För passagerarna var de vita fartygen fest, flärd och ett flott sätt att färdas. För personalen var det en möjlighet att se världen i en tid då resor till andra kontinenter var få förunnat. För somliga även ett sätt att leva det liv man ville utan att bli trakasserad. I år är det 50 sedan Svenska Amerika Linien lade ner sin verksamhet.
Sagan om Svenska Amerika Linien (SAL) börjar på sätt och vis i motvind. När rederiet drar igång trafiken 1915 är inriktningen att frakta svenskar över Atlanten. Både dem som vill pröva lyckan i det nya landet och dem som längtar hem. Tillsammans med posttrafiken ska det vara lönsamt att köra de stora fartygen med tre kronor på skorstenen över Atlanten. Men när intresset för att emigrera till Amerika avtar i början på 20-talet tvingas rederiet att söka en ny inriktning.
I stället för frakt av post och svenskar med begränsad ekonomi bestämmer man sig för att satsa på lyx och flärd. SAL startar kryssningar till världens alla hörn. De vita båtarna förknippas med exklusivitet för resenärer med tilltagen plånbok, inte minst Greta Garbo, som ofta väljer Svenska Amerika Linien när hon reser hem till Sverige. Generellt är dock passagerarna övervägande amerikaner. De är förmögna, uppskattar livets goda och förstklassig service.
För att erbjuda den service som passagerarna förväntar sig är personaltätheten på SAL-fartygen hög. Antalet som jobbar ombord är ofta fler än antalet passagerare. Det finns till exempel ”uppassare” och ”hisspojkar” ombord. Hierarkin är tydlig. Även om många har scheman som innebär jobb sju dagar i veckan, är det de ljusa minnena som ligger närmast hjärtat hos de sjömän vi pratar med. Omdömen som ”det bästa jag gjort”, och ”en tid jag aldrig glömmer” återkommer.
Det på många sätt händelserika året 1968 är Tommy Stark 16 år och på julsemester på Kanarieöarna tillsammans med sina föräldrar och sin bror. Tack vare att hans pappa är bekant med en passagerare får familjen kliva ombord på SAL-fartyget Kungsholm som är på jul- och nyårskryssning.
”Det är något speciellt med miljön. Men det som främst lockar mig är känslan av att det här fartyget kommer att ta mig ut till alla världsdelar.”
Tommy Stark
Medan föräldrarna och hans bror och deras bekanta tar en drink i baren passar den nyfikne Tommy på att gå runt på båten och känna in atmosfären. Det är något speciellt med miljön som lockar. Där och då bestämmer sig Tommy Stark: Här ska jag jobba efter att jag tagit studenten, om två och ett halvt år.
– Jag upplever Kungsholm som ett jättestort fartyg. Men det som främst lockar mig är känslan av att det här fartyget kommer ta mig ut till alla världsdelar. Jag kommer att möta kulturer och människor jag kanske inte annars skulle göra. Vad jag skulle jobba med på fartyget kändes inte så viktigt, mer än att det vore trevligt att få jobba med passagerarna.
Några år senare skickar Tommy in en ansökan. Svaret: ”Tack för visat intresse men tyvärr”. Behärskat upprörd hör han av sig till SAL:s huvudkontor i Göteborg och ber att få prata med personalchefen. Den då 18-årige Tommy Stark berättar om hur han jobbat på Grand Hotel i tre somrar och träffat de amerikanska gästerna varje dag. Han avslutar med: ”Den 28 juni 1971 ska jag med på Nya Kungsholm, jag tar vilket jobb som helst!”. Personalchefen tog uppenbarligen intryck av den envetne ynglingens samtal. Inom en vecka kommer ett brev med ett nytt besked: Han är välkommen ombord att jobba som mässuppassare/diskplockare i personalmatsalen.
– Det är en fantastisk känsla att stiga ombord på fartyget som ligger vid Stigbergskajen och Amerikaskjulet. Fartyget är lyxigt inrett. Det doftar fräscht och rent och det finns AC på hela båten.
Den första resan går från Göteborg via Köpenhamn och över till New York. Där stiger kryssningspassagerarna ombord vid Pier 97 på 57:e gatan. Tommy Stark avancerar efter någon vecka till så kallad barnisse, som assisterar bartendrarna. Arbetsgifterna är bland annat att se till att öl- och spritförrådet i baren är fyllt och att pressa juice och servera tilltugg till passagerarnas cocktails.
Det är viktigt att få en god relation med passagerarna. Ge god service, var gärna personlig, men inte privat.
– Det handlar bland annat om att vara uppmärksam, komma ihåg namn och vad passagerarna dricker. Till exempel: Mr Brown dricker alltid en whiskey vid namn Johnnie Walker Black Label med en isbit i, inte två, och ett seltersglas med ramlösa i. Mrs Brown föredrar en champagnecocktail med en sockerbit och ett stänk av Angostura, samt ett twistat apelsinskal som dekoration, säger Tommy Stark.
Bland dem som jobbar inom service på båten finns det många som gått till sjöss för att kunna leva sitt liv utan att riskera att bli trakasserade: Homosexuella män är överrepresenterade bland servicepersonalen. Fartygen är en slags frizon där gaymän slipper att bli uttittade eller förföljda.
Tommy är förberedd på detta. Han har jobbat på Grand Hotel i Stockholm, där flera arbetskamrater varit homosexuella. För andra kollegor känns det till en början lite ovant.
Ombord på Kungsholm finns ett femtontal amerikanska tillika homosexuella herrar med uppgift att agera sällskap åt ensamresande kvinnliga passagerare. Det är viktigt att det inte förekommer relationer mellan passagerare och personal.
– Det kan uppstå en del dråpliga situationer när kvinnliga passagerare visar intresse för sällskapsherrarna, berättar Tommy Stark.
Sociologen Arne Nilsson skildrar i boken ”Såna på amerikabåtarna” gaylivet på SAL-båtarna. Det finns enligt honom flera förklaringar till att så många homosexuella män sökte sig till båtarna.
– Sverige var ett land med rotad homofobi. Ett industriland med bruket, fabriken, skogen och sågen som stora arbetsgivare. Där trivdes man inte som gay. Hotell- och restaurangbranschen lockade mer. En rörlig bransch med mindre social kontroll. Dessutom skulle jag vilja påstå att många homosexuella män är duktiga på att känna in andra människor och deras förväntningar, säger Arne Nilsson.
Bland servicepersonalen på Svenska Amerika Linien jobbar de allra flesta sju dagar i veckan på olika skift under dygnet. När fartyget lägger till i en hamn ett dygn eller två är arbetstempot lägre. Ofta finns då möjlighet att gå i land. I Hongkong köper Tommy en stillbildskamera och film eftersom det är billigt där. Lönen betalas ut i dollar och är inte så hög. Drygt 1500 svenska kronor i månaden. Men mat och boende ingår ju. Utöver lönen kan också ett vederlag kvitteras ut vid avmönstringen.
Förutom den avtalsenliga lönen och vederlaget har personalen som träffar passagerarna god möjlighet att tjäna ytterligare. Är servicen förstklassig är de förmögna amerikanska gästerna inte främmande för att betala rejält med dricks! Den delas inte gemensamt utan behålls av den som fått den. Tommy lär sig att för att få dricks gäller det att vara lyhörd och lära känna passagerarna.
Några år tidigare, i mitten på 60-talet, mönstrar 22-årige Hans Karlsson på M/S Gripsholm. Han är uppvuxen i Loftahammar i Västerviks kommun och har sett fartyg lägga till och kasta loss sedan barnsben. Något annat än att gå till sjöss finns inte. Hans har varit sjöman på fraktfartyg sen han var 14 år. Nu är han rorgängare, med uppgifter som att köra tenderbåt med passagerarna in till land i hamnar där Gripsholm är för stor för att kunna gå ända in, gå vakt på landgången och diverse småarbeten som att sy kapell. Hans Karlsson och hans arbetskompisar har inte alls samma möjlighet att få dricks.
”Hisspojken tjänar mer än förste styrman på att borsta bort obefintliga dammkorn på passagerarnas kavajer. Det gör styrmannen förbannad.”
Hans Karlsson
– Hisspojken tjänar mer än förste styrmannen på att borsta obefintliga dammkorn från passagerarnas kavajer. Det gör styrmannen förbannad. Det händer någon gång att jag erbjuds dricks. Ofta tackar jag nej, jag tycker det är genant. Det är en annan kultur hos oss än hos serveringspersonalen.
På en kryssning delar Hans Karlsson hytt med en polack. Det är sällan osämja mellan arbetskamraterna. Alla är unga och flexibla, en arbetsvecka på 56 timmar är inget problem. När båten ligger i land bryts schemat och det kan ordnas sightseeing för ledig besättning. På en strand i Bombay ser Hans Karlsson en pojke som tycks ha en kniv genom halsen. Han blir alldeles skakig. Det visar sig tack och lov vara fejk. Ett sätt att försöka få en slant av turister i det fattiga Indien, men ett lidande för pojken.
Även om besättningen har möjlighet till äventyr i land ligger fokus självfallet på passagerarnas reseupplevelse. De som har störst plånböcker hoppar av vid en hamn för att turista medelst flyg, och hoppar sedan på vid en annan hamn, någon annanstans i världen.
Stämningen på Gripsholm är för det allra mesta god. Men mitt i all fest och flärd inträffar något tragiskt när fartyget ligger i hamn i Port St. Mary, på Isle of Man i England, berättar Hans Karlsson.
– Det är kraftig sjögång och en livbåt ska vinschas upp. Ju länge upp båten kommer, desto kraftigare blir pendelrörelsen. Till slut krokar fästena ur och båten faller ner. Ombord på livbåten är bland annat matrosen Larsson från Umeå som avlider.
Hans Karlsson och arbetskamraterna har just mist en nära kollega.
– Det var mycket tragiskt. Självklart blir det en viss stämning på hela båten när något sådant här händer, men allting måste gå vidare. Det märkliga med Larsson var att han bara var drygt 20 år gammal men alltid pratade om döden i olika sammanhang. Det är kusligt att den drabbade honom så tidigt.
De flesta som jobbar på båtarna är unga, precis som den förolyckade Larsson. Lättmatrosen Peter Sandblom är bara 17 år när han börjar på Gripsholm och blir arbetskamrat med Hans Karlsson. Peter har tidigare jobbat på Lloydbåten Massilia, men att jobba på Gripsholm och följa med på Jorden runt-kryssning var något annat:
– En underbar tid. Jag firar min 18-årsdag i Acapulco. Jag försöker lära mig att surfa på Honolulu, men det går inget vidare. Man får se världen. Vi kommer alltid till fina hamnar och ligger på bästa plats. Jag får se mycket mer jämfört med att vara på ett fraktfartyg, säger han.
”Jag kan ångra än idag att jag inte tog några år till på sjön.”
Peter Sandblom
Efter ett år på Gripsholm mönstrar Peter Sandblom på fraktfartyget M/S Japan. Sedan går han i land för gott och utbildar sig så småningom till kylmontör.
– Jag kan ångra än i dag att jag inte tog några år till på sjön. Året på Gripsholm ligger mig varmt om hjärtat och jag tänker ofta på den tiden. Skulle SAL-båtarna finnas kvar i dag hade jag gärna åkt med!
För Hans Karlsson fortsatte livet till sjöss hela arbetslivet och även efter pensionsåldern. Han köpte en egen fraktskuta 1969 och har sedan dess ägt flera fraktfartyg.
Hans Karlsson och Peter Sandblom håller kontakten, mestadels via telefon, och var häromåret ner till Marinmuseet i Varberg för att se utställningen om Svenska Amerika Linien tillsammans.
Tommy Stark gick i land 1973 efter nästan två år på Svenska Amerika Linien när det var dags att rycka in i lumpen. Efter muck utbildade han sig och jobbade bland annat som personalchef, men han har många vänner kvar från SAL-tiden. Ett gäng på åtta personer brukar ses en helg per år och prata gamla minnen.
Två år efter att Tommy Stark gått i land, 1975, bestämmer sig Broströmskoncernen för att lägga ner Svenska Amerika Linien. Varför beror på vem man frågar, men de skäl som brukar nämnas är ökande konkurrens från flyget, oljekrisen och konflikt mellan arbetsgivaren och Sjöfolksförbundet om vilka arbetsvillkor som skulle gälla på båtarna. Interna stridigheter inom Broströmskoncernen är en annan anledning. Sannolikt beror nedläggningen på en blandning av alla dessa faktorer.
I år är det dubbeljubileum för Svenska Amerika Linien. Det är 50 år sedan den lades ner och 110 år sedan trafiken startade. På Youtube finns en super 8-film när M/S Kungsholm i juni 1975 lämnar Pier 97 i New York för en sista Nordkap-kryssning. Unga besättningsmän och lite äldre passagerare vinkar adjö och glider i väg på den sista resan.
Den fartygsintresserade kalenderbitaren minns att det i år också är tio år sedan som M/S Kungsholm styckades i bitar och skrotades – trots idoga försök att rädda fartyget och föra henne till Göteborg.
Att gemenskapen med arbetskamraterna finns kvar efter 50 år är inget unikt för Tommy, Hans och Peter. I en Facebook-grupp delas både gamla bilder och historier från förr, och bilder från luncher och återträffar.
Låt oss hoppas att jubileumsåret 2025 omfattar lite extra fest och flärd.
Conny Pettersson
Svenska Amerika Linien
Svenska Amerika Linien (förkortat SAL) trafikerade världshaven mellan 1915 och 1975. Den första tiden var inriktningen linjetrafik över Atlanten, men i takt med att emigrationen till Amerika minskade satsade rederiet alltmer på lyxiga kryssningar, vilket blev populärt bland välbärgade amerikaner, ofta änkor till förmögna män, som tog med sig hela staben ombord. Under andra världskriget stoppades den ordinarie trafiken, fartygen chartrades av USA:s regering och Röda Korset och tjänstgjorde som utväxlingsfartyg för krigsfångar, diplomater och andra civila internerade.
Sommaren 1956 kolliderade M/S Stockholm med det italienska fartyget S/S Andrea Doria och 51 personer omkom.
SAL var en del i Broströmskoncernen. Dan-Axel Broström var den siste ledaren av den framgångsrika redardynastin, han syntes oftare i skandalpressen än på affärssidorna och 1969 lämnade han alla sina uppdrag i koncernen. När SAL lades ner 1975 miste totalt 1200 ombordanställda sina arbeten. Dan-Axel Broström avled 1976. Broströms köptes upp av danska A.P. Møller-Mærsk. I augusti 2012 meddelar Maersk att anrika Broström läggs ner i Göteborg.
Källa: Wikipedia, Populär historia, brostroms150.se/historia
