Besättningarna väntar på svar

Eric Ekblom är ordförande i Blidösundsbolagets Seko-sektion. Han och kollegorna har hittills knappt märkt av övergången från Skärgårdsbolaget till Blidösundsbolaget. Foto: Magnus Glans

Hittills har besättningarna i det gamla Skärgårdsbolaget knappt märkt av övergången till Blidösundsbolaget. Men det finns en oro för vad som ska hända framöver med sådant som bemanning och arbets- och bostadsmiljö ombord.

Den 1 oktober fick Skärgårdsbolagets besättningar återigen en ny arbetsgivare. Den här gången i form av Blidösundsbolaget som sedan tidigare bedrev såväl upphandlad som kommersiell trafik i Stockholms skärgård. Och nu är den stora frågan vad som ska hända när två bolag blir ett. 

När Sjömannen besöker Vånö – ett fartyg som tidigare tillhörde Skärgårdsbolaget – en kylig måndag i mitten av november säger besättningen att de inte märkt så mycket av förändringen på landsidan ännu. Det mesta rullar på som vanligt med samma scheman och samma folk ombord.  

– Vi har inte ens bytt arbetskläder, säger maskinmatros Eric Ekblom och drar i märket på bröstet på tröjan där det fortfarande står Waxholmsbolaget. Den enda förändringen är väl att vi fått ett lite annat sortiment i fiket och att priserna där gått upp, men det är allt. 

Annons

Men det finns en oro för vad som komma skall, berättar Eric Ekblom när vi slår oss ner i de tomma passagerarsätena på övre däck efter avgång från Sollenkroka på Värmdölandet. En ny las-lista med företrädesrätt måste tas fram. Det kan innebära att den som legat bra till i det ena bolaget får en sämre placering därför att någon i det andra bolaget har jobbat ännu längre. 

En annan personalfråga som det råder osäkerhet kring är vad som ska hända med rederiets buffister. Eftersom det inte finns något krav från Waxholmsbolagets sida att hålla fiken öppna under vintern skulle det kunna bli tal om att stänga vissa tider på året.

– Då skulle det bli svårt för våra buffister att få ihop sin årsarbetstid, säger Eric Ekblom som är ordförande i den lokala Sekosektionen. Men de sköter inte bara om kaféerna, de lagar personalmaten också och tar hand om alla inköp så om de försvann skulle det påverka en hel del. 

Erik Ekblom lägger ena armen över stolsryggen på det tomma sätet bredvid sig och vänder blicken mot ventilen. Där utanför yr enstaka snöflingor i luften och solen tittar då och då fram mellan molnen. 

En lösning på matfrågan om buffisterna försvinner under lågsäsong, säger han, kan bli att ersätta den lagade besättningsmaten med mikrade färdigportioner. Den frågan drevs redan under den turbulenta tid som TRSM Group driftade båtarna, men då lyckades man hålla emot. Det som oroar den här gången är att man redan äter mikromat på flera av Blidsöundsbolagets fartyg och att rederiledningen vill se en enhetlig hantering av måltiderna på alla fartyg. 

– Vi har bildad en matgrupp som ska komma med förslag på en lösning innan årsskiftet, men jag tror inte att vi blir klara till dess, säger Eric Ekblom. Det är svårt att hitta en gemensam lösning med de olika förutsättningar vi har på båtarna. På exempelvis Silverö finns inget kök, men frågan är om det är rimligt att alla ska äta mikromat för att de inte kan laga mat hos sig? Och ska man äta mikromat även på ångbåtarna med alla kockar och kallskänkor ombord? 

“Frågan är om det är rimligt att alla ska äta mikromat”

Det är glest med folk på de bryggor som Vånö trafikerar på sin resa ut mot Möja. Man säljer en och annan biljett och lämnar tidningar och hämtar post i plåtlådorna på kajerna. Under hösten, innan julbordssäsongen drar igång, är det oftast lugnt i skärgårds-trafiken men besättningarna har långa arbetsdagar och behovet av bra nattsömn är stort. Och just hytt- och sovlösningar är en fråga som kommer att lyftas fram-över, berättar Eric Ekblom. 

– Blidösundbolaget har båtar med bäddsoffa på bryggan och på nybyggda Lux finns en hytt som är en genomgång till en av nödutgångarna. På ett boende iland har man ett sovrum som också är genomgång till den gemensamma toaletten, säger han.

Även i före detta Skärgårdsbolagets fartyg finns det problem som rör sovkomforten, enligt Eric Ekblom.

– På Gällnö och Nämdö ligger hytterna alldeles vid vattenlinjen och vintertid slår isen mot skrovet vilket gör det svårt att sova. Jag förstår att man vill kunna sälja platserna högst upp till passagerare, men jobbar man 91-timmarsveckor måste man få sova ordentligt, säger han. 

“Jobbar man 91-timmarsveckor måste man få sova ordentligt”

Vi närmar oss sista bryggan på traden, Långvik på Möja. De passagerare som följt med hela vägen ut tackar för sig och tar med sig väskor, ryggsäckar och hundar iland. Eric Ekblom och kollegan Leif Eriksson hjälps åt att förtöja innan de låser och går in och sätter sig i kaféet där Susanne Bragderyd dukat upp med rostbiff och krämig potatissallad. Så här års kan hela besättningen sitta ner och äta lunch tillsammans, men under högsäsong är det inte möjligt. Då får var och ta sin tallrik när det finns tid. 

Under lågsäsong hinner hela besättningen på Vånö sitta ner tillsammans och äta lunch. Foto: Linda Sundgren

Som buffist står Susanne Bragderyd för all matlagning ombord, även om de andra hjälper till vid behov. Dessutom är hon ansvarig för kaféet med all planering och alla inköp. 

– Det är väldigt mycket mer att göra här än att bara stå och kränga kaffe, säger hon. Planeringen tar otroligt mycket tid och vi har fem olika leverantörer som vi beställer från.

Susanne Bragderyd är säsongs- och timanställd och har jobbat ombord till och från under två års tid. Hon säger att hon var lite osäker inför det nyligen genomförda rederibytet och hur det skulle bli med jobb framöver, men den oron har lagt sig. 

– Just nu känns det bra. Jag tror att det alltid kommer att behövas folk i fiken, säger hon. 

“Jag tror att det alltid kommer att behövas folk i fiken”

En som däremot har det svåraste att få ihop tillräckligt med tid över året är Leif Eriksson, vikarierande lättmatros. Han har jobbat hela sommaren och är schemalagd fram till slutet av november. Sedan blir det troligen inte så mycket mer påhugg förrän i april när sommargästerna börjar återvända till skärgården. 

– Jag har jobbat här i fem år så jag vet hur det brukar bli, säger han. Under vintrarna jobbar jag en del i skolan för att få ihop lönen.  

Leif Eriksson har ett förflutet som marinofficer och biträdande rektor. År 2015 började han som jungman i skärgårdsbåtarna. Sedan dess har han gått en del säkerhetskurser genom rederiets försorg och fått ihop tillräckligt med tid för en lättmatrosbehörighet. På eget initiativ har han dessutom tagit en maskinkurs för att öka sin anställningsbarhet på fartygen. 

– Jag har för mig att den kostade 5 000 kronor men det har betalat igen sig för länge sedan. På båtarna ska det alltid vara någon med maskinpapper ombord och rederiet håller koll på sådant, säger han. 

Under de år han jobbat i skärgårdstrafiken har han haft tre olika arbetsgivare. Det senaste bytet har han inte märkt mycket av, säger han, i alla fall inte än så länge. Däremot tvivlar han på att upphandlingsförfarandet verkligen ger de kostnadsbesparingar som politikerna hoppas på. 

– Det blir ju bara en massa dyra konsulter och pappersarbete som kostar pengar, säger han. Visserligen vet vi att offentlig förvaltning läcker pengar, men det tror jag man hade kunnat komma åt med bra kontrollfunktioner. 

Uppe på bryggan sitter befälhavare Johnny Stockman och blickar ut över det gråa vattnet som ligger nästan helt stilla mellan öarna. Den bleka solen är på väg ner bakom slöjor av moln och skymningen faller snabbt. Johnny Stockman hoppas att det senaste rederibytet inte ska medföra några försämringar i avtalen för dem ombord, men han är inte säker på att det blir så. 

– För vår del har det blivit lite sämre efter varje ny upphandling, säger han. Det som känns tråkigt är att vi hela tiden får hålla på att strida för att behålla det vi har istället för att jobba på att få det bättre. 

“För vår del har det blivit lite sämre efter varje ny upphandling”

Än så länge är det ändå oklart vilka förändringar som kan bli aktuella ombord i fartygen. Men något som både Johnny Stockman och Eric Ekblom redan har märkt av är att administrationen blivit krångligare. 

– De har kvar sina system och vi våra så just nu är det väldigt svårt att få överblick av saker och ting, säger Eric Ekblom. Men de säger att vi på sikt ska få samma system att jobba i. Och på det stora hela jag är optimist. Jag tror att det här ska bli bra.

Läs även: “Vi måste förändras”

Eric Ekblom är ordförande i den lokala Seko-sektionen. Foto: Linda Sundgren

Leif Eriksson har jobbat fem år som säsongs- och timanställd i skärgårdstrafiken, men hoppas så småningom få en fast anställning i rederiet. Foto: Linda Sundgren