Nästa år skulle sjöförfattaren Ove Allansson ha fyllt 90 år. Det firas med en nyskriven bok och förhoppningsvis en novellsamling översatt till engelska.
Myllrande gator, jazzklubbar och en mekanisk verkstad på Västgötaslätten. Under arbetet med boken Blues för Ove har journalisten Lennart Johnsson och fotografen Stefan F Lindberg rest i Ove Allanssons fotspår. De har bland annat besökt New York, Hong Kong och den lilla orten -Kvänum i Västergötland där Ove Allansson föddes och växte upp.
– Vi träffade barndomsvänner som berättar att Ove var en av få de kände som gick till sjöss. Det var ju inte så vanligt därute mitt på Varaslätten, säger Lennart Johnsson.
Barndomsvännernas minnen av Ove kompletterar det författaren själv berättat. Han hoppade av realskolan och fick som 15-åring jobb som metallarbetare på en mekanisk verkstad i Kvänum. I början av 1950-talet gick han till sjöss.
Han var vetgirig och lärde sig flera språk på egen hand. Han var också fascinerad av tåg och flyg och hade koll på smalspåriga järnvägar världen över.
– Han var i positiv bemärkelse en nörd när det handlade om kommunikationer. Men han var ingen båtolog. Till sjöss var det människorna ombord som gällde, säger Lennart.
Ove Allanssons första roman Resan till Honduras kom 1967. Genom åren skrev han nära 40 romaner, noveller och reseberättelser och var redaktör för flera antologier om sjöfartens författare och bildkonstnärer. Bland sjömän är han mest känd för romaner och noveller som utspelar sig till sjöss.
Sättet att skriva skiljer Ove Allansson från många andra arbetarförfattare, menar Lennart Johnsson.
– Åtskilliga realistiska skildringar blir rätt tråkiga. Ove var mer inspirerad av latinamerikanska författare, av deras slagkraftiga skrönor och färgstarka historier.
Jazzmusik har en framträdande roll i många av hans böcker. Under sina resor besökte han ofta jazzklubbar runt om i världen.
– Ove älskade jazz. För sin första lön som metallarbetare köpte han en radiogrammofon. När jag kom hem till honom i villan utanför Göteborg spelade han alltid grammofonskivor och bad mig gissa vem artisten var. Jag kunde nästan aldrig svaren och han blev alltid besviken, berättar Lennart.
”För sin första lön köpte han en radiogrammofon”
Han kände Ove Allansson i många år och berättar nästan vördnadsfullt om både honom och hustrun Sonja. Paret träffades på en fabrik i Göteborg på 1960-talet där hon var ingenjör och han arbetade ”på golvet”. Sonja sägs ha haft en viktig roll i makens författarskap.
– Hade det inte varit för Sonja hade han debuterat som författare långt senare. Det var hon som försörjde familjen i många år. Dessutom var hon hans bollplank och korrekturläsare.
Det intressanta med Ove Allansson, menar Lennart, är att han gjort en omvänd klassresa.
– Hans pappa var tjänsteman på mellannivå, hans mamma var hemmafru och hans bror blev inköpschef. Själv blev han alltså metallarbetare och sjöman.
I det Allanssonska barndomshemmet fanns få böcker. Läsintresset väcktes av arbetskamraterna på den mekaniska verkstaden och förstärktes till sjöss. Med tiden blev Ove Allansson en läsandets missionär – en läsenär med hans egna ord – och en folkbildare.
– Böcker var heligt för Ove. När sjukhusbiblioteken skulle läggas ner stod han med plakat och ville stoppa nedläggningen.
”Böcker var heligt för Ove”
En omtalad sida av Ove Allansson är hans starka åsikter. Han tog aldrig körkort och ansåg att massbilismen i storstäder var ett stort miljöproblem. Han skällde ut tre (!) statsministrar för deras partiers, i Oves tycke, dåliga sjöfartspolitik: Först Olof Palme i en taxi på väg till ett fartygsbesök. Ingvar Carlsson fick sig en skrapa i tacktalet som Ove Allansson höll efter att ha fått Ivar Lo-priset 1988. Och Carl Bildt råkade gå förbi Sjöfolks-förbundets monter på Bokmässan i Göteborg i början av 1990-talet. Ove rusade fram till Bildt, drog in honom i montern och skällde ut honom.
– Han var inte rädd för att säga ifrån. Samtidigt var han rädd om sitt oberoende och ville inte engagera sig politiskt. En kväll efter några öl råkade han gå med i Sjöfolkets socialdemokratiska riksförbund, men han gick ur efter bara en vecka, säger Lennart och fortsätter:
– Om han hade varit mer slätkammad och bott i Stockholm så är jag övertygad om att han hade blivit betydligt mer erkänd som författare. Men han var inte intresserad av det. Han var modig och stridbar.
”Hade han varit mer slätkammad och bott i Stockholm så är jag övertygad om att han hade blivit mer erkänd som författare”
Efter Ove Allanssons död 2016 bildades Ove -Allanssonsällskapet till hans minne. Lennart Johnsson är ordförande sedan i somras.
– Det är hedrande och förpliktande. Jag gjorde min första intervju med honom redan 1973 och under mina år som redaktör för Sjömannen -medverkade han i nästan varje nummer.
Ove Allanssonsällskapet har knappt 40 medlemmar och vill gärna bli fler.
– Gärna yngre personer och gärna sjöfolk. Ove har betytt mycket för många sjömän och var hedersmedlem i Sjöfolksförbundet sedan 1992,
säger Lennart.
Många av sällskapets aktiviteter görs ihop med Sjöfartens kultursällskap som är en liknande förening. Lennart är engagerad i båda och förklarar att medlemmar ”går med i den ena och får den andra på köpet”. I september arrangerades en alternativ bokmässa och i början av december hölls en författarkväll i Göteborg. Till Ove Allanssons nittioårsdag nästa år planerar Allanssonsällskapet att ge ut utvalda noveller i nytryck på svenska och engelska.
Vad tyckte Ove Allansson själv var viktigt när det gäller sjöfartskultur?
– Han ville sprida kunskap om att sjöfartskulturen är viktig och kan användas brett, till exempel i det fackliga arbetet. Han ville också visa på glädjen i kulturen – den behöver inte vara tråkig och mossig och den vänder sig till alla.
Den nyskrivna boken Blues för Ove är ingen traditionell biografi utan beskrivs som en introduktion till Ove Allanssons författarskap. Stefan F Lindberg har tagit fram ett unikt bildmaterial, berättar Lennart Johnsson, och andra som medverkar med bidrag till boken är Anders Wällhed och Anders Lindström.
Lennarts lästips
Du har läst alla Ove Allanssons böcker. Vilken är din favorit?
– Till mina favoriter hör Oves barndoms-skildringar. Hans självbiografiska trilogi är fantastiskt bra, speciellt De haltande åren. Om han hade varit en Stockholmsförfattare så hade den alla gånger fått en bredare läsekrets, säger Lennart Johnsson.
Vilken bok är bäst att börja med?
– Har man aldrig läst Ove Allansson så är i mitt tycke I överrockens kölvatten den bästa sjöromanen att inleda med. Det är en fascinerande skröna som baseras på en verklig händelse. Gud är amerikan och New York Blues är också väldigt läsvärda även om det inte är några direkta sjöromaner.
