolaget mer synligt och locka ungdomar till sig.
– Vi har börjat räkna på hur många vi kommer att behöva till nästa år och vi ska vara med på mässor och besöka skolor. Några tillsvidareanställningar kan vi inte erbjuda, trafiken under vinterhalvåret är för begränsad, men kanske kan vi erbjuda mer jobb genom att förlänga sommarsäsongen något, säger han.
Under april och maj hoppas han att merparten av sommartjänsterna är tillsatta.
– Mycket startar upp i samband med påsken. Då ska helst det stora jobbet vara gjort även om det säkert kommer att finnas en del luckor kvar att fylla.
”Vi tror att det här är en framtidsbransch och något för ungdomar att satsa på.”
Henrik Cars är även vice vd i Destination Gotland som tillhör Gotlandsbolaget, Skärgårdsbolagets ägare. Även där är det svårt att hitta säsongspersonal, både inom driften och intendenturen.
– Vi har exakt samma problem där som i skärgårdstrafiken. På Destinationen konkurrerar vi dessutom om arbetskraften med alla kaféer och restauranger som har öppet på Gotland under sommaren. Ändå har vi haft lite tur de senaste åren eftersom det gått sämre för offshoreindustrin i Norge vilket gjort att ett antal sjömän återvänt hem.
Att det blivit svårare att rekrytera tror han till stor del beror på de senaste årens tillbakagång inom svensk sjöfart med omfattande utflaggningar och skriverier om en bransch i kris. Det, menar har, har fått ungdomarna att vända branschen ryggen och att färre väljer att utbilda sig inom sjömansyrkena.
– Den här bilden av sjöfarten måste vi ändra på. Nu börjar det ljusna och man pratar till och med om inflaggningar. Vi tror att det här är en framtidsbransch och något för ungdomar att satsa på, säger Henrik Cars.
