Uppsägningar och permitteringar. Färre passagerare men fler trailers per tur. En stängd restaurang och dubbla restriktioner. Inget är som vanligt under Auroras turer mellan Helsingborg och Helsingör. Förutom en sak: den goda stämningen.
– Vi gillar varandra här, säger nyvalda sektionsordföranden Sanna Kallenberg.
Vårsolen ligger på. Både passagerare och personal ser ut att svettas under sina munskydd. Men de måste vara på i alla publika utrymmen. På rederiet Forseas Aurora är det ett krav, inte en rekommendation.
– I Danmark är det tvingande och vi följer dubbla regler, både de svenska och danska, säger Rose-Marie Blomberg innan hon tar betalt för godiset två flickor sträcker fram över kassan.
Aurora har just lämnat Helsingborg. Om 18 minuter är hon framme i Helsingörs hamn och om exakt en timme ska hon vara redo att lämna Helsingborg ännu en gång. Det här är en arbetsplats där allt räknas i minuter.
– Det är ständig tidspress. Jag tycker visserligen att det är roligt att jobba i högt tempo, men det tar energi och kräver att du trivs och får vila däremellan, säger Sanna Kallenberg, teamledare i kafeterian och nytillträdd sektionsordförande.
Alltsedan pandemin blev ett faktum har rutinerna varit hackiga och arbetssituationen i ständig förändring, konstaterar hon. Det började med förra vårens omfattande permitteringar som övergick i en tuff sommar då personalstyrkan fick avstå sin sommarsemester för att hjälpa företaget och rädda jobben. Hoppades de.
Men när högsäsongen var över meddelade Forsea att 70 anställda trots allt skulle sägas upp, 11 av dem på Aurora. Dessutom reglerade de ned några tjänster till deltid, mot de anställdas vilja. Vid den här tiden var det Titti Cavalli de Lonti som var sektionsordförande.
– Vi gjorde det vi kunde, men det var tufft. Ändå är jag förstås medveten om att vi drabbats milt i jämförelse med många andra rederier, säger hon.
”Vi har drabbats milt i jämförelse”
Sanna Kallenberg håller med.
– Även om vi inte tycker att allt har varit rättvist får jag ändå säga att företaget har varit bra att prata med. Vi vill ju alla att vi ska överleva.
Klara pandemitiden och komma ut på andra sidan, det är vad de runt 150 anställda på Aurora är inriktade på, menar hon. Hålla modet uppe och kämpa på.
– Coronasituationen är det som präglar våra dagar, det finns inte tid för så mycket annat numera. Alla försöker rätta in sig i ledet och hjälpa varandra.
Rutten Helsingborg–Helsingör har länge varit en kassako. Men idag är passagerarna bara hälften så många som de brukade vara, de flesta pendlare och chaufförer. Det vanligtvis så populära turandet har näst intill upphört, bortsett från ett gäng trogna stammisar. Idag hänger ett tiotal av dem runt den öde bardisken.
Baren är stängd, men i alkoholshoppen är trycket högre än någonsin. När svenskarna inte längre kan åka över till Tysklands bordershop för att hamstra, fyller de istället kundvagnar och kärror här på Aurora.
– Det är inte lite de handlar precis, så vi har väldigt mycket att göra, säger Teresa Andersson i kassan.
Annat är det i restaurangen. Sedan i februari är serveringen täckt av blå plast och det ekar tomt bland borden.
– Det gör ont i hjärtat att titta in här, säger Titti Cavalli de Lonti om sin ordinarie arbetsplats.
– Det gör ont i hjärtat att titta in här, säger Titti Cavalli de Lonti om sin ordinarie arbetsplats.
”Jag hoppas verkligen att det släpper snart”
Från en dag till en annan bestämde ledningen att restaurangen skulle stängas ned helt, efter ett utspel från den danska transportministern. Aurora seglar under svenskt flagg, ändå valde alltså rederiet, ett i grunden svenskt bolag, att ge vika för den danska ministerns påtryckningar.
Sedan dess är Titti och alla de andra som normalt jobbar i restaurangen permitterade till 80 procent. En av dem är Johan Hallberg, som nu bara jobbar en dag i veckan.
– Jag får göra olika saker, som att hjälpa till i shopen eller servera kaffe och kaka. Jag hoppas verkligen att det släpper snart. Det skulle ju kunna vara skönt att vara ledig mycket, men jag tycker bara det är långtråkigt. Det är som att man har så mycket tid att det inte blir något av den, säger han.
I köket är de flesta permitterade av samma anledning. Kocken Marielle Lindberg står i kallköket och dekorerar brickor med räksmörgåsar till kafeterian.
– Sedan restaurangen stängde är det mackor och sallader som gäller under de tjugo procenten som jag är här, säger hon.
På däck och i maskin är läget annorlunda. Här har det inte varit tal om permitteringar.
I ett överbelamrat personalrum en våning ned har maskinrumspersonalen just fyllt på sina kaffekoppar.
– Kom in, vi har redan haft corona, åtminstone tre av oss, säger motormannen André Möllerberg och ett skämtsamt tjafsande om vem som egentligen smittade vem drar igång.
André har arbetat här i tio år och berättar att Aurora är hans åttonde fartyg.
– Jag har aldrig varit på en båt med bättre stämning, särskilt inte som här i maskin, säger han och möts av kollegernas hejarop.
De är eniga om varför. Hierarkin är inte så utpräglad som den annars tenderar att vara.
– Här jobbar vi tätt tillsammans med chefen, vi känner varandra och är ett bra team, säger André Möllerberg.
Nere på däck låter det annorlunda. I personalrummet, som är på väg att målas om i vitt, menar matros Kenneth Björnberg att de knappt ser en skymt av sina chefer. Förr följde deras scheman befälens, idag är de roterande.
– Det blir mer splittrat och vi jobbar inte längre i fasta team med personer vi trivs tillsammans med. Vi måste dessutom anpassa oss till de olika befälen som alla vill ha det på sitt sätt. Det här har lett till en massa konflikter.
Många är trötta, menar han. De kör med ett fartyg mindre och antalet trailers har därför blivit fler. På tio minuter ska de både hinna med lossning och lastning – 18 minuter senare är det dags igen.
– Inte ens en enkel sak som att byta glödlampa hinns med, utan vi måste ringa maskin och be dem fixa, säger Kenneth Björnberg.
Tidspressen och chefsstrukturen på däck och i intendenturen är de mest centrala frågorna för den fackliga sektionen. Flera i personalen utrycker att den danska ledningen har en annan kultur, en mer hierarkisk peka med hela handen-stil, än vad den svenska besättningen är van vid – eller trivs med.
För två år sedan infördes också en ny ordning i intendenturen. Stuarts och intendenter ersattes med supervisors och teamleaders, de senare utan egentlig befogenhet. Titti Cavalli de Lonti, som arbetat ombord i 41 år, är inte glad för den nya strukturen som hon menar är otydlig och förvirrande. Sanna Kallenberg, som jobbar som just teamleader i kafeterian, är inte lika negativ.
– Grundtanken är god även om resultatet inte har blivit det. Jag tror att problemet är att vi inte hann jobba in den nya strukturen innan coronan kom. Som teamleader ska jag ha överblick och exempelvis fylla på varor och ha koll på kassan. Men nu med neddragningen måste jag både stå på min station och springa runt som en iller.
”Vi hann inte jobba in den nya strukturen innan coronan kom”
De båda kvinnorna har diskuterat frågan ett par omgångar de senaste veckorna. Sedan Sanna tog över som ordförande för sektionen har Titti, som haft posten i tolv år, funnits vid hennes sida som ett stöd under en övergångsperiod.
– Jag ville ge Sanna tid att växa in i rollen. Och hon är redan fantastisk, helt klart rätt kvinna på rätt plats. Efter tolv år tyckte jag att det var dags att lyfta fram ungdomarna.
Sanna Kallenberg är 27 år och började på Aurora för sex år sedan. Som så många andra trodde hon att hon bara skulle stanna över sommaren.
– Men jag blev fast. Det här är som ett andra hem och det är just därför som jag tycker att de fackliga frågorna är så viktiga. Du måste trivas på ditt jobb, säger hon.
Som ordförande tänker Sanna Kallenberg kämpa för en bättre arbetsmiljö och för ökad jämställdhet, mellan kolleger och mellan arbetsgivare och anställda.
– Jag är envis och vågar stå för det jag tycker, det har jag alltid gjort. Det är viktigt att alla medlemmar får säga sitt och har någon som kan stötta och driva deras frågor.
”Det är viktigt att alla medlemmar får säga sitt”
Som det är nu överskuggar dock pandemins verkningar det mesta ombord, konstaterar hon.
– Coronan är så mycket här och nu. Dessutom finns hela tiden osäkerheten. Vad händer imorgon? När öppnar restaurangen? Blir det fler permitteringar eller till och med uppsägningar?
Oron för hur det blir med jobb och arbetsuppgifter är generellt sett större än rädslan för att bli sjuk, menar hon. Det har heller inte varit någon större smittspridning ombord bland personalen.
– Vi sköter oss exemplariskt. Men nog längtar man efter att få leva som vanligt. Tänk bara att få kramas igen!
Vårsolen över sundet gör det lättare att hålla modet uppe. Kanske blir det trots allt bättre snart.
– Den här sommaren ska vi dessutom ha semester. Det ska vi bara.
Två frågor till Jens Ole Hansen, operativ chef på Forsea:
Varför valde ni att stänga restaurangen på Aurora?
– Aurora seglar under svensk flagg, men vi seglar på danskt vatten halva sträckan och omfattas därmed även av danska regler. Kanske var vi inte juridiskt skyldiga att stänga restaurangen, men med tanke på det redan begränsade antalet gäster ville vi inte gå emot de danska myndigheterna, precis som vi inte vill med svenska myndigheter.
När planerar ni att öppna igen?
– Det hänger på de danska och svenska myndig-heternas rekommendationer och regler för att förhindra smittspridningen av covid-19. Med de nuvarande kraven är det inte möjligt att öppna restaurangen. Vi hoppas att restriktionerna minskar under våren.
