Ett nytt rederi, en ny rutt och ett gammalt lastfartyg innebär olika utmaningar. Sedan i maj kör Lakeway Express mellan Södertälje och Gdynia för att avlasta vägtrafiken. Sjömannen följde med ombord på en av de första turerna.
Lakeway Express är schemalagd för tre avgångar i veckan mellan Södertälje och Gdynia. Att lastfartyg får ändrade tider är inget ovanligt – finns lasten inte på plats så finns den inte. Att avfärden från Polen skulle skjutas fram blev klart redan under färden söderut, men osäkerhet råder om vilken dag och om fartyget ska ligga på redden för ankar eller vid kaj. En stund efter lunch kommer beskedet: lasten kommer på lördag, så i stället för avgång klockan 15 på torsdagen blir det klockan 19 på lördagen. Att fartyget ska ligga kvar vid kaj under de två extra dagarna i Polen ger tid för landpermission för flera i manskapet.
– Det blev rörigt med dagens beslut, konstaterar befälhavaren Micael Bäckström, som har hunnit med en runda i hamnområdet och en hög med pappersarbete.
Majsolen värmer, på den blå himmeln syns fluffiga vita moln men mobilen skickar en varning om ett annalkande oväder. Även utan lastning och närstående avgång finns det en hel del att göra för besättningen. Namnet Lakeway Express må vara nytt och fartyget ommålat, men det är 25 år gammalt.
Lakeway Express är drygt 153 meter lång, 20 meter bred och har en lastkapacitet på 1624 längdmeter eller cirka 108 trailers. Det tomma däcket liknar en feldimensionerad löparbana. Från ena ändan hörs ett rytmiskt dunk-pys-dunk-pys från tunnorna med smörolja som töms av motormannen. Snart ackompanjeras det av mer oregelbundna ljud från någon som knackar rost.
I det nedre lastutrymmet är det jämförelsevis tyst. Där gör lättmatrosen Yanina Rydback ett vaktpass på fyra timmar och håller koll på vad som händer även på kajen utanför. För tillfället har hon musik i lurarna. Volymen får inte vara för stark eftersom hon måste kunna höra fartygsradion. Musiken varvas med podcasts, gärna skräck som Creepypodden.
– Även på natten, senast på förra stoppet här, säger hon med ett skratt.
Yanina gick ombord i Gdansk och gör manskapspraktik. Efter sommaren börjar hon andra året av på sjökaptensutbildningen på Åland.
– Pappa är sjökapten, han har haft ett företag i Gävle. När jag var sexton mönstrade jag på, det var en liten passagerarfärja. Till en början skulle jag inte alls gå till sjöss eller göra som mina föräldrar. Men sedan växte det fram. Jag vill prova olika fartyg och se vad som passar mig, Men jag tror det blir passagerare.
Nästan varje arbetsdag ser olika ut. Förutom att gå vakt ingår till exempel att surra last och fylla i tiderna för lasten. Roligast tycker hon är att vara bryggvakt.
– Att få känna hur det känns. Man lär sig något nytt, även fast det inte händer så mycket.
Yanina är van vid båtar men här har ändå varit mycket nytt.
– Jag visste att det skulle vara ett tungt arbete, men det var oväntat att stå i timmar och göra samma grej. Vi har borstat rent alla väggar här, de var nästan helt grå från avgaserna, säger hon och pekar inåt det stora lastutrymmet, där väggarna nu drar mer åt vitt.
Jag vill prova olika fartyg och se vad som passar mig
Yanina Rydback, lättmatros på Lakeway Express
Trots att fartyget bara varit i trafik några veckor börjar familjekänslan ombord redan sätta sig.
– Jag tror att de flesta har lärt känna varandra nu. Jag kan samtala med folk utan att vara obekväm. Alla är snälla, pratglada. Nu har vi fått veta att vi ska stanna vid kaj, så nu ska vi åka in till stan, säger Yanina.
Eftersom hon är halvfilippinier får hon en chans att öva på språket, som hon inte kan så bra. Av sjutton personer ombord är de fyra seniorbefälen, båsen och Yanina svenska. Alla andra är från Filippinerna. Arbetsspråket ombord är därför engelska.
Att jobba fyra timmar och vila åtta ger en annan dygnsrytm. Fritiden blir stillsam, och vanligtvis hinner manskapet inte gå i land vid stoppen som brukar vara runt fyra timmar.
I närheten av köket finns några små rum med tv-apparat, piltavla och en nästan tom bokhylla. Mässen är uppdelad i två rum, men det är lika mycket språktillhörighet som rang som avgör var någon sätter sig. Många har sina favoritplatser, berättar Love Lyn Manding. Hon har tidigare arbetat som tredjestyrman inom ett filippinskt shipping- och logistikföretag, men här tjänstgör hon som lättmatros. Utanför intendenturen är det inte många kvinnor, så det är ett jobb som ibland blir svårare på grund av hur andra ser på kvinnor i yrket, men inte ett val hon ångrar. Love Lyn skrattar när hon avslöjar vad som lockade henne till sjön.
– De vita uniformerna! Jag minns att jag såg vitklädda sjömän gå förbi och det såg så snyggt ut. Men här blir det mest overall på jobbet.
Att det är ett nytt rederi och en ny linje spelade ingen roll för henne.
– Det går inte att vara kräsen när man söker jobb, säger hon krasst.
Däremot påstod bemanningsföretaget felaktigt att även fartyget var nytt. Dess ålder avslöjas även av skyltar och meddelanden på tyska, finska och spanska. Båten är byggd 1999 i Tyskland, har seglat under finsk flagg i Östersjön som Miranda och under cypriotisk flagg som Miramar Express mellan spanska Algeciras och marockanska Tangier. Toan är fixad men i en av extrahytterna sitter fortfarande lappar på spanska kvar; ”WC cerrado” och ”ducha cerrada” (avstängd). Slitaget syns, men värst var smutsen, tycker Love Lyn:
– Besättningen innan hade inte hållit rent, jag var till och med orolig för ohyra i början.
Hon gick ombord 29 februari. Fartyget låg i docka i Gibraltar i nästan en månad innan de seglade till Gdansk. Premiärturen under det nya namnet gick från Gdynia 21 maj.
Besättningen har varit tålmodiga och jobbat hårt.
Micael Bäckström, befälhavare på Lakeway Express
– Besättningen har varit tålmodiga och jobbat hårt. Nu är vi förbi det värsta, nu kan det bara bli bättre, säger befälhavaren senare på kvällen.
Kocken Edwin Manalastas erkänner att han för första gången på sina 30 år ombord övervägde att vända när han såg köket och vilket skick det var i. Nu har hälften av hans sexmånaderskontrakt gått och båten har rustats upp med ny spis, ny diskmaskin och ny vask.
– Jag skulle kunna ha köpt en bil för vad det kostade, säger han med ett leende.
Även att jobba ensam i köket utan hjälp av en mässman har krävt viss tillvänjning. Tre varma mål serveras varje dag, så Edwin tror inte att han kommer att hinna med landpermission i Gdynia. Dagens lunch är bakad potatis, lax och nudlar. Bredvid står tärnad vattenmelon och fruktsallad. Till middagen klockan 17 återkommer nudlarna, men det blir också pannbiff med svamp, kyckling cordon bleu och musslor i gräddsås med en gnutta chili. Den stora riskokaren – även den nyinköpt – är igång inför varje måltid.
– Det finns alltid ris, och jag brukar laga något för svenskar och något för filippinier. Ibland testar svenskarna. Filippinierna äter allt. Pizza och filippinsk ”adobo” (gryta) går alltid bra, säger Edwin.
Jag brukar laga något för svenskar och något för filippinier
Edwin Manalastas, kock ombord på Lakeway Express
På bänken bredvid kylskåpet står en flådig kaffemaskin men också burkar med pulverkaffe. Svenskarna föredrar oftast det förra, filippinierna det senare. På borden i mässen finns flera kakburkar och gott om dressingar, senap, ketchup och chilisåser med etiketter från olika länder – och en liten gömma med röda chilifrukter mellan fruktskålen och fönstret.
– Många passar på att prata i telefon med sina nära och kära under måltiderna, men själv föredrar jag att ha händerna fria när jag äter, säger Edwin och duckar för frågan om hans mat kan hjälpa för att lindra hemlängtan.
Allt eftersom personalen ätit klart och ställer ifrån sig tallrikar och bestick hörs deras ”Thank you chef” från serveringsrummet.
I maskinrummet – även det fullt av kakburkar – arbetar Jeffrey Salong, en andreingenjör som snart ska lämna båten. Avlösaren Anthony Rapa har bara varit ombord i två dagar. Det är hans första svenskflaggade fartyg.
– Bara säg ”jaa” så låter det som att du kan svenska, råder Jeffrey.
Förutom maskin hanterar de bland annat toaletter om de inte funkar och mer allmänna problem med rören. Anthony är van vid lite äldre båtar.
– Den förra jag var på skrotades efteråt. Den här är bättre, säger han.
Lakeway Express är svenskregistrerad, och från räcket utanför bryggan skulle den blågula flaggan vaja stolt, men har trasslat in sig. Befälhavaren Micael Bäckström löser problemet genom att hala den en bit och hissa den igen. På taket bredvid vilar fiskmåsar i tystnad, på andra sidan grannpiren syns gråmålade polska krigsfartyg. Micael, som jobbat många år på båtar i Östersjön, har märkt att läget förändrats de senaste åren. Framför allt genom att fartygets GPS störs ut under färd i södra Östersjön. Ryssland pekas ut som ansvarig, och bara på den här turen hände det tre gånger, som längst i fyra timmar.
– Det är bara att beställa fram papperskort, dödräkna och använda radar. Det är inget bekymmer, men obehagligt att de kan göra så här. Om radarn samtidigt skulle störas ut, då blir det svårt, säger han.
På nedre däck sprider sig den skarpa lukten av målarfärg. Den gula färgen på räckena för gående på rampen ska bättras på. Matrosen Bernard Tandoc får instruktioner om att det nästa dag ska komma en serviceman som bett om att de ska ta bort färgen från muttrarna på den lilla trucken så att han kan jobba snabbare. Just den här dagen finns det tid.
Bernard har arbetat inom Stena-sfären tidigare och är van vid svenskar.
Det är avslappnat att jobba med svenskar, de ler hela tiden – precis som filippiner
Bernard Tandoc, matros
– De ler hela tiden. Precis som filippinier. Det är avslappnat att jobba med svenskar, säger han.
En typisk dag för honom innebär till exempel att måla, städa, fixa och måla igen. En annan upprepning är maten – för till skillnad från svenskarna tar han ris till frukost, lunch och middag.
– Ris är kraft. Ris är liv, säger Bernard.
Han gillar inte kylan här men har visat bilder på den exotiska snön för sin mamma och familj. Och för flickvännen som han snart hoppas kunna gifta sig med. Han tycker att fartyget, besättningen och den svenska pensionen är ”nice”.
Pensionen på svenska löner är uppskattad bland filippinierna, däremot har lönerna halkat efter en aning jämfört med andra europeiska, berättar Wallenius Marines fackliga ombudsman Björn Jonasson, som för första gången är med ombord på Lakeway Express. Att fraktfartyg i många fall har utländsk personal menar han beror dels på att det råder brist på inhemsk arbetskraft och dels för att det blir billigare. Själva lönen skiljer sig kanske inte jättemycket, men villkoren kan skilja. Där svensk personal får betalt för lika många månader i land som de varit ombord tar filippiniernas kontrakt slut när de mönstrar av. Ansökan om pension, som kan tas ut vid fyllda 55 år, är något han brukar hjälpa filippinierna med, även om det egentligen ligger utanför hans uppgifter.
– Det är svårt nog redan för svenskar att ansöka om tjänstepension, med alla blanketter och val.
Överlag är han nöjd med det han sett ombord under den här första resan. Men den där nästan tomma bokhyllan behöver fler böcker. Och nog borde rederiet kunna få fram fler lånecyklar än de två som finns ombord.
Bella Stenberg
