Anna Seric slutade på Viking Lines Cinderella på grund av ett krånglande knä. Nu har hon fått bidrag från fackets sjömansstiftelse för att omskola sig till webbutvecklare.
Hon visar med hela kroppen. Håller händerna som på diskvagnens handtag, puttar den framåt, knycker till med höften, parerar med knät. Visar med händerna hur hjulen på vagnen brukar wobbla.
– När vagnen är full drar du den genom restaurangen och in till disken. Det är tungt och kanske dessutom lite slagsida, så du får hålla emot. Sedan ska du igenom en dörr som inte riktigt funkar, de har försökt laga den, så du får hålla upp dörren med armbågen och vara lite snabb när du ska knixa vagnen över tröskeln.
Anna Seric slår ut med händerna.
– Man drar x antal vagnar per dag och gör den här rotationen i knät på lutande hala golv. Det är inte konstigt att det sliter.
Det var kring midsommar som problemen dök upp. Anna Seric hade tidigare under året blivit uppsagd från sin tjänst i fartygets spa-avdelning och i stället erbjudits en tjänst i restaurangen där hon nu arbetade.
– Smärtan smög sig successivt på. Helt plötsligt hade knät svullnat upp och det gjorde ont att stå och gå. Jag hade fått en meniskskada, säger hon.
Hon blev sjukskriven två pass och under tiden hemma blev knät bättre. Men när hon kom tillbaka tog det två dagar så gjorde det lika ont igen. Anna Seric säger att hon kom till en punkt när hon började tänka ”vad vill jag egentligen?”.
– Jag vet att vi har förmånliga sjukskrivningsregler i vårt kollektivavtal, men som sjukskriven är man väldigt utlämnad. Stressen över att jaga sjukskrivningsintyg och eventuellt få komma på en omplaceringsutredning… det skulle inte få mig att må bra, och då menar jag psykiskt. Knät i kombination med att jag inte trivdes ombord längre fick mig att känna ”nä, jag slutar”. Att stanna kvar skulle inte gynna mig och faktiskt inte företaget heller, säger hon.
”att stanna kvar skulle varken gynna mig eller företaget”
Enligt Anna Seric har arbetsmiljön försämrats ombord under pandemin. Hon har arbetat i rederiet i 15 år och trivts väldigt bra. Men nu nämner hon höga sjukskrivningstal, för lite personal, bristande ledarskap och frågetecken kring uppsägningarna som varit.
Hon sa upp sig i augusti och fick sluta ganska direkt. Klev av båten och kom hem till Göteborg mitt i pandemin och mitt i vad hon kallar för en känslomässig storm.
– Det var skrämmande.
När hon tidigare under pandemin var korttidspermitterad ägnade Anna Seric tiden hemma åt att gå digitala kurser i foto och webbdesign. När hon efter 30 år till sjöss nu behövde hitta en ny sysselsättning, låg därför webbutveckling och webbdesign nära till hands. Hon sökte och gick en utbildning på Folkuniversitet i Göteborg.
I samma veva hittade hon information om Seko sjöfolks sjömansstiftelse, där sjömän som fått gå i land på grund av olycksfall eller sjukdom kan ansöka om bidrag för att omskola sig till ett annat yrke. Anna Seric skickade in en ansökan, uppfyllde kriterierna och fick under hösten ytterligare en utbildning inom webbutveckling betald av stiftelsen.
Nu letar hon jobb som webbutvecklare och hjälper ett par småföretag med strategier för deras sociala medier, samtidigt som hon arbetar deltid på en lunchrestaurang i Göteborg.
Hur mår knät?
– Inte så bra. Jag gör rehab-övningar och är medveten om att detta är en lång process. Det gör ont när jag går nerför trappor och jag haltar när jag går längre sträckor. Jobbet på lunchrestaurangen är inte optimalt, men det funkar eftersom det är mycket lugnare än på båten. Här har vi kanske 30 lunchgäster per dag, ombord var det ett helt annat tempo.
””Det gör ont när jag går nerför trappor och jag haltar när jag går längre sträckor”
Före knäskadan löptränade Anna Seric mycket och höll på med landsvägscykling.
– Jag var en väldigt aktiv person. Jag skulle ha sprungit Lidingöloppet i höstas men det fanns inte på kartan att jag skulle klara av det. Göteborgsvarvet i vår är också tveksamt. Tidigare har jag cyklat Vätternrundan på 30 mil.
Kommer du kunna springa och cykla igen?
– Inte i nuläget. Jag måste vara lyhörd på vad kroppen klarar av. Saker man tidigare tagit för givet är inte självklara längre, men jag försöker att inte tänka så mycket på det.
Hur mår du nu?
– Jag mår bra. Det känns som rätt beslut och jag ångrar mig inte. I stället för att vara kvar i sjukskrivning och älta och vänta på eventuell omplaceringsutredning, så har jag gått vidare. Men jag kan sakna livet och kollegorna ombord. Man är som en familj, firar jul och nyår ihop. Jag har lärt känna människor ombord som jag inte skulle ha lärt känna annars, säger hon.
Hon uppmanar andra i liknande situation att ansöka om bidrag från Seko sjöfolks sjömansstiftelse. Själv fick hon googla sig till att stiftelsen fanns. Genom att berätta sin historia hoppas hon att fler ska få reda på det.
– Det är en jättebra möjlighet som fler medlemmar borde veta om. Särskilt om man har hittat något annat som man vill och kan göra. Man tänker ofta att det är för dyrt att gå kurser. Kanske har du en bild av dig själv att du inte kan, och vågar inte utmana dig. Om du har möjlighet att få kursen betald så blir det ett hinder mindre, säger hon.
”Det är en jättebra möjlighet som fler medlemmar borde veta om”
Seko sjöfolks sjömansstiftelse
Stiftelsens ändamål är att stödja aktiva sjömän i manskapsbefattning som på grund av olycksfall, sjukdom eller annan jämförbar händelse riskerar att inte kunna kvarstå i sin anställning till sjöss som sjöman i manskapsbefattning.
Stiftelsen stöd utgörs av bidrag till kostnaden för omskolning, utbildning eller annan åtgärd som kan medföra att sjömannen kan omskola sig till annat yrke, samt stöd till den som varit arbetsoförmögen en längre tid.
