Bullrigt, tungt och med en ständigt vibrerande durk under fötterna. Arbetsmiljön i maskinavdelningen på Silja Galaxy är påfrestande, men personalen trivs och säger att fartyget har ett betydligt bättre maskinrum än många andra båtar de jobbat på.
Strax efter klockan sju på morgonen samlas maskinbesättningen i fartygets verkstad. Med kaffekoppar i nävarna lyssnar de till förste fartygsingenjör, Mattias Sunnman, när han halvsittandes på verkstadsbordet går igenom dagens planerade arbeten med bland annat byte av en ventil och målning. Mötet pågår bara i några minuter. Alla vet redan vad som ska göras och tar själva ansvar för sitt arbete.
– Just nu är det ganska lugnt, vi har betat av arbetslistan och ligger rätt så bra till, säger motorman Robert Jansson. Men man vet förstås aldrig, plötsligt händer det något akut som måste åtgärdas.
Silja Galaxy går med passagerare och rullande last mellan Värtahamnen i Stockholm och finska Åbo med ett kort stopp på Åland däremellan. En grå novembervardag som den här är det endast några hundra resenärer med på resan. För många i fartygets besättning innebär det ett lugnare tempo än det annars kan vara, men i maskin spelar passagerarantalet ingen roll. Här styrs arbetstakten i stället av sådant som intervaller i underhållsprogrammet, planerade åtgärder och akuta fel.
– Vi gör det mesta själva så det finns alltid grejer att hålla på med, säger motorman Przemyslaw Czaplick, eller Norrland som han också kallas.
– Ja, för bara någon vecka sedan hade vi en turbinöverhalning, säger maskinreparatör Victor Dahlén. Det var den tredje på tre pass.
– Men det är sådant som är kul, det var därför man valde det här jobbet från början, säger Norrland som varit i Silja i 19 år. Att bara komma hit och byta filter i två veckor hade inte varit roligt.
Efter morgonmötet beger sig Norrland och Robert upp till bildäck för att hämta färg, men det visar sig snart att någon sådan aldrig kom ombord under det timslånga hamnuppehållet i Åbo. I stället går Robert efter den lilla färgpyts som finns kvar sedan tidigare och beger sig till vask- och grovverkstaden för att måla över de mindre partier i durken som slipats och strukits med primer.
– När färgen kommer ska vi måla allt det gröna här inne, säger han och ser ut över den nytvättade durken. Vi försöker att hålla rent och snyggt, det blir roligare att jobba då och enklare att hålla efter.
”Vi försöker att hålla rent och snyggt, det blir roligare att jobba då och enklare att hålla efter”
Maskinrummet i finskbyggda Silja Galaxy ligger i fartygets akter och har fyra dieseldrivna huvudmaskiner och tre hjälpkärror. Det är högt i tak, ljust och rent. Personalen säger att det många gånger är relativt enkelt att komma åt delar i samband med underhåll och överhalningar och att det finns lyftarmar, taljor och traverser för att underlätta tunga lyft.
– Vi har det ganska så bra här, säger Norrland. Jag har definitivt varit på värre båtar, mycket värre.
Men att miljön här nere ändå är påfrestande går inte att komma ifrån. Maskiner och fläktar för ett konstant oväsen och även inne i verkstaden måste man höja rösten för att höras ordentligt. Man hanterar mycket oljor och kemikalier och durken vibrerar oavbrutet.
– Bullret och vibrationerna gör att man blir trött i kroppen och det känns i knäna efter ett pass, säger Robert när han kommit ut i kontrollrummet efter målningen. De här ståldurkarna är nog inte de bästa att gå på och vibrationerna gör att man blir sur i magen.
Så tittar han upp mot klockan på skottet ovanför dörren. Den visar 08.45.
– Men nu är det snart frukost, konstaterar han.
Varannan resa är man fyra stycken i manskapet i maskin, varannan fem. För att få ett överlapp mellan de båda gängen jobbar en del två veckor och är lediga tre, medan andra är ombord två, lediga två och därefter ombord två och lediga fyra veckor. Motorman Richard Birgander är med sina 25 år yngst på avdelningen och även den senast anställde. Efter att ha ledsnat på sitt förra fartyg sade han upp sig, men tanken på att stå utan arbete var inget som bekymrade honom.
– Jag hade två månaders vederlag och den första månaden tog jag bara ledigt och låg på soffan. Sedan blev jag erbjuden jobb här via en kompis. Orolig för att bli arbetslös var jag aldrig, rederierna skriker efter oss, säger han.
Richard står i vaskrummetför att provtrycka en ventil som överhalats och som ska ersätta en läckande enhet på en panna ute i maskinrummet. Han kopplar till en slang och pumpar upp trycket till tio bar för att sedan kontrollera att den håller tätt runt om.
– Hade den här varit sprojlans ny hade man inte behövt göra detta, säger han. Men den här är lätt begagnad och då är det enklare att provtrycka här inne i stället för att upptäcka att den läcker efter att den monterats, säger han.
Sedan han konstaterat att ventilen är tät sätter han hörselkåporna för öronen och går ut i maskinrummet där den gamla pannventilen ska bytas ut. Att skydda hörseln är något han är noga med, det har han med sig hemifrån.
– Min pappa var chief och han hör nästan ingenting längre på vänster öra. Han har alltid varit på mig om att jag måste vara rädd om hörseln, säger Richard.
”Hörseln blir stadigt sämre även om jag fortfarande får godkänt på läkarkontrollerna”
Victor Dahlén har jobbat på Galaxy sedan i början av året, men har varit till sjöss betydligt längre än så. Hans hörsel hade börjat försämras redan innan han kom hit.
– Den blir stadigt sämre även om jag fortfarande får godkänt på läkarkontrollerna, säger han. Det är mycket i maskinrum som är ohälsosamt och här låter det hela tiden, även om jag varit med om mycket värre båtar. Sedan har det nog inte heller hjälpt att jag spelar i band på fritiden också. Men jag trivs jättebra på den här båten och det här är första gången på länge som jag längtar till jobbet när jag är på ledighet.
Victor håller på att montera en slip på svarven för att ta omhand en sliten bränsleventil. Efter att fixerat ventilen vid svarven och reglerat fästena tar han på sig skyddsglasen och slår på strömbrytaren. Det tar bara några minuter och sedan är ytan på ventilen blank och slät.
– Att det går så fort är tack vare den här, säger Victor och lägger en hand på svarvslipen. Ska man slipa för hand tar det flera timmar innan man är klar och det är bara på en sida. Totalt finns det sexton gånger fyra bränsleventiler som ska slipas var 6 000:e timme.
Svarvslipen är en uppfinning av en kille som jobbade här tidigare, men den är bara en i raden av alla innovationer som förverkligats på avdelningen. Robert Jansson drar ut en låda under arbetsbänken märkt med texten Specialverktyg. Den är fylld med egentillverkade redskap där olika delar klippts isär och nya svetsats ihop för att få fram de optimala verktygen för varje situation.
– Sådant här gör vi för att underlätta för oss själva, säger Robert. Vi brukar säga till vad vi vill ha och så fixar våra duktiga reparatörer det.
Robert kom till Silja Line 2004 och har varit på Galaxy sedan hon köptes in till rederiet 2008. Under de åren har det hänt en hel del i den här verkstaden, säger han och ser sig om bland maskiner, verktygstavlor, skåp och svetshörna.
– Vi har byggt om det mesta för att få som vi vill ha det, säger han. När vi ska göra en förändring diskuterar vi olika lösningar och sedan väljer vi den bästa. Vi är många som jobbar här och alla har bra idéer.
Innan han gick till sjöss jobbade han 25 år som skogsarbetare runt om i Europa.
– Jobba i skogen är inget man orkar hålla på med hela livet, det är alldeles för tungt. Men det är ganska tungt här också. Allting är massivt och även mindre delar väger mycket och man kommer inte åt med taljor och lyftarmar överallt. Fast sjömän och skogsfolk är ganska lika, man är vana att vara borta hemifrån och sådant, säger han.
”Man kommer inte åt med taljor och lyftarmar överallt”
Ute i maskinrummet är Norrland i färd med att felsöka ett läckage på steamvärmeledningen. Steamvärmen går i ett rör som löper parallellt med bränsleledningen under durken. Den ska hålla temperaturen uppe så att bränslet förblir flytande, men läckaget gör att värmen sjunker. Det leder i sin tur till att bränslet tjocknar och det blir stopp i rören.
Norrland lyfter upp en lucka i durken bredvid en av huvudmaskinerna och slänger ner några rena trasor för att inte bli alltför nersmetad av olja. Sedan kryper han själv ner i hålet. Med en ficklampa lyser han in mot de svarta rören under plåtarna, men något läckage upptäcker han inte.
– Jag behöver lyfta upp durken på fler ställen för att hitta felet, säger han tillbaka i kontrollrummet. Men jag vill inte göra det så länge Wärtsiläs killar är här och jobbar med maskinerna. Även om jag pratar med dem kanske de glömmer bort att durken är borta och ramlar ner i något hål.
Maskintillverkarensreparatörer är med på resan för att försöka lösa problemet med läckor på avgasrören från huvudmaskinerna.
– Vi har haft problem med avgasläckor i princip ända sedan vi tog över båten. Och man känner av avgaserna i maskinrummet, trots alla fläktar, säger Norrland.
Fartyget går i daglig 24-timmarstrafik med endast en timmes uppehåll i Stockholm respektive Åbo. Det innebär ett hårt slitage på maskineriet samtidigt som tiden för underhåll är begränsat.
– Vi är lagom många i personalen, men ibland blir det lite stressigt på traden, säger Norrland. För det mesta går vi på tre maskiner och då är det svårt att hinna med vissa jobb, säger han.