Hög stämning och bra sammanhållning. Barpersonalen på Silja Galaxy trivs med sitt arbete, även om det också är både fysiskt och psykiskt påfrestande.
Ett dovt poff hörs när Tony Sundell vrider korken ur flaskan med bubbel. De välsminkade, finska damerna på andra sidan bardisken skrattar och småpratar medan Tony fyller de höga, smala glasen. Klockan är inte mer än tio över sju på lördagsmorgonen, men i Pianobaren är det redan gott om folk som minglar till den behagliga bakgrundsmusiken. De flesta passagerare som är vakna är nypåstigna här i Åbo och många vill börja kryssningen med en drink.
– Ibland går kön hela vägen ut och då är det stressigt, säger Tony och pekar bort mot glasdörrarna som leder vidare till restaurang Grill House. Min kollega börjar klockan åtta, men om det behövs kan jag ringa in henne tidigare.
Tony gick av sitt föregående arbetspass vid midnatt och började igen halv sju i morse. Han berättar att han förr om åren ofta var schemalagd i nattklubben efter att Pianobaren stängde och därmed kunde jobba sina tio och en halv timme i ett svep. Numera föredrar han att dela upp arbetstiden på flera pass över dygnet.
– Det är skönt att slippa ljudvolymen i nattklubben, säger han medan han krossar mynta i ett glas. Jag jobbar alltid samma tider och har ungefär samma dygnsrytm som hemma. Det blir lättare att ställa om på det sättet.
”I baren är det mycket bättre, även om det kan vara tungt här också.”
Tony har jobbat hos Silja i över 20 år. Han började i restaurangen och gick sedan över till bordsservering med stora uppläggningsfat, men det klarade inte ryggen.
– Jag blev opererad och efter det sa min läkare att jag måste byta jobb. Här i baren är det mycket bättre, även om det kan vara tungt här också. Vi har exempelvis inga utdragbara lådor till kylarna på golvet och man måste ner på knä för att plocka fram flaskor därifrån. Det gick väl an när man var yngre, men nu är jag en gammal man och då är det lite knöligare, säger han med ett snett leende.
Även i nattklubben, Starlight Palace, har det börjat samlas folk. Nattklubben är bokad för en sjukvårdskonferens och baren ska hållas öppen. Baransvarig, Iina Witick, hinner knappt kliva innanför dörrarna till lokalen förrän arrangörerna är framme hos henne. Att Iina inte fått mer än ett par timmars sömn den gångna natten märks inte ett spår av när hon med ett hjärtligt leende hjälper kunderna till rätta.
– Jag hade svårt att komma ner i varv igår, förklarar hon när hon gått in bakom jalusierna i den ännu stängda baren. Sista gången jag tittade på klockan var hon kvart i fem och sedan ringde det igen halv sju.
Hon sätter på kaffe, tar fram kassalådor och plockar glas och flaskor.
– Jag vill ha lite tid att vakna innan jag kommer hit, dricka en kopp kaffe och röka ett par cigaretter. Man kan inte gå runt här och vara sömnig bland gästerna.
En vagn med champagnelådor rullas in i nattklubben och man hjälps åt att fylla de 370 glas som dukades fram i natt, efter att klubben stängde vid fyratiden. Samtliga konferensgäster ska få ett glas bubbel innan de tar plats framför scenen och 62 välkylda flaskor ska korkas upp.
Men även om ruljangsen i barerna åter är igång, är det inte samma tryck som det var i går kväll. När Silja Galaxy vid 19.30 lämnar Stockholm är det nästan 1 500 passagerare ombord som efter -middagen sprider ut sig i barerna.
Till Joe’s Place går de som tycker om den klassiska pubmiljön med rustik inredning och sport på storbildskärm. Några skräniga grabbgäng trängs runt borden och på den lilla scenen intill baren bränner trubaduren av den ena rocklåten efter den andra.
– Man blir bra på att läsa på läpparna här, säger bartender Ano Niemelä med hög röst. Jag vet att jag egentligen borde använda hörselproppar, men det funkar inte för mig. Då hör man ingenting alls. Det är bara på vissa specialkryssningar, när det kan vara riktigt fruktansvärt i tolv timmar i sträck, som jag har dem.
”Man måste lära sig att dansa”
Ano har varit i Silja i 14 år och jobbat i samtliga barer på Galaxy. Här i puben trivs hon bäst.
– Bardisken är inte för bred och man når glasen, säger hon och sträcker upp armen mot racket med ölglas. Sedan gillar jag klientelet. Våra gäster tycker om öl och att snacka och de gör jag också.
Men bakom disken är det trångt, precis som i fartygets övriga barer, och det går inte att mötas utan att hålla undan för varandra. Att inte krocka med kollegorna är något man lär sig med tiden, säger Ano.
– Man får trycka ut häcken och dra in magen i rätt tid och det är högerregeln som gäller. Man måste lära sig att dansa, som vi kallar det.
Längst fram i fören på däck sju har karaoken i Moonlight dance bar dragit igång. Bakom bardisken står Pekka Elomaa och Ida Autio. Det är glest bland gästerna så de har inga problem att hinna med beställningarna.
– Det kan komma tio eller tusen på en kväll, man vet aldrig i förväg hur det ska bli, säger Pekka. Men blir det riktigt mycket kan vi be assistenten (stöttar barpersonalen med disk, sopor och påfyllnad med mera, red anm.) att hjälpa till.
Ida går som vikarie sedan i våras och säger att hon trivs jättebra, framför allt med kollegorna. Men trots att det inte är mer än ett halvår sedan hon började har hon redan fått känningar i kroppen.
– När man är kort måste man sträcka sig mycket för att nå och då får man ont i ryggen, säger hon. Det ser ungefär likadant ut i de flesta barerna ombord och jag vet flera som har problem med värk i ryggar, axlar och nackar.
Stämningen i barerna är ofta bra och man står gärna och småpratar med passagerarna. Men ju senare på kvällen desto onyktrare gäster vilket ibland blir en utmaning. I nattklubben har kändisduon Micke Syd och Tommy Ekman just börjat spela och folk strömmar till dansgolvet. Bartender Conny Engman står i övre baren.
– Man får utstå mycket spydigheter och höra sådant som man aldrig skulle sagt till en bartender i land, säger han. Men vi jobbar med alkohol och människor, en kombination som inte fungerar för alla. Man försöker ta det med ett smajl och även om man kan bli förbannad ibland visar man det aldrig för gästen.
Den mentala påfrestningen kan vara en anledning till att det är övervägande män som jobbar i barerna, säger Iina Witick medan hon smidigt tar sig fram mellan kollegorna i nattklubbens nedre bar.
– De senaste tre åren har vi tyvärr fått väldigt lite tjejer hit, kanske beror det på att man måste vara ganska tuff. Man får inte bli generad av sexuella anspelningar eller ha problem att vänligt men bestämt säga nej till en gäst som fått i sig för mycket.
När nattklubben stänger vid fyratiden beger sig de passagerare som vill fortsätta festen upp till diskotek Zenith. Utrymmet bakom baren är välplanerat, men trångt.
– Det går inte att vara mer än max tre här samtidigt, annars är man bara i vägen för varandra, säger Emil Skogssund och rättar till sin silverglittrande hatt.
Dansgolvet är än så länge bara halvfullt, men fylls på vartefter tiden går. Diskot håller öppet till fem på morgonen och framåt tretiden brukar det vara fullt ös här uppe, berättar Emil medan han klyftar limefrukter mellan beställningarna och lägger ner i en avlång skål.
– Den där kommer att gå åt i natt plus tre till, säger han och nickar mot skålen.
Roterar för att Täcka upp
De flesta inom baravdelningen roterar för att jobba där behovet för stunden är som störst. Barchefen cirkulerar mellan barerna för att kontrollera att personalstyrkan är tillräcklig och vid behov får man stöttning av folk från buffén, à la carten och grillen. Personalen känner varandra väl och nästan alla pratar om hur bra sammanhållningen är och hur man ställer upp för kollegorna. En av dem är Viktor Engström, som varit här sedan i våras.
– Jag trivs fantastiskt bra. Som ny blir man otroligt väl omhändertagen och alla hjälper till för att man ska lära sig och bli en i gänget. Jag har hittat min plats i livet, säger han.
Något som flera däremot är mindre nöjda med är det nya avlösningssystem som börjar gälla den första oktober. Enligt det ska man jobba elva dagar i följd och vara ledig tio vilket i snitt innebär jobb tre helger av fyra. För att inte antalet arbetsdagar över året ska bli för många kommer scheman att regleras under lågsäsong och lugnare avgångar.
– För mig spelar det inte så stor roll, men för dem som har småbarn blir det tuffare, säger bartender Pirkko Nurro. Ska man kunna fokusera på jobbet när man är ombord måste man känna att det är bra på hemmaplan, och det kanske det inte är om man ska vara borta så mycket.
När Sjömannen är ombord ett par veckor innan det nya avlösningssystemet börjar gälla funderar flera fastanställda på att gå ner till 75 procent för att kunna vara hemma mer. För vikarierna återstår att se hur systemet påverkar behovet av extrapersonal i barerna.
– Jag vet inte hur det blir för min del, och det är klart att man undrar lite, säger Ida Autio. Men hittills har det inte varit några problem att få jobb och jag tror kanske inte att det bli det framöver heller.
Läs mer: En arbetsmiljö med utmaningar
