Efter nästan 50 år i skärgårdstrafiken mönstrar Kenneth Österlund av för gott. Han ser tillbaka på sitt yrkesliv med glädje. De tråkiga stunderna har varit få och han bestämde sig tidigt för att aldrig försöka lura en arbetsgivare.
Hela Kenneth Österlunds liv har kretsat kring skärgården, fartyg och fackliga uppdrag. Han är uppvuxen på Dalarö, mönstrade jungman redan som 15-åring och var med och bildade den fackliga klubben i skärgårdstrafiken 1977. Men efter 47 år till sjöss och 38 år som facklig företrädare har han lämnat yrkes-livet bakom sig. Den 17 april 2017 gjorde han sin sista arbetsdag ombord och nu är även de fackliga uppdragen till ända.
– Jag trodde att jag skulle sakna det, men det gör jag inte, säger han när vi ses på Katarina Sjöfartsklubb i Stockholm en kylslagen höstdag i oktober. Inte ett dugg faktiskt. Jag har gjort mina år och rott skutan i hamn. Det var dags nu.
Men nöjdheten han känner har ingenting med vantrivsel i jobbet att göra. Han säger att han uppskattat såväl kollegor som de fackliga uppdragen och arbetet ombord.
– Det jag tyckt allra mest om i jobbet har varit friheten. Att man fått göra som man velat efter eget huvud, för det mesta i alla fall. Och tråkigt har det nästan aldrig varit. Den ena dagen var inte den andra lik och det hände hela tiden nya grejer.
”Tråkigt har det nästan aldrig varit”
Kenneth Österlund tittar ut genom fönstret för att försäkra sig om att ingen parkeringsvakt närmar sig hans röda Skoda som står parkerad olovandes på gatan utanför. Löven har börjat gulna och den höga klara luften vittnar om att vintern är i antågande. Kenneth Österlund berättar att han och sambon, även hon med ett förflutet i skärgårdstrafiken, egentligen skulle packat husbilen och dragit söder ut för att tillbringa vintern i Portugal. Men pandemin satte stopp för resplanerna. Istället har han engagerat sig i en ansökan om att få bygga ett reningsverk åt sig och åtta grannar hemma på ön Lådna där han bor sedan mitten av åttiotalet.
– Jag har jäkligt svårt att bara sitta still, jag är en sådan som måste göra något hela tiden. Och handlar det om pappersarbete till myndigheter brukar jag alltid ta på mig det.
Under uppväxten med sin mamma i Stockholms södra skärgård såg Kenneth Österlund skärgårdsbåtarna komma och gå utanför fönstret, och tänkte att där skulle det nog vara roligt att jobba. 15 år gammal ringde han upp Waxholmsbolagets personalchef och frågade om det fanns något ledigt jobb.
– Han var väldigt sportintresserad och det första han frågade var om jag spelade fotboll, och det gjorde jag. Sedan undrade han om jag kunde simma och eftersom jag kunde det också fick jag jobbet. Egentligen var det inte helt lagligt eftersom man på den tiden måste vara 16 för att jobba ombord, men så blev det.
”Det första personalchefen frågade var om jag spelade fotboll, och det gjorde jag”
Året var 1971 och Kenneth Österlund mönstrade jungman på M/S Havsörnen som gick mellan Årsta och Utö med enstaka turer till Dalarö.
Men det som var tänkt som ett tillfälligt sommarjobb skulle komma att bli hela hans yrkesliv. Efter grundskolan läste han vidare till elektriker, men varenda helg och lov var han ombord.
– Jag skolkade varje fredag för att kunna jobba på båtarna, men min lärare sa att ”Det gör ingenting, du är så duktig ändå”, så det var med hans goda minne.
Som nybakad elektriker begav sig Kenneth Österlund till Sjömansförmedlingen, vägg i vägg med nuvarande Katarina Sjöfartsklubb. Tack vare somrarna i skärgårdstrafiken hade han fått upp ögonen för sjöfarten och tanken var att söka som elektrikerlärling på någon av alla de utebåtar som på sjuttiotalet fortfarande gick under svensk flagg. Men så blev det inte.
– De tyckte att jag var överkvalificerad för ett lärlingsjobb och sa åt mig att söka som fartygselektriker istället. Men det vågade jag inte. Att ha ensamt ansvar för elektroniken ombord på ett fartyg var alldeles för stort, tyckte jag.
Att gå som elektrikerlärling iland för sex kronor i timmen lockade inte heller när han hade det fyrdubbla som däcksman, och valet föll på sjöfarten. På somrarna jobbade han ombord och när fartygen lades upp för vinterförvaring arbetade han åt sin mamma iland.
– Morsan drev ett taxiåkeri, berättar han. Men hon tyckte inte om att köra när det var halt ute och då körde jag åt henne.
Kenneth Österlund har också åtskilliga år som facklig ordförande i bagaget. När han gick med i Svenska Sjöfolksförbundet i början av sjuttiotalet fanns det ingen lokal facklig verksamhet i skärgårdstrafiken och arbetet var helt oreglerat. Så plötsligt en dag kom beskedet att fackligt anslutna skulle bidra med 1 000 kronor till social-demokraternas kampanjkassa inför valet 1976, även om det från början talades om att pengarna skulle stärka strejkkassan. Resultatet blev att Kenneth Österlund och flera andra gick ur facket i protest.
– Vi var jäkligt förbannade, 1 000 spänn var jättemycket pengar på den tiden. Men så var det en ombudsman vid namn Ove Johansson som besökte oss på en av våra båtar och sa att, ”Varför går ni ur? Bilda en facklig klubb och var med och påverka istället”. Vi var tre stycken som höll ihop på den tiden: jag, Chang Strömberg och Alf Pettersson. Vi såg på varandra och sa att ”Ja, det gör vi”. Så bildades den lokala fackliga organisationen i skärgårdstrafiken 1977. Två år senare valdes jag till ordförande och det har jag varit sedan dess.
Vi var förbannade, 1000 spänn var jättemycket pengar”
Men även om Kenneth Österlunds ordförandeskap sträcker sig över nästan fyra decennier har han varken tappat intresset eller tempot längs vägen. Det säger kollegan Daniel Estius som jobbade tillsammans med Kenneth Österlund på M/S Dalarö.
– Han hade ett jäkla driv och engagemang, både i det fackliga arbetet och i båten. Höll alltid på att laga och fixa grejer, såg till att vi hade en fritidskassa och ordnade gemensamma gokartdagar iland, säger Daniel Estius.
Som facklig företrädare säger Kenneth Österlund att han vinnlagt sig om en god relation till arbetsgivaren. Ambitionen har varit att lösa frågor i samförstånd och använda fakta och goda argument snarare än att kriga sig fram.
– Jag har alltid sett till att ha en bra relation med arbetsgivaren, även om det såklart varit konflikter ibland. Redan när jag började jobba fackligt bestämde jag mig för att aldrig försöka lura en arbetsgivare och det har jag inte gjort heller.
Han säger att han trivts med det fackliga arbetet och tyckt att det varit roligt. Drivkraften har varit att skapa rättvisa.
– Att det ska vara lika för alla är något jag har i mig, jag tror att jag fått det från morsan. Det ska inte vara en massa orättvisor.
”Att det ska vara lika för alla har jag nog fått från morsan”
Avtalsförhandlingar är det han uppskattat mest som förtroendevald.
– Det tror jag beror på all den kunskap som vi kommit med till förhandlingsborden. Eftersom vi varit med så länge vet vi varför avtalen kommit till och på vilka grunder de slutits. Det har vi haft en enorm nytta av i relationen till arbetsgivarna.
Under sitt yrkesliv har Kenneth Österlund sett skärgårdstrafiken förändras. Turlistorna har tätnat, linjerna blivit fler och besättningarna mindre. Länge var det Landstinget, eller Regionen som det heter i dag, som drev skärgårdstrafiken i Stockholm. Numera fördelas trafiken mellan privata entreprenörer genom offentliga upphandlingar.
– På min första båt, Havsörnen, var vi sex man ombord. Skeppare, maskinist, matros, jag som var jungman och två i fiket på helgerna. Havsörnen går fortfarande i trafik men med bara en skeppare plus en övrig i besättningen. I upphandlingarna är det lägsta anbud som vinner och personalkostnaderna är i stort sett det enda man kan dra ner på. Så mycket annat finns inte att spela med än att möjligen köra lite långsammare mellan vissa bryggor för att spara bunker.
Även om Kenneth Österlund nu lämnat sjöfarten bakom sig går han inte sysslolös om dagarna. I garaget hemma på Lådna driver han skärgårdens enda mopedverkstad och om somrarna har han fullt upp.
– Folk skickar sina mopeder till mig från hela skärgården. De behöver inte ens åka med själva utan ställer bara ombord mopeden så tar jag emot den när båten kommer. Jag har gett min sambo ett halvt löfte om att lägga ner verkstaden till nästa sommar, men vi får se hur det blir. Man måste ju ha något att göra också.
