Bland pendlare i pandemi

Cecilia Bengtsson är däcksman ombord på Styrsöbolagets färja Skarven. Foto: Dick Gillberg

Rutinerna finns och munskydden är på. Vårens oro och ovisshet har ersatts av tydliga besked. Vi mötte besättningen på Skarven som kör kollektivtrafik på älven i Göteborg.

Det är en solig vinterdag. Klockan är 8.35 när Skarven girar in mot Lindholmspiren för näst sista gången den här morgonen. Däcksman Cecilia Bengtsson öppnar grindarna och åtta personer kliver av. Två av dem bär munskydd och det gör även Cecilia.

En kvart senare är Skarven tillbaka på Lindholmen för att lägga upp. Besättningen har ett par timmars tid för underhållsarbete innan de ska in i turlistan igen vid lunch. 

Cecilia kliver i land med strömkabeln och upptäcker att elskåpet frusit. Tillbaka ombord för att hämta förlängningskabel och värmepistol.

Annons

– Det var likadant på första turen i morse, säger hon och blåser varmluft i låset. Förtöjningstamparna är också frusna och stela. 

Styrsöbolagets färja Skarven kör för trafikbolaget Västtrafik. Sommartid i Göteborgs södra skärgård och resten av året inne på älven. Cecilia har arbetat ombord sedan 2012. Hon började som sommarvikarie, återvände året därpå och blev kvar på heltid.

– Det är en bra arbetsgivare. Många stannar länge, säger hon. 

Sedan drygt ett år arbetar hon ihop med befälhavare Karin Rosenberg. Skarven har två besättningar som går om varandra, så all överlämning sker via lappar, maskindagböcker och ibland telefonsamtal.

Skarven tar vanligtvis 298 passagerare. Nu tar de max 100 på grund av coronapandemin. Cecilia räknar och säger stopp när gränsen är nådd. Det hände ofta i somras men ibland även såhär års.

– Vissa lördagar under hösten till exempel. När det är fint väder har vi ofta många passagerare. Vissa tidiga turer på vardagar kan det också bli många om gymnasieskolorna är öppna, säger hon. 

Skarven tar i vanliga fall 298 passagerare. Under pandemin är gränsen satt vid 100. Foto: Dick Gillberg

Brandgula klisterlappar på durken och utrop i högtalarna påminner om att hålla avstånd. På teveskärmar inne i fartyget rullar samma uppmaning. Besättningen tycker att verksamheten fungerar bra under omständigheterna. Rederiet vidtog åtgärder i våras; minskade antalet passagerare och slutade med biljettförsäljning ombord bland annat. Skarvens besättning har dessutom beslutat att hoppa över en rastavlösning under tiden restriktionerna pågår, för att undvika onödiga personalbyten ombord.

– Vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer och får utskick från trafikbolaget och rederiet, säger Karin.

I somras hade man kösystem och kajvärdar på Saltholmen.

– Det blev kö i fållorna men folk stod i alla fall inte precis vid båten. Det blev lättare för mig att komma åt att koppla el, säger Cecilia.

Besättningen gör vad de kan för att minimera smittrisken. Resten är upp till passagerarna. 

– Vi måste förlita oss på att passagerarna tar ansvar, säger Cecilia. Vi kan inte stoppa någon från att komma ombord. Ibland står folk och hostar rätt ut och det enda vi kan göra är att rengöra ofta och torka av alla ytor. Klart man blir stressad när passagerare hostar och snyter sig helt nära.

“Klart man blir stressad när folk hostar helt nära”

På Skarven måste däcksman gå fram på fördäck för att öppna de icke-automatiska grindarna. Cecilia kan få tränga sig mellan passagerare som köar för att komma av båten.

– Ibland säger jag till folk att backa eller vänta med att gå ut. Det kan bli väldigt trångt på fördäck, särskilt när de som står främst måste backa bort från de gula linjerna och folk redan fyllt på bakom, säger hon.

Hon förstår att folk vill vara utomhus för att minska risken för smitta. Samtidigt kan det vara lättare att hålla avstånd inne i den nästan tomma salongen. 

– Det är svårt att tvinga in någon som hellre vill stå ute. I höstas när många cyklade blev det fullt på fördäck. Ska vi då tvinga in folk i båten eller stoppa cyklarna från att komma ombord?

När Sjömannen hälsar på har Folkhälsomyndighetens rekommendation om munskydd i rusningstrafik funnits i en vecka. Ungefär hälften av passagerarna bär dem.

– Det syns tydligt att det är ett flockbeteende, säger Cecilia. Ingen vill stå ensam utan munskydd och ingen vill vara den enda som har. Kommer det ombord en passagerare utan munskydd och ser att många ombord har på sig, så börjar de ofta fippla i fickor och väskor för att plocka upp ett. 

Själv bär hon munskydd för att föregå med gott exempel. 

– Det är viktigt. Om jag inte har munskydd ger jag ju klartecken åt passagerarna att det är okej utan. Nu signalerar jag ”här ombord har vi munskydd”. 

Hon säger sig märka en större medmänsklighet än vanligt under pandemin.

– När vi har färre passagerare ombord vänder sig många till mig för att småprata. Alla är i samma situation. Det blir en gemenskap som inte funnits tidigare. 

“Det blir en gemenskap som inte funnits tidigare”

Folk säger ofta att de uppskattar att färjorna kör. Många tar hellre båten än sätter sig på en buss. Inte minst för att däcksman tydligt räknar antal passagerare. 

I början av pandemin var mycket oklart, berättar Karin. Viruset var okänt, det kom nya besked hela tiden och både passagerare och anställda var oroliga. Ibland uppstod bråk ombord när passagerare tyckte att andra stod för nära. Besättningen funderade mycket på sitt ansvar som personal. 

– Vi satte upp lappar och gjorde utrop, men hur mycket ansvar vilar på oss att passagerarna faktiskt följer dem? Nu har vi fått tydliga besked från både arbetsgivaren och trafikbolaget att det är upp till passagerna själva att hålla avstånd, säger Karin.

Efter snart ett år av pandemi har Styrsöbolagets anställda vant sig vid digitala personalmöten och att vara max fyra personer i rastrummet på Lindholms-piren. Kommunikationen mellan kontoret och fartygen fungerar bra; det finns tydliga informationsvägar och alla vet till exempel att coronafrågor ska gå via fack och skyddsombud, berättar Cecilia som själv är kontaktombud för Seko. 

Cecilia och Karin pratar ofta om vad de kan förändra och förbättra ombord. 

– Vi bollar mycket tankar och jag har bra stöd från Karin. Även om det är jag som däcksman som hanterar passagerarna, vår största risk när det gäller smitta, så är vi i detta tillsammans, säger Cecilia.

Hon berättar om en passagerare som trängde sig förbi stängda grindar, vilket ledde till fysisk kontakt nu under pandemin, och vägrade lyssna. Karin såg från bryggan hur hennes däcksman försökte med både kroppsspråk och ord utan att nå fram, och gick helt sonika ner och meddelade att båten inte skulle avgå förrän mannen klivit av.

– Jag har ju jobbat länge som däcksman själv och känner till problematiken. Jag blir otroligt upprörd av sånt där. En annan passagerare, det här var före pandemin, försökte komma iland när grinden var stängd och jag redan hade börjat backa ut. Man vill ju verkligen inte att någon ska börja klättra då, säger hon. 

Båda gillar det varierande arbetet ombord.

– Vi har lagom mycket tid till underhåll. Tre dagar i veckan kan vi göra underhållsarbeten när vi ligger stilla och två dagar i veckan kör vi bara båt. Det blir bra balans, säger Karin som uppskattar detta extra mycket sedan hon för några år sedan blev befälhavare.

– Att bara köra båt hade blivit för enformigt, jag vill göra praktiska grejer också. 

“Att bara köra båt hade blivit för enformigt”

Cecilia flikar in att de får en bra helhetsblick över fartyget av att göra underhållet själva. De har en veckolista där de planerar arbetet. Den här veckan ska de, förutom det regelbundna som exempelvis att fylla på vatten på onsdagar, göra nya tampar till livflottarna. De har också skaffat en klädseltvätt för att kunna rengöra alla säten. Under coronan har de städat extra och i höstas låg de med tandborste och skrubbade mellan sätena. 

– När vi har tid kan vi göra sådana extragrejer. Förutom att passagerna uppskattar det – vi får ofta höra att det är rent och snyggt ombord – så får vi själva en trivsammare arbetsmiljö, säger Cecilia.  

Passagerarna gör också jobbet varierat.

– På lördagar har vi ett helt annat klientel än på vardagar. Istället för pendlare har vi folk som kommer hit för att åka båt och fika en timme, eller åker några hållplatser med oss för att fortsätta sin helgpromenad någon annanstans. Så även om vi kör fram och tillbaka mellan samma stopp här på älven så händer det alltid grejer, säger Karin.

Befälhavare Karin Rosenberg och däcksman Cecilia Bengtsson har arbetat ihop i drygt ett år. Under pandemin har kontakten med kollegorna fått större betydelse. ”Man blir mer beroende av varandra när man knappt träffar någon annan”, säger Cecilia. Foto: Dick Gillberg

Läs också: Rederiet berömmer sin personal