På besök i hemmahamnen

Ulf Johansson är pumpman ombord på Fure Ven. Han var med och hämtade både henne och systern Fure Vinga i Kina. Foto: Dick Gillberg

Fure Ven är nummer fem i en serie av nya produkttankers med gasdrift och svensk flagg. I september var hon hemma på Donsö för dop – och för att locka ungdomar att satsa på sjöfart.

Det blå skrovet glänser i solen. Fure Ven ligger förtöjd i Donsö djuphamn och strax intill ligger hennes rödmålade syster Ramanda. Båda ingår i serien som tre västsvenska rederier – Furetank, Älvtank och Thun Tankers – beställt i Kina. Åtta moderna produkttankers byggda för drift med naturgas eller biogas, utvecklade och designade av Furetank och FKAB.

Fure Ven levererades från varvet i våras. Nu visar hon upp sig i hemmahamnen på en rekryteringsdag som arrangeras under Donsö Shipping Meet. Omkring 2 000 elever från Göteborgs högstadier och gymnasier är här för att lära sig mer om sjöfart. Dagens moderna fartyg är långt från det smutsiga, rostiga rykte som branschen fortfarande dras med. 

En ström av ungdomar ringlar uppför Fure Vens fallrep. Ombord står pumpman Ulf Johansson och tar emot. Han har varit med och hämtat två av Furetanks tre nybyggen i Kina: Fure Vinga och Fure Ven.

Annons

– Fure Valö hann jag inte med, de levererades så tätt, säger han.

“Fure Valö hann jag inte med, de levererades så tätt”

Nu har de kört ett tag och fått allt i ordning ombord. 

– När ett fartyg levereras från varvet måste alla verktyg vara inpackade, det har med handelsregler att göra. Det tog oss några veckor att packa upp och få in allt i förråden, säger han.

Som pumpman är Ulf med vid slutlossning och strippning av tankar. Det är mycket jobb med underhåll och tankrengöring, berättar han, och visar hur det på manifoldern på däck går att ställa in ventiler och välja hur stor del av en tank som ska spolas. 

Ulf gick till sjöss 1976 på bunkerbåten Anne Marie från Donsö. Förutom två år iland då han byggde segelbåtar har han varit till sjöss sedan dess. För 28 år sedan började han i Furetank och seglade bland annat på Furevik och Sigrid innan han kom till nybyggena. 

– Att vara på sjön blir en livsstil, säger han.

Ombord på Fure Ven är det relativt tyst och vibrerar ovanligt lite. En förklaring är de elektriska pumparna i lasthanteringssystemet. När pumparna är igång hörs de inte från fartygets hytter.

Gasdriften är en annan fördel – inte bara miljömässigt utan för arbetsmiljön ombord. Fure Ven och hennes systrar körs på LNG (naturgas) och LBG (biogas) som är betydligt renare att hantera än tjockolja. Det krävs särskild utbildning och skyddsutrustning för besättningen vid bunkring eftersom LNG är väldigt kallt, -162 grader. Alla ombord har fått gå kurser i gashantering.

Roberto Berbenzana är matros. När vi ses har han gjort en månad av sitt halvårslånga kontrakt på Fure Ven. 

– Piece of cake. Det går fort, skrattar han. 

Han har gjort en törn på Fure Valö också. Totalt har Roberto hittills jobbat för Furetank i tolv år. 

– Jag trivs bra. Jag skulle inte ha gjort tolv år om det inte varit bra. Fure Ven är ett bra fartyg. All utrustning är ny och det är väldigt rent. Och LNG är bra för miljön, säger han. 

“All utrustning är ny och det är väldigt rent”

Marilyn Dumdum är lättmatros. Det här är hennes andra kontrakt och hon är halvvägs igenom sina sex månader. 

– Jag tycker om att vara här. Jag vill se världen och här får jag göra det gratis, säger hon. 

Marilyn siktar på att bli sjöbefäl. 

– Det är inte lätt, men jag tänker att vill du så kan du, säger hon. 

“Jag tänker att vill du så kan du”

På bryggan står befälhavare Mikael Åberg och blickar ut över Donsö hamn. Han berättar nöjt att Fure Vens optimerade skrovform – i praktiken ett smalare och spetsigare skrov – ger mindre motstånd genom vattnet. Och att skrovformen, valet av bränsle samt mindre huvudmaskineri minskar bränsleförbrukningen med 40 procent jämfört med ett konventionellt fartyg av samma storlek. En dysa runt propellern i aktern ger den extrakraft som behövs för att fartyget ska få isklass 1A. 

– Jag är stolt över att köra omkring med ett av de mest miljövänliga fartygen som finns, säger Mikael. Vi återanvänder till exempel kylvattnet och använder till värmesystemet ombord, och all belysning som finns ombord är LED. Vi har på eget initiativ förbjudit glödtrådsljus.   

Störst miljöskillnad gör förstås bränslet. Fure Ven kör normalt på LNG men har diesel som backup. Övergången mellan olika bränslen sker sömlöst.

– Om gassystemet någon gång trippar kan man från bryggan höra ett blåsande ljud när gaslinan blåses ut med nitrogen. Då vet jag att vi tillfälligt gått över till diesel. I övrigt märks det inte, säger Mikael.

Enligt honom märks det att Fure Ven är nummer fem i fartygsserien. Det mesta är identiskt, men somligt är rätt justerat från början och barnsjukdomarna är borta.

Mikael kommer från Bohus-Björkö utanför Göteborg och började som matros efter att ha gått drift och underhållslinjen på gymnasiet. Han trivs till sjöss och gillar omväxlingen som befälhavare. 

– När vi har långa inkörningar är jag mycket på bryggan. Andra dagar sitter jag med rapporter och elände i timmar, eller går runt och pratar med besättningen. Ingen dag är den andra lik, säger han.

Men på frågan om han skulle rekommendera sjömansyrket till dagens unga tvekar han.

– Ibland ja, absolut. Men vissa dagar… nej, då kan jag inte rekommendera det. Det finns knappt något svenskt manskap kvar ombord i handelsflottan. Inte som när jag började till sjöss 1994. Inget manskap hos oss har fått gå, inte ens när rederiet flaggade ut fartyg, men de som säger upp sig eller går i pension ersätts inte av svenskar och det känns ibland som att svenskt manskap är en utdöende yrkeskår, säger han. 

“De som säger upp sig eller går i pension ersätts inte av svenskar”

– Men för den som är driftig och vill studera vidare, kämpa på! Vi har nyanställt massor av juniorer under mina år i detta bolag. 

I byssan tar Jari Virtanen emot ett gäng högstadieelever på rundvandring. Han är ombord tillfälligt så att den ordinarie kocken Jonellon Langamon kan fokusera på matlagning. 

– Undrar ni något? frågar Jari eleverna.

Finns det PS4 ombord? Sover ni på båten? Kommer ni hem på helgen? Vad är det godaste i skafferiet? På den sista frågan ler Jari stort och kliver fram till burken med nutella. 

Han berättar om yrket och om ledigheten. Nu ser eleverna intresserade ut.

– En dag som denna är jättebra för att sprida information om sjömansyrket, säger Jari när eleverna lotsats vidare. När jag berättar att vi är ombord i sex veckor ser de tveksamma ut, men när de hör att vi är lediga lika länge, då vill de bli sjömän helt plötsligt. 

Själv gick Jari kockskola på barken Viking i början av 1980-talet men värvades till en restaurang iland direkt efter examen. Sedan jobbade han för flygbolaget SAS ett tag. Först 2006 kom han till Furetank.

– Jag gjorde tre år som kock på en båt. Sedan började jag åka runt på rederiets olika fartyg och undervisa de filippinska kockarna i svensk och europeisk matlagning. De lärde mig laga filippinsk mat och jag lärde dem laga svensk. I början kunde det bli tokigt, när vi äter köttbullar har vi lingonsylt till, men en filippinsk kock kunde ta fram jordgubbssylt, säger han.

“De lärde mig laga filippinsk mat och jag lärde dem laga svensk”

När Fure Ven och systerfartygen skulle planeras fick Jari ha synpunkter på hur byssa och mäss skulle se ut.

– Rederiet frågade ”hur vill du ha det?” och det var jättebra att få påverka. I varvets standardritning fanns till exempel en enorm degblandare, helt onödigt, den tog jag bort. Vi är ju inte många ombord och den där räcker utmärkt för att baka bröd till frukost, säger han och pekar på en betydligt mindre apparat.

– Och titta här! Den här är vi väldigt glada för, säger han och visar en rostfri matavfallskvarn. Ombord på rederiets fartyg sorteras alla sopor, och just matavfall var krångligt förut. Det får slängas överbord men bara på vissa ställen, och allt måste noggrant vägas och antecknas.

– Det var geggigt, luktade och drog till sig flugor. Vi frös ner matavfallet tills det kunde slängas men det var krångligt ändå.

Den nya kvarnen har en tank på en kubikmeter kopplad till sig. Matavfallet mals ner och tanken töms enkelt från maskinrummet. 

“Det var geggigt, luktade och drog till sig flugor”

– Fantastiskt bra, sammanfattar Jari.

Han har varit med och hämtat tre fartyg från Kina: Fure Vinga, Thun Venern och Fure Ven.

Ett par lejdare längre ner, i kontrollrummet till maskin, står Ailene Barrios. Hon är förste fartygsingenjör på Fure Ven och har arbetat för rederiet i tio år. 

– Det här är ett nytt fartyg, nya saker att lära sig. Jag älskar jobbet och utmaningen, säger hon. 

Nu tar hon emot en åttondeklass i sitt maskinrum och visar stolt runt. 

–  Det är här allt händer, säger Ailene och slår ut med händerna. Det här är fartygets hjärna. 

Eleverna tittar sig omkring, några slött, andra storögt. Kanske vaknar en sjöfartsnerv hos någon av dem.

Läs även: Fler systrar beställda