Jörgen Tiger har mönstrat av

Jörgen Tiger. Foto: Dick Gillberg

”Vi ses på onsdag”, sa han och tog tåget till Stockholm för att göra ett reportage ombord i skärgårdstrafiken. Ett jobb han såg fram emot. Och sedan väntade semester. 

”Vi ses på onsdag”. Det gjorde vi inte. Vi sågs aldrig mer.

Vår vän och kollega Jörgen Tiger gick hastigt och oväntat bort i slutet av juni. Han avled alldeles för tidigt bara veckor före sin 50-årsdag.

Jörgen var journalist och webbredaktör på Sjömannen. Han kom från Borås och flyttade till Göteborg när han började på journalisthögskolan. 

Han började skriva i Sjömannen för 7–8 år sedan och var de sista två åren anställd på Seko sjöfolk. En duktig reporter och en fantastisk skribent, vass på att hitta infallsvinklar på reportagen han gjorde och så vänlig i sitt sätt att även de han ställde kritiska frågor till tyckte om honom. 

Annons

Under sin tid på Sjömannen hann Jörgen besöka många fartyg, prata med besättningar och skildra livet till sjöss. Han tyckte om besöken ombord, trivdes bland sjömän. Han hade, som en ombudsman beskriver det, ”en förmåga att leta sig in i själen på de människor han skrev om”.

Han brann för sjömäns arbetsmiljö och skrev mycket om såväl bemanning och förebyggande arbete som olyckor och arbetsmiljöproblem. 

Förutom skärgårdsreportaget som inte hann bli färdigt så skrev Jörgen sista tiden flera artiklar om bemanningen på ett stort rederi. Han pratade upprepade gånger med myndigheter, arbetsgivare, förtroendevalda och anställda. Begärde ut dokument och ringde upp igen. Han gav sig inte. Ville förstå.

Och det var sådan han var. Han gav sig inte. Han ville förstå. Och när han väl hade förstått så ville han förklara det för läsarna – och gjorde det i fenomenalt välformulerade texter. Han slet med formuleringarna tills det blev perfekt. Det blev alltid längre texter än han tänkt från början – men de blev alltid väldigt bra. 

Innan Jörgen började skriva för Sjömannen jobbade vi båda på byrån Studio Desktop i Borås, där Jörgen skrev för olika företags kund- och personaltidningar. Bilar, medicinsk utrustning, teknisk forskning… De mest svårbegripliga ämnen gick genom Jörgens penna och förvandlades till lättförståelig text. 

Dessförinnan var han vikarierande reporter på Hallands Nyheter. Där lärde han känna fotografen Dick Gillberg som blev en nära vän. Det var Dick som fick Jörgen att i 40-årsåldern återuppta skateboard-intresset från ungdomen. Till en början åkte de på minirampen som Dick byggt åt sina söner i garaget, för att värma upp eftersom Jörgen inte åkt på länge.

Det var med skateboard precis som med annat han tyckte om; Jörgen var nördig som attan när det gällde saker och kulturer han var intresserad av. Han kunde allt om skate-kulturen i Venice Beach, köpte böcker och läste på. Det han tyckte om var han tvungen att veta allt om.

Han kunde berätta historier om mikrobryggerier och okända ölsorter, kände till band de flesta inte hört talas om och visste dessutom var musikerna bodde och deras intressen. Ett uppslagsverk.

Jörgen hade ett enormt stort musikintresse. Han älskade rock och metal, gick ofta på spelningar och kunde Göteborgs hårdrocksscen på sina fem fingrar. Som ung spelade han gitarr i bandet Hell Hammers i Borås, och vänner berättar att han upptäckte Metallica långt innan gruppen slog igenom och sa att ”de här, de kommer bli stora”.

Illustratören Lars Melander minns när Jörgen kom på en vernissage. ”Han var så nyfiken på skulpturerna och bilderna att han stannade hela eftermiddagen och ställde så mycket frågor att jag blev alldeles vimmelkantig”. 

Han var stilsäker, gillade snygga saker och satte sin egen touch på dem. Märket på jackan, skorna, bilmodellen, allt var genomtänkt och skulle ha en mening. 

Jörgen gillade storstadslivet men uppskattade också lugnet, särskilt i sommarstugan i Falkenberg. ”Semestern börjar i Falkenberg” brukade han säga när han och flickvännen Annika tog med sig hundarna och åkte dit. Det var där de slappnade av och tog dagen som den kom, badade, tog långpromenader och gjorde spontana utflykter med hundarna Bruno och Shiva. Jörgen var väldigt glad i hundarna, berättar Annika. Ibland spelade han hårdrocksdängor för dem. ”Lyssna nu, den här borde ni gilla” kunde han säga och spela Bark at the moon. 

Jörgen, tack för att jag – vi – fick chansen att jobba tillsammans med dig. Du var en fantastisk person och en enormt uppskattad kollega. Du gjorde inget väsen av dig (förutom dina ”men för helvete!” när datorn hängde sig eller något annat gick snett) men du gjorde stort avtryck. Vi saknar ditt lugn och ditt sätt att halvligga i kontorsstolen och muttra medan du skrev. Ditt svarta kaffe efter lunch, din hatt och din omtänksamhet.

Jörgen, du lämnar ett enormt tomrum efter dig. Ett stort hål i vår organisation och ett oändligt stort hål i hjärtat hos alla som kände dig. 

Våra tankar går till Jörgens familj och vänner. 

Vila i frid, fina kollega och vän.

Tack för god vakt.

Klara Johansson
och alla andra kollegor på Seko sjöfolk