”30 minuter efter avrop är vi på plats”. Det säger Ulf Radziejewski, diakon från Svenska kyrkan, som jobbar på Antwerpens Seafarers’ Welfare. Ulf har arbetat med att möta sjöfolk i 25 år. Viktigaste uppgiften för honom är att verkligen se människor – och bekräfta dem.
Dörrarna har precis öppnats på Antwerpens Seafarers’ Welfare. Varje dag, året om, från klockan 19 fram till klockan 23 är centret öppet. Ibland kommer det hundra besökare, andra dagar ingen. Ulf Radziejewski, Diakon för Svenska kyrkan, är på plats.
– Jag brukar alltid inleda med att be dem jag möter att uppskatta sin livskvalitet mellan 0 till 10. Det kan starta fina samtal redan på landgången, säger han.
På Seafarers’ Welfare kan besökarna koppla av med aktiviteter som biljard, spela spel, se på film, läsa, umgås, sjunga karoke eller dricka något i baren. Hjälp att lösa praktiska problem går också att få, som att bevisa att man är vid liv med ett livsintyg, något Svenska kyrkan kan utfärda. Men här erbjuds även andra typer av stöd, som samtal. Att vara diakon både bjuder in och avskräcker till samtal, eftersom en del känner stor vördnad, enligt Ulf. Han ser ett stort behov att bli sedd och bekräftad i yrkesgruppen. Oro för sina familjer är ett ofta återkommande tema.
– Det är inte alltid lätt att dela det som tynger en med kollegor till sjöss, eftersom man kan känna behov av att hålla en professionell distans, säger han.
Under dagen har medarbetarna på Seafarers’ Welfare besökt fartygen som lagt till i hamnen, då bjuder de in hit. Ungefär 10 personer från olika samfund och organisationer arbetar här. Dessutom hjälper många volontärer till. Runt om i Belgien finns flera frivilliggrupper som stödjer centret. När besökarna lämnar centret på kvällen brukar Ulf visa sin uppskattning genom att tacka dem för deras arbete.
– De fraktar cirka 90 procent av allt vi konsumerar. Utan dem skulle jag inte ha den livskvalitet jag har, säger han.
Dagen därpå åker Ulf och hans kollega Kia Krekula, platsombud från Sjöfartsverket, till hamnen. Det är en strålande dag med lite vind när de åker mot en av hamnens 2 000 kajplatser. Under morgonen har Wallenius Sol Botnia Enabler lagt till och nu ska de besöka de anställda. Sedan två år tillbaka går den mellan Zeebrugge-Antwerpen-Kokkola-Skellefteå-Oulu-Kemi-Travemünde. Kia ansvarar både för belgiska och holländska hamnar. Tidigare hade Sjöfartsverket verksamhet över hela världen, nu finns bara denna verksamhet kvar.
De börjar med att hälsa på dem som vakar över lasten, det blir många glada återseenden och kramar. De tittar snabbt in hos dem som sköter maskinerna, samma glada återförening där. Vidare till kaptenen och sedan köket. På vägen hälsar de och småpratar med alla. Då och då blir det ett längre samtal. De blir kvar på Botnia Enabler någon timma och när de lämnar är det en medarbetare som tackar för att de alltid kommer och besöker dem.
På kajen skiljs deras vägar. Kia ska besöka ett annat fartyg med svensk besättning. De byter några ord om en beställning av den rullande shopen, en transport där besättningen kan köpa snacks, hygienprodukter, strumpor och underkläder men även växla pengar. En verksamhet som skapades utifrån behov under pandemin, då ingen fick gå iland och handla.
– Eftersom fartygen ligger i land så korta tider finns fortfarande behovet, säger Ulf.
Tillbaka på centret berättar Ulf att det här är ett ekumeniskt samarbete, där Svenska kyrkan är en av samarbetspartnerna. Tidigare fanns en svensk sjömans–kyrka, men den lades ner för många år sedan. Svenska kyrkan avvecklade sin verksamhet för sjöfolk, de var inte längre en prioriterad grupp för organisationen, enligt Ulf. Fram till 2013 verkade anställda från Svenska kyrkan via den Norska sjömanskyrkan.
Kyrkoherdarna i Bryssel har hela tiden ansett att det här är en utsatt grupp och fortsatt att prioritera den här verksamheten, säger Ulf, vars tjänst till stor del också finansieras av Wallenius.
Förr var Antwerpen hamnen där sjöfolk mönstrade på. Många svenskar som arbetade uteslutande internationellt blev kvar här. De flesta är i dag borta, men en av Ulfs uppgifter är att besöka dem som fortfarande är i livet. Ulf trivs med sitt arbete på Antwerpens Seafarers’ Welfare och har inga planer på att gå i pension, även om han har rätt till det.
– Arbetet ger så mycket tillbaka och det känns fint att vara behövd.
Helene Götberg
