Sex veckor om året är M/S Origo skolfartyg åt eleverna på sjöfartsutbildningen på Lindholmens tekniska gymnasium i Göteborg. Vi följde med ett gäng tvåor ut.
– Du kan hålla två fem fem.
– Två fem fem.
Det är tyst på Origos brygga bortsett från korta instruktioner om kompasskurs. Nathanael Olsson handstyr och befälhavare Karsten Olson står en bit bort och övervakar. Vindmätaren visar nordväst 15 m/s, över 20 i byarna den här novemberdagen.
Nathanael är en av sju elever ombord. Han har valt däcksinriktning, övriga är maskinelever.
– Kom till två sex noll.
– Två sex noll.
Vi följer farleden ut genom Göteborgs hamninlopp och börjar gira upp mot öarna i norra skärgården. Tanken är att lägga till vid Björnhuvudet på Öckerö framåt lunch.
Nathanael Olsson har alltid varit intresserad av sjöfart, berättar han. Hans pappa är delägare i ett tankrederi på Donsö och Nathanael har varit jungman ombord i två av fartygen.
– Jag har alltid sagt att jag vill köra båt. Det finns välbetalda och bra jobb. Jag ska in på sjöbefälsskolan när jag är klar här, säger han.
”Jag har alltid sagt att jag vill köra båt”
Efter jul är det dags för första praktiken och den vill han göra på fiskefartyg. Vart han ska göra sin långa praktik i årskurs tre vet han inte än.
Sjöfartsutbildningen på Lindholmens tekniska gymnasium hyr in M/S Origo varje höst sedan 1983. Resten av året gör fartyget passagerarkryssningar på Svalbard. Under tiden som skolfartyg har Origo en besättning på tre personer – befälhavare, matros och maskinist – som inte är kopplade till skolan. Undervisningen ombord sköts av skolans lärare.
Befälhavare Karsten har arbetat här sedan 1993. Han gillar att ha elever ombord.
– Det är skoj. Jag får flashbacks till när jag själv var 17 år, hur man tänkte och vad man gjorde. Det är roligt att kunna entusiasmera eleverna och få dem att komma in i yrket, säger han.
Han märker skillnad på ettor och tvåor. De äldre är mer självgående och dynamiken i gruppen fungerar ofta bättre.
– De förstår att man måste hjälpas åt, man kan inte gå och lägga sig när kompisarna jobbar.
Före avgång hade läraren Kristian Stryhn genomgång i mässen om vad som ska göras innan Origos maskin startas upp. Vad ska kollas förutom olja och kylning? Javisst ja, bottenkranarna ska öppnas. Och vad kan man misstänka för fel om oljetrycket är för lågt? Eleverna funderar. En läcka?
– Precis, en läcka. Med stor sannolikhet är den inuti vevhuset och syns inte.
I vanliga fall är en hel klass ombord samtidigt och då delas eleverna in i grupper; däck och maskin, drift och enklare underhåll. Dagens lilla gäng får göra allt och hjälpas åt. Vid avgång och ankomst får maskineleverna hjälpa till med trossar och kastlinor.
Eleverna är ute med Origo några veckor på hösten i ettan och tvåan. Första året väljer de inriktning: däck eller maskin (två tredjedelar brukar välja däck). Efter jul i årskurs två har eleverna tre veckors praktik och året därpå en längre praktik på två månader.
Enligt Kristian Stryhn är skolans elever hett eftertraktade. Det finns ett stort behov av framför allt maskinpersonal och eleverna kan jobba både till sjöss och på företag i land.
– Våra gubbar går inte arbetslösa. Just nu är läget sådant att jag kan garantera våra elever jobb. Många har jobb redan i tvåan, och det är lite halvsvårt att få dem att gå klart utbildningen med argumentet ”hallå, du är skyldig mig ett år till”. De tycker ju att de fått vad de kom hit för: ett jobb.
”Många har jobb redan i tvåan”
Han menar att sjöfarten måste inse att övriga samhället konkurrerar om eleverna.
– Många tror att våra elever verkligen vill bli sjömän, att de nästan tatuerat sig innan de börjar här, men så är det inte. De som går i maskin vill skruva på grejer – men om det är på en båt eller i land spelar mindre roll. Vi har elever som vet att de vill jobba till sjöss, men de flesta vill bara ha ett jobb. Så länge det rullar in deg är man nöjd, och om ett företag erbjuder bättre lön, trygghet och möjligheter i land så väljer man det, säger han.
Första jobbet efter skolan har enligt Kristian avgörande betydelse. Den som inte går till sjöss direkt kommer antagligen inte gå ut alls. Därför är det viktigt att ge unga sjömän möjligheter.
– Om rederierna inte fångar upp våra elever direkt så blir de av med dem, säger han.
Idag är det upplagt för att tappa kompetens till andra branscher, menar han.
– När våra elever kommer ut får de ett vikariat över sommaren. När vikariatet tar slut säger rederiet ”vi hör av oss”. Sedan får de någon veckas påhugg vid hummerfisket när ordinarie personal vill vara ledig, och sedan inget förrän vid jul. Vi kan inte sätta de här ungdomarna på Arbetsförmedlingen och tro att de ska stå kvar där tre månader senare. De blir upplockade av andra innan dess, säger Kristian.
”Om rederierna inte fångar upp våra elever direkt så blir de av med dem”
– När våra elever kommer ut får de ett vikariat över sommaren. När vikariatet tar slut säger rederiet ”vi hör av oss”. Sedan får de någon veckas påhugg vid hummerfisket när ordinarie personal vill vara ledig, och sedan inget förrän vid jul. Vi kan inte sätta de här ungdomarna på Arbetsförmedlingen och tro att de ska stå kvar där tre månader senare. De blir upplockade av andra innan dess, säger Kristian.
Bristen på praktikplatser är också ett problem, menar Kristian. Gymnasieeleverna ska ha 75 dagars praktik men praktiksamordnaren SUI kan bara ge dem 60 dagar.
– Skolorna ska skaka fram 15 dagar själva. Det innebär att vi kommer sätta våra elever på arbetsplatser i land med liknande arbetsuppgifter. Vad tror du händer när våra elever jobbat i land ett tag och får veta att de är eftertraktade? Om rederierna inte kan ge de här eleverna praktikplatser, då ska du få se på flykt från sjöfartsbranschen! När företag i land står redo med jobb och egna servicebilar till eleverna så fort de fyller 18, suckar Kristian.
Det är dags för maskinrond och underhåll. Separatorn ska rengöras. Ett gäng maskinelever tar fram trasor och tar sig an den blåmålade separatorn i akterkant av maskinrummet.
Ett annat gäng får i uppgift att pejla oljetankar. Conrad Jonsson och två till försvinner ut på däck med pejlstickan. Efter att ha funderat en stund på hur stickan läses av kommer de fram till ett mått som verkar rimligt.
Conrad har framtidsplanerna färdiga: han vill fiska. Efter gymnasiet ska han läsa Maskinbefäl klass sju i Kalmar. Fiskeintresset delar han med flera klasskamrater ombord just denna dag. De droppar fiskebåtsnamn mellan sig och tycks väl insatta i branschen.
– Men jag kan tänka mig annat också. Den långa praktiken vill jag kanske göra på Stena, säger Conrad.
En flock svartvita ejdrar flyger förbi. Vi går förbi produkttankern Ternsund på Rivöfjorden och ser en Stenafärja på väg in söderifrån.
I byssan fixar William Ahlström vegetarisk lasagne till lunch. Eleverna turas om att ha kocktjänst. Maten kommer från skolan och ska bara värmas.
William har släktingar som jobbar till sjöss och det var naturligt att välja den här utbildningen. För praktiken funderar han på Northern Offshore Services.
– Men det är inte bestämt än, säger han.
William är från Göteborgstrakten. Enligt läraren Kristian gäller det många av skolans elever.
– Vi har många skärgårdsbor bland våra elever. Men vi har också de som pendlar långt eller som flyttat hit för att gå på skolan. Många av våra elever har föräldrar till sjöss och god insikt i branschen, säger han.
”Många av våra elever har föräldrar till sjöss och god insikt i branschen”
Vi lägger till på Öckerö. När Origo är förtöjd möts lärare och besättning i aktersalongen. Kristian vänder sig mot befälhavaren:
– Nathanael hälsar att han inte räknade på åtta knop som du bad om. Han kom på att vi inte kan hålla åtta hela vägen in. Han räknade på sju och då blir det avgång 13.45.
Däckseleven Nathanael hade fått i uppgift att räkna ut hur lång tid Origo behöver för att ta sig tillbaka till skolans kaj.
Befälhavare Karsten nickar gillande:
– Bra, bra. Bra att han har koll. Då gör vi som han säger och går härifrån 13.45.
