Fartygets matros tar hand om disken. Kocken är också jungman och hovmästaren är matros med behörighet att kontrollera motorerna. På skärgårdskryssaren Vindhem har flera i besättningen dubbla roller och att hjälpas åt är lika självklart som nödvändigt.
Det är fortfarande ljust ute när matrosen Björn och jungman Kawa ali vid sjutiden på kvällen drar in landgången och lyfter av förtöjningstrossarna. Katamaranen M/S Vindhem lämnar sin kajplats nedanför Stockholms slott och påbörjar kvällens kryssning ut mot Skurusundet.
Inne i salongen är stämningen redan uppsluppen bland de runt 240 gästerna. Det skålas och skrattas runt borden medan serveringspersonalen skyndar ut med skålar dignande av räkor och brickor med tacos, vin och öl. I den hästskoformade baren står hovmästare Chantana Thun-Uthai och ser till att allt går enligt schemat samtidigt som hon tar emot beställningar.
En vanlig veckodag som denna avgår fartyget klockan sju på kvällen för att sedan vara tillbaka igen 22.30. Däremellan ska maten serveras, drinkar blandas, gäster underhållas och disk omhändertas.
”här är det fullt ös hela tiden och tycker man inte om stress ska man inte söka sig hit.”
Chantana Thun-Uthai, hovmästare
– Det är mycket som ska hinnas med på fyra och en halv timme och vi försöker följa schemat till punkt och pricka för att inte missa något, säger Chantana medan hon fyller en kanna med öl från tappkranen samtidigt som en ung kvinna väntar vid bardisken för att få sin mobiltelefon laddad.
– Här är det fullt ös hela tiden och tycker man inte om stress ska man inte söka sig hit. Men jag gillar att hålla ett högt tempo när jag jobbar, så det här passar mig, fortsätter hon.
Chantana vänder sig om och tar emot en ny beställning som printats ut från en dosa på skottet. Snabbt ögnar hon igenom de korta raderna och plockar sedan fram tre flaskor vitt vin ur dryckeskylen. Snart hämtas de upp av en av fartygets fyra servitörer och ställs ut på borden.
Beställningarna sköts mestadels på elektronisk väg där servitörerna lägger in bordsbeställningarna i paddor som är sammankopplade med dosan i baren. Systemet infördes för några år sedan och har lett till ett smidigare beställningsflöde.
– Det går mycket fortare nu än innan vi fick paddorna, säger servitören Sussi Ekholm när hon tar en kort paus innanför baren. Nu kan man ta två tre bord efter varandra och sedan gå direkt till baren och plocka upp den första beställningen man lade in.
Oftast fungerar systemet bra, men det händer att det fallerar.
– Ibland hamnar vi i radioskugga och då går det inte att skicka några beställningar. Eller om två servitörer lägger in beställningar samtidigt. Då går bara den ena beställningen in fast det i paddan ser ut som att båda har gått igenom. Sedan står man där i baren och undrar vart det man beställde tog vägen, säger Sussi.
Sussi är timanställd och får inte riktigt ihop till en heltidstjänst på Vindhem. Därför jobbar hon ibland också på Scania-rinken i Södertälje med servering under hockeymatcher. Hon hoppas att hon snart ska få en fast säsongsanställning på Vindhem. En tills-vidareanställning som servitör skulle innebära att hon arbetar från slutet av mars när vårsäsongen inleds och fram till dess att julborden är avklarade i mitten av december.
– Egentligen skulle jag ha haft en fast anställning redan, men rederiet vågar inte anställa mig eftersom vi inte vet om det blir något nytt bakslag med pandemin. Nu fortsätter jag på timmar i höst, men till nästa år får jag nog en fast anställning. Jag har gillat att jobba som jag gör, både här och med hockeyn, men det känns att man börjar bli äldre och då vill man ha det mer stabilt, säger hon.
Pandemin slog hårt mot M/S Vindhem och ägaren Polena Rederi. Antalet gäster krympte från cirka 300 per avgång till ett 40-tal och med minimal besättning. Nu håller verksamheten så sakteliga på att återhämta sig, men oron för en ny coronavåg håller dem tillbaka.
– Passagerarna är på väg tillbaka men vi är inte uppe på samma nivåer som före pandemin och vi kör inte lika många dagar i veckan som vi gjorde innan, säger befälhavare Stefan Jonsson som sitter i förarstolen på bryggan. Det finns ett före pandemin och ett efter pandemin, ungefär som man pratar om före och efter Kristus.
Själv började han som matros i Polena 1990.
Under åren har han vidareutbildat sig till skärgårdsskeppare och är sedan 2015 anställd vd i rederiet.
– Jag har egentligen slutat köra båt, men med coronan har jag hamnat här igen. Vi vågar inte anställa någon mer befälhavare ännu, men nästa år hoppas vi kunna göra det, säger han.
För kvällens musikunderhållning står Janne Y, som spelat här i decennier. Knappt hinner han upp på scenen förrän dansgolvet fylls med folk. Medan passagerarna sjunger med till låtar av ZZ Top, Bob Marley och andra klassiker tar sig servitörerna fram mellan borden och plockar disk och torkar av. Men i byssan på övre däck hörs ingenting av festen som pågår i salongen. Här förbereder fartygets kock, Kawa ali, kvällens desserttallrikar med kex, vindruvor och ostar. Matlagning är hans huvudsakliga syssla, men han jobbar också i driften och tar hand om annat praktiskt ombord.
– När jag kommer på morgonen börjar jag med att städa, kolla vatten och diesel och maskin, säger han. Jag är kock från början, men nu är jag också jungman och kommer snart att vara färdig matros.
Att kombinera flera befattningar och uppgifter är mer regel än undantag på Vindhem. Det gäller även för Björn som är kvällens matros. Tillsammans med Kawa sköter han avgång och ankomst. Däremellan är han i disken och tar hand om smutsiga glas och tallrikar.
att kombinera flera befattningar och uppgifter är mer regel än undantag på Vindhem.
– Jag har stått i köket förr och kan disken så det är inga problem, säger han. Någon gång i timmen kollar jag maskin och behöver Stefan gå på toa så kör jag åt honom. Jag har styrmanspapper också, säger han.
Det är varmt i diskrummet och Björn torkar svetten ur pannan med baksidan av handen. Men det här är ingenting mot hur det kan vara mitt i sommaren, försäkrar han.
– Det kan bli 45 grader varmt i byssan när alla plattor på spisarna står på. Vi har a/c i salongen men inte här inne så det kan bli ordentligt varmt.
Flera av dem som jobbar på Vindhem har varit här länge, men det finns också några mer nytillkomna. Som Basel Pashar som började i april.
Han berättar att han kom till Sverige för nio år sedan när han flydde med familjen från krigets Syrien. Sedan dess har han utbildat sig till barnskötare och jobbar som resurspedagog i skolan. Men han har också ett förflutet i restaurangvärlden och när en kompis frågade om han ville pröva att jobba extra på Vindhem, tackade han ja.
– De ringer och frågar om jag kan jobba, och kan jag det så säger jag ja. Det är roligt här, man träffar mycket människor och alla arbetar tillsammans. I skolan är det annorlunda, det är olika verksamheter, men det finns likheter också. Man ska vara glad och trevlig och hälsa på folk. De flesta av våra gäster som kommer tillbaka gör det för att servicen är så bra, säger Basel med ett brett leende.
Yngst i besättningen är Isabel Jonsson. Hon är 19 år och jobbar som servitör.
– Jag började sommarjobba när jag var 14. Då stod jag på kajen och tog biljetter, men sedan förra sommaren jobbar jag inne i båten. Det är jätteroligt och man lär sig väldigt mycket hela tiden, säger hon.
Den som håller ihop verksamheten under kryssningen är Chantana. Hon bockar av gästerna när de kommer och ser till att bordsplaceringen blir som planerat. Det är också hon som inventerar baren och ser till att alla betalningar kommer in.
”det här är ett teamwork och att alla hjälps åt är superviktigt. vi är som en familj.”
Chantana Thun-Uthai, hovmästare
– Och så stöttar jag personalen när det behövs, så man kan säga att jag är lite personalchef också. Men det här är ett teamwork och att alla hjälps åt är superviktigt. Vi är som en familj. Vi kan diskutera och bråkar ibland, men sedan glömmer man det och går vidare, säger hon.
Chantana tittar på klockan och ropar ”en timme och tio minuter kvar” till de andra som är sysselsatta i diskrummet.
– Tiden går fort, men den sista timmen känns alltid lite extra, fortsätter hon. Jag är rätt trött när jag kommer hem på kvällarna. Inte för att jag springer så mycket, men man blir mentalt trött. Det tar på krafterna att hålla ordning på allt och tänka åt både sig själv och andra.
För dem som sköter bordsserveringarna blir det mycket gående under en kryssning. Även om fartyget inte är mer än drygt 39 meter långt och knappt nio meter brett kan de tillryggalägga åtskilliga kilometer under ett arbetspass.
Det blir många vändor fram och tillbaka med mat och dryck och eftersom byssan ligger på övre däck och det inte finns någon hiss, måste allting bäras upp- och nerför lejdaren.
– Man är rätt mör efter en kväll, säger Sussi medan hon skrapar matrester från tallrikar i disken. Under Stockholms kulturvecka i somras var det någon som mätte 18 000 steg under en dag, och det kan säkert stämma.
”man är rätt mör efter en kväll. i somras var det någon som mätte 18 000 steg under en dag, och det kan säkert stämma.”
Sussi Ekholm, servitör
När fartyget återvänder till sin kajplats i centrala Stockholm har mörkret lagt sig. Med däckskranens hjälp lyfter Björn och Kawa landgången på plats. Klungor med passagerare blir stående på kajen medan besättningen tar hand om fartyget innan de kan låsa och åka hem.
– Det tar en timme ungefär att springa med sopor och städa, säger Björn. Men det går rätt fort när alla hjälps åt.
