Solen steker över Strömkajen där ångfartygen Storskär och Norrskär just startat säsongen. Tvärs över viken ligger koleldade Blidösund och vårrustar. Sjömannen besökte trion i maj.
Ombord på S/S Storskär är det full fart. Fartyget har varit i trafik en knapp vecka och ny personal lärs upp. Om en timme släpps passagerarna på för dagens första tur; det fixas mackor och fylls på oljekannor och putsas mässing och bärs varor.
Ester Körner är matros och gör sin första säsong ombord. Hon kommer från skutvärlden och har jobbat på fullriggaren George Stage och briggen Tre Kronor. Nu vill hon prova något annat inom segmentet äldre traditionstonnage och då passar ångfartygen som drivs av Blidösundsbolaget bra.
– Jag gillar allt det praktiska på däck och att ha mycket kontakt med passagerare. Det verkar vara härliga kollegor ombord. Jag tror detta blir en fin sommar, säger hon.
Calle Arvidson är eldare på Storskär. Tre timmar före avgång börjar han förbereda,- smörjer ramlager, lubrikatorer och annat, värmer maskin och ser till att ångpannan får upp trycket till 12,5 bar.
Under turerna vill passagerare ofta komma ner och kika i maskin. Calle och kollegorna visar runt, berättar om ångmaskinen som är original från 1908, att den är trecylindrig med trippelexpansion och därför har något bättre verkningsgrad än Norrskärs tvåcylindriga ångmaskin. Han visar cirkulationspumpen som kyler och kondenserar avloppsångan med sjövatten och han berättar om länsvattnet som separeras och smörjoljan som återanvänds.
– Det tillhör konceptet att visa upp maskinanläggningen. En del som kommer ombord är riktiga ångentusiaster. På en tur med 100 passagerare har vi kanske tio som är väldigt intresserade och vill komma ner i maskin, säger han.
Calle har arbetat på ångfartyg i drygt 20 år. För några år sedan var det brist på erfarna eldare men idag finns det fler, berättar han. Förutom fast anställda finns extrapersonal som kan rycka in.
”En del som kommer ombord är riktiga ångentusiaster”
I byssan hackar Roffe Kävrestad rotfrukter som ska serveras med torsk, en av fyra huvudrätter på menyn. Han är kock på både Storskär och Norrskär som ligger tio meter bort på kajen. Bäst trivs han på Norrskär där byssan ligger ovan däck.
– Det här är ett väldigt kul jobb. Långa hårda dagar, ofta jobbar vi 14 timmar, men det är samtidigt sjukt roligt, säger han.
På ångbåtarna är det bara driftbesättningen som har hytter. Roffe och övrig personal i kök och servis bor inte ombord utan åker hem på kvällarna.
Maskinmatros Jerry Vilkas jobbar vanligtvis på Norrskär men är på Storskär idag. Han började i rederiet 1999.
– Jobbet i sig är trevligt och sammanhållningen gör att många stannar länge. Men vi har överlevt många stormar längs vägen, säger han och syftar på operatörsbyten, upphandlingar och sammanslagningar.
Jerry var skyddsombud i 18 år men har nyligen avsagt sig uppdraget. Eller åtminstone tagit en paus. Nu finns han i bakgrunden när de nya skydds-ombuden undrar över något.
Jerry påpekar att det är viktigt att historien inte går förlorad när nya skyddsombud kommer in. Att veta vilka frågor som diskuterats tidigare, och varför saker är som de är, behövs för att kunna driva arbetet framåt. Inte minst i skärgårdstrafiken.
– Kontor och chefer byts ut men besättningarna är kvar. Vår nya vd är den fjärde på två och ett halvt år och min tionde vd. När Blidösundsbolaget tog över från TRSM var vi ungefär 100 fastanställda på Seko-området och anställningstiden var 17 år i snitt. Det är mer än två tusen anställningsår som bolaget ofta väljer att inte lyssna på, säger han.
”Kontor och chefer byts ut men besättningarna är kvar”
I matsalen dammsuger Magnus Johannesson. Han jobbar i servisen ombord sedan fyra år. Magnus är säsongs-anställd och på vintrarna kör han festvåningar och julbord. Han trivs ombord och gillar att jobba vecka vecka.
– Jag har 45 år som servitör bakom mig och detta är det bästa jobbet jag haft. Vi är som en familj ombord, det är nog en viss kategori människor som jobbar på båt, säger han.
Han tycker att fartyget är en fantastisk miljö för en restaurang.
– Tänk, antingen kan du sätta dig i en källare i Gamla stan och äta middag – eller så kan du sitta här! säger han och sveper mot utsikten genom ventilerna.
Maria Ingemansson gör sitt andra år i intendenturen. Hon jobbade tidigare på Birka Stockholm, som hudterapeut i fartygets spa, och blev uppsagd under pandemin.
– Jag fick söka nya vägar. Lättast var då att backa bandet och se vad jag gjort tidigare. Jag gick tillbaka till att jobba som hemkunskapslärare, säger hon.
Nu kombinerar hon lärarjobb på vinterhalvåret med säsongsarbete i Blidösundsbolaget. Hon trivs bra. Men inledningsvis var det tufft, berättar hon.
– Jag älskade Birka och hade inte valt den här förändringen. Men jag hade tur och fick nytt jobb snabbt.
Daniel Estius är eldare på Norrskär och ordförande i Blidösundsbolagets Seko-sektion. Han skulle vilja se ett bättre samarbete mellan rederikontor och besättningar framöver. Liksom Jerry vill han att kontoret ska lyssna mer på besättningarna och deras erfarenheter.
– Idag fungerar samarbetet inget vidare. Visst, vi pratar med varandra men det blir inga förändringar, säger han.
Det systematiska arbetsmiljöarbetet behöver också förbättras enligt facket.
– Det finns en pärm på kontoret men den är inte samverkad med skyddsombud och besättningar. Jag skulle inte säga att det finns någon samverkan alls idag. Vi måste få till en fungerande samverkan.
Boende är en sedan länge diskuterad fråga i rederiet. Vissa fartyg saknar boende helt och på andra är det, enligt facket, undermåligt. Daniel upplever att rederiet lyssnar på fackets argument, och flera lösningar har diskuterats, men inget händer.
– Förra sommaren var detta ett bekymmer och vi tror att det blir ännu värre i år. Var ska folk bo? Vi kan inte godkänna schemat för de här fartygen förrän boendet är löst, säger han.
Ett annat problem är att det för tillfället är ont om skyddsombud.
– Vi har några som hoppat av i frustration och det är svårt att hitta ersättare.
”Förra sommaren var detta ett bekymmer och vi tror att det blir ännu värre i år”
På andra sidan viken ligger ångfartyget Blidösund. Till skillnad från de andra två är hon fortfarande koleldad. När Sjöman-nen hälsar på har fartyget inte börjat gå i trafik. Rustning pågår och det lackas, målas och fixas överallt. Säsongen startar i juni och fram till oktober kör Blidösund reguljära turer och musikkryssningar. Besättningen ombord består av 12–13 personer.
Ombord på Blidösund finns ingen dieselgenerator som det gör på Storskär och Norrskär; lysmaskin (som driver generatorn) går på ånga den med. Matros Åsa Sandgren visar hur den ångdrivna kaffe-kokaren ska finjusteras för att få till det perfekta ångbåtskaffet.
Åsa har jobbat på ångbåtar i tjugo år. Hon gillar variationen ombord och att ibland komma långt ut i ytterskärgården. Med hjälp av en specialbyggd landgång kan Blidösund lägga till på ställen dit få andra fartyg kan gå.
När säsongen slutar i oktober ligger fartyget stilla en kort period innan julborden drar i gång. Kring årsskiftet är det avrustning och sedan blir det paus i ett par månader innan allt börjar om.
På kajen intill står en lastbil med flaket fullt av kol. Under högsäsong kommer lastbilen två gånger i veckan och levererar 6,5 ton varje gång.
– När vi kör för fullt går det åt 250 kilo kol i timmen, berättar Totte Zakrisson, maskinist. Slaggen samlas i säckar och läggs i en container på kajen.
Han och kollegan Peder är i färd med att lägga tillbaka roster i de tre fyrarna i ångpannan. En fyr är eldstaden där kolet eldas och roster är ”gallret” som kolet läggs på.
Totte började här för 30 år sedan.
– Det är en intressant arbetsplats, säger han. Ångtekniken är en fascinerande och viktig uppfinning som har gjort att vi är där vi är idag.
För att skyffla kol krävs både teknik och fingertoppskänsla. Det gäller att elda effektivt och att få in kolet tillräckligt långt in i fyren.
– Kolet ska spridas jämnt på en yta som sträcker sig två meter in genom en lucka som inte är större än så här, säger Totte och måttar med händerna, runt en halvmeter åt båda håll.
Peder Sundahl är maskinist ombord. Han är också musiker (trummor) och brukar spela på Blidösunds musikkryssningar.
Sedan slutet av 1960-talet har musiken varit Peders huvudsyssla. Ångbåtar halkade han in på när han var fältartist i Libanon. En av dem som gjorde FN-tjänst som soldat jobbade extra som eldare, och han berättade att Blidösund behövde folk. Peder hade spelat ombord och kände till fartyget.
– Man kommer till en punkt i livet när man vill testa något annat. Jag har aldrig varit less på att lira men kanske på strulet runt omkring. Så jag började som eldare. Sedan fick de mig att göra något jag aldrig gjort: jag började plugga. Läste till maskinist. Jag åkte på turné redan i nian, halva nian var jag knappt där, så att plugga var en utmaning, säger han.
”Ångtekniken är en fascinerande och viktig uppfinning”
Vi återvänder till Strömkajen. Storskär har kommit tillbaka från sin lunch-kryssning och på Norrskär förbereder besättningen för kvällsturen. Kocken Anna Ström och kallskänken Tony Kuunnari lastar ombord varor. Anna jobbade i rederiet för 30 år sedan och har återvänt efter att ha jobbat iland i ett antal år.
– Det här passar mig bättre än att jobba på krogen iland. Jag gillar att jobba vecka vecka. Skulle det upplägget försvinna så faller det, säger hon.
Kollegan Tony kom hit förra sommaren. Han arbetade på Eckerölinjen förut och blev uppsagd under pandemin.
Både Anna och Tony trivs ombord. Fast Anna påpekar att det blivit lite rörigt med alla olika aktörer som ansvarat för trafiken de senaste åren, och sammanslagningarna som varit. Och så corona ovanpå det. Saker har inte riktigt fått chans att sätta sig.
Norrskär har kvar sin originalmaskin från 1910. Talröret mellan maskin och brygga används sällan numera, det har ersatts av radiokommunikation. Men maskintelegrafen används fortfarande.
– Att köra ångbåt är ett riktigt hantverk. Skepparen ska kunna köra och vi i maskin ska kunna slå manövrar. Och däcksfolkets trosshantering icke att förglömma, säger Daniel Estius.
1953 ersattes koleldningen av olja ombord på Norrskär.
– Vi är glada att ångmaskin klarade sig den gången. Många rederier bytte till dieselmotorer i den vevan. Idag känner vi oss trygga med att få vara kvar, det finns en bred politisk enighet och ett stort intresse för att bevara ångfartygen.
