Nästan som en vanlig sommar

Det är många som ska av och på när M/S Sandhamn anlöper bryggan i Waxholm. Matros Mattias Aronsson gör sitt bästa för att undvika trängsel vid landgången. Foto: Linda Sundgren

Fler passagerare och färre restriktioner. Årets sommarsäsong i Stockholms skärgård blev mer som vanligt, i alla fall ombord på Sandhamn och Roslagen. Men även i år har resenärer stoppats på grund av platsbegränsningar och olika syn på allvaret i pandemin leder ibland till irritation bland passagerarna. 

På Roslagen har man dessutom problem med biljettförsäljningen sedan fartyget anslutits till ett projekt för kollektivburen sjötrafik.  

På Strömkajen mittemot slottet i Stockholms innerstad, ringlar kön till Blidösundsbolagets M/S Sandhamn lång i förmiddagssolen. Någon oro för smittspridning märks inte bland dem som väntar på kajen; de flesta står tätt och nästan ingen bär munskydd. 

Inne i fartyget blir det tydligare att pandemin ännu pågår. Här verkar resenärerna lite försiktigare, skyltar manar till avstånd, avspärrningar delar av vissa utrymmen och det sitter plexiglasskivor framför servicediskarna.  

– På rederiet var de snabba med att vidta åtgärder för att skydda oss som jobbar ombord och jag har hela tiden känt mig trygg, säger buffist Nadja Westerholm som arbetar i fartygets café på övre däck. Problemet har varit passagerarna och hur de beter sig. 

Annons

Hon berättar att människors varierande inställning till pandemin ibland blir väldigt tydlig ombord, där många ska samsas på en begränsad yta.

– En del barrikaderar sig och bullar upp med väskor och kläder på stolarna bredvid för att slippa sitta nära andra. Men då finns det de som blir sura för att de inte kan sätta sig där de vill.  

Buffist Nadja Westerholm lagar omelett till besättningslunchen. Foto: Linda Sundgren

Men passagerarna på Sandhamn behöver inte trängas. Fartyget är rymligt med gott om sittplatser både inne och ute. Det finns egentligen plats för 500 passagerare, men med rådande coronabegränsningar tar man endast 296 resenärer. Idag var det färre än 200 med ombord när fartyget lämnade stan. Men trots att det finns gott om utrymme uppstår ibland trängsel, något passagerarna får lösa på egen hand. 

– Vi brukar inte säga åt folk att hålla avstånd, säger matros Mattias Aronsson som sitter på däckskontoret tillsammans med matroskollegan Anders Åhlgren-Tesch. Det är ju inte så att någon kan ha missat att det pågår en pandemi och alla måste själva ta ansvar för hur de beter sig. 

Anders Åhlgren-Tesch håller avstånd till passagerarna inför ankomsterna. Foto: Linda Sundgren

Inför varje anlöp går Mattias och Anders ut på fördäck. De kör ut landgången och ser till att passagerarna kommer av och på. Biljetterna, som tidigare räcktes över till besättningen, slängs numera direkt i en papperskorg som knutits fast i räckverket. 

– Det är jättebra att vi slipper hantera biljetterna, det blir rätt många under en dag, säger Anders. Men det är intressant att se hur människor fungerar. Även om de kan tänka på att hålla avstånd inne i båten verkar man helt glömma bort det vid av- och påstigning. Du ska få se nu när vi kommer till Vaxholm hur folk klumpar ihop sig när de ska av. 

Och Anders får rätt. Inför ankomsten till det som brukar kallas skärgårdens huvudstad samlas resenärerna längst fram i fartyget för att komma iland så fort som möjligt, tillsynes helt utan tanke på någon smittspridning. 

– Vissa skeppare är väldigt bra på att påminna om att hålla avstånd och gör utrop inför varje anlöp, men det är inte så många som bryr sig om det. Folk tränger ihop sig ändå, säger Anders. 

Matroserna Anders Åhlgren-Tesch och Mattias Aronsson, M/S Sandhamn. Foto: Linda Sundgren

Längre ut i skärgården, vid Alviks brygga på Svartsö med sina rödmålade handelsbodar, möter vi M/S Roslagen på hennes väg in mot Stockholm. Besättningen på Roslagen berättar att passagerarna beter sig annorlunda i år jämfört med förra sommaren och att man bryr sig mindre om att hålla avstånd. Och det, tror de, beror på vaccinationerna. 

– Senaste halvåret har pensionärerna nästan slagit sig fram och inte brytt sig om att hålla avstånd alls, säger matros Daniel Törner som äter en sen lunch inne på däckskontoret tillsammans med matros Ellinor Hjertsson.  

– Jag har tagit sprutorna, säger de bara, fyller Ellinor på. Men de tänker inte på att det kan finnas andra ombord som inte gjort det eller att de själva kan bära på smittan, även om de är vaccinerade. 

En annan skillnad jämfört med i fjol är att de utländska turisterna börjat återvända.

– Som genom ett trollslag började det komma en massa tyskar för några veckor sedan. Som om de bara gått och väntat på sina vaccindoser för att kunna sticka ut och resa igen. Vi har börjat få en del fransmän också, även om de inte är lika många som tyskarna, säger Daniel. 

Förra sommaren fyllde Blidösundsbolagets fartyg, dit såväl Sandhamn som Roslagen hör, endast hälften av det totala antalet sittplatser. I år utökades andelen till 60 procent av passagerarantalet och i slutet av juli togs nästa steg till 75 procent av den totala mängden passagerare. Men även om fler tillåts åka med har det även i år förekommit att man tvingats lämna kvar resenärer på bryggorna.

– Är fartyget fullt lägger vi oss fyra, fem meter utanför bryggan och ropar i högtalarsystemet att vi inte har några platser kvar. En del blir sura och det har förekommit stenkastning även i år när folk inte kommit med, säger Daniel. 

Precis som på Sandhamn uppstår ibland diskussioner bland Roslagens passagerare om hur man bör bete sig i pandemitider. Värst var det i början av säsongen, berättar Daniel, när smittspridningen fortfarande var relativt hög. 

– Ibland kan det bli ganska hätsk stämning och vid ett tillfälle uppstod till och med handgemäng. Vi i besättningen pratar väldigt mycket sinsemellan och stöttar varandra. Om Ellinor exempelvis har problem med någon passagerare när de går ombord tar jag dem när de ska av.  

Anette Reinhed är buffist och jobbar i fartygets café som ligger längre bak i fartyget. I år får hon åter göra smörgåsar i byssan för försäljning (i fjol levererades allting färdigförpackat) och gästerna tillåts att själva hälla upp kaffe i muggarna. Men det är många passagerare som slarvar med restriktionerna, berättar hon, och det hjälper inte alltid att säga till. 

– Folk kan vara väldigt respektlösa och stå tätt inpå varandra fast de inte behöver. Ibland verkar det nästan som att man tror att det som gäller iland inte behöver följas på en båt. I början sa jag till dem som inte höll avstånd, men nu har jag tröttnat på att agera polis och tänker att folk får ta ansvar själva. 

Anette Reinheit, buffist på Roslagen, får åter bre smörgåsar till försäljning i fartygets café. Foto: Linda Sundgren

På Roslagen är det inte bara pandemin som påverkar tillvaron ombord. Sedan förra hösten ingår fartyget i ett tvåårigt projekt tillsammans med sju andra skärgårdsbåtar som växlar mellan ordinarie reguljärtrafik för Vaxholmsbolaget och kollektivtrafik för SL. När Roslagen går i kollektivtrafik är taxan betydligt lägre än under reguljärresorna, och en enkelbiljett kostar bara 38 kronor jämfört med som mest 95 kronor i reguljärtrafiken. Dessutom gäller SL:s hela biljettutbud på kollektivtrafikresorna med reskassor, digitala biljetter, rabatter med mera. 

Men informationen på SL:s hemsida om när fartyget går i kollektivtrafik respektive reguljärtrafik är ganska otydlig och titt som tätt går passagerare ombord i tron att det är en kollektivtrafikresa, fast det inte är det. Bara under de drygt två timmar det tar för Roslagen att gå från Svartsö och in till Stockholm den här dagen dyker det upp tre, fyra sällskap som felaktigt fått för sig att -kollektivtrafiktaxan gäller.   

– Det blir väldigt mycket missförstånd, berättar Ellinor. En del passagerare blir rätt irriterade och det kan man ju förstå. Det här är väldigt dåligt hanterat av politikerna, men det är vi som jobbar ombord som får ta smällen. 

När Roslagen går i kollektivtrafik fälls gardiner som det står SL på ner för vissa ventiler och i fören under bryggan öppnas plattor med SL:s logotyp. Besättningen täcker också för all biljettutrustning som hör till Vaxholmsbolagets trafik och byter betalsystem. 

Men det är inte tillräckligt för att undvika missförstånd, menar besättningen. 

– De borde ha särskilda båtar som bara går för SL med blåmålade styrhytter, precis som på Djurgårdsfärjorna. Vi tycker förstås att det är positivt att man försöker få fler att åka båt, men det måste skötas på ett hanterbart och resenärsvänligt sätt. Jag hoppas att någon från oss i besättningen får vara med när projektet ska utvärderas, säger Ellinor. 

Matros Ellinor Hjertsson förklarar att det här inte är någon kollektivtrafikresa, vilket flera passagerare på M/S Roslagen felaktigt fått för sig. Bredvid sig har hon matroskollegan Daniel Törner. Foto: Linda Sundgren

Med kollektivtrafikresorna har Roslagen också börjat utsättas för samma typ av skadegörelse som annars är vanlig på bussar och i tunnelbanan. 

– Med kollektivtrafiken kommer en helt annan typ av resenärer och det är inte alla som kan sköta sig. Vi har hittat graffitti på toaletterna, det kladdas på säten och det händer att folk repar sönder solfilmerna som sitter för fönstren. Det känns jättetrist, det här är ändå mitt hem halva året, säger Daniel. 

När Roslagen lägger till vid Strömkajen nedanför Grand Hôtel tar Anette fram putsduk och rengöringsmedel och börjar torka av bord, stänger och armstöd. Sedan är det dags att märka om fartyget inför nästa avgång 17.30. Då är det kollektivtrafik som gäller.

Daniel Törner, matros på M/S Roslagen. Foto: Linda Sundgren