Stressigt men trivsamt

Madelene Harneman trivs med jobbet och kollegorna ombord på Huckleberry Finn. Tajta turlistor och den minskade personalstyrkan är däremot mindre bra. Foto: Hanna Welin

Arbetet har blivit stressigare, mer ska hinnas med på allt kortare tid. Men den vänliga, kamratliga andan gör att många stannar. Länge. Vi gick ombord på TT-Lines Huckleberry Finn en måndagskväll – innan coronapandemin var ett faktum – när tak dammades, skott målades, grytor puttrade och brandlarmet kallade till övning.

Strax innan solen går ner spricker den grå himlen upp. Huckleberry Finn och hela Trelleborgs hamn färgas rosa. Fartyget har just kommit från Swinoujscie i Polen, och för bara ett par dagar sedan från varv. I nästan en hel månad har hon legat still och nu har besättningen fullt upp med att få allt i ordning igen.

– Vi plockade ju undan en massa grejer som nu ska packas upp. Det tar ett par dagar. Det var ju dessutom skitigt här efter allt som gjorts, säger matros Madelene Harneman.

Plåtarna på däcken har bytts ut. Även uppe i intendenturen är golvet utbytt, om än i betydligt mindre skala. Här har skott och pelare gått från grönt till vitt och de gamla väggfasta sofforna ersatts av nya, smala.

Annons

– Nu går de inte att sova på längre, så vi slipper kanske att det blir tältläger här, säger Cecilia Blomdahl.

Hon har de gula gummihandskarna på, i färd med att skura och dammsuga bland alla bord och stolar. För en gångs skull finns det gott om tid. Huckleberry Finn avgår inte förrän strax före midnatt, om hela åtta timmar. Men det betyder inte att det inte finns att göra. Cecilia Blomdahl och de andra cateringvärdarna som jobbar kväll, ska passa på att damma tak och polera lampor. 

– Vi cav:are måste vara de snyggast klädda städarna av alla. Vi har ju samma dräkt på oss, oavsett vad vi gör, säger hon med en snabb blinkning till kollegan.

“Vi cav:are måste vara de snyggast klädda städarna av alla”

När de fick titeln cateringvärdar, för tio år sedan, slogs flera arbetsroller samman, såsom kassabiträdenas och städarnas. Tanken var att alla skulle ha samma arbetsuppgifter, att det skulle bli lika för alla, förklarar Ulf Nilsson, klubbordförande på TT-Line och bås på just Huckleberry Finn. Förändringen gjorde att den hopslagna gruppen blev väl stor. För ett år sedan delades den därför i två, med en arbetsledande stuert för kassa och servering och en för hotell och förråd.

– Den nya organisationen har inte riktigt satt sig ännu. Men tanken är att det ska bli mer flexibelt, så att det blir lättare att exempelvis backa upp hotellet när de har det som stressigast, säger han.

Cecilia Blomdahl säger att hon sedan länge har valt att inte lägga energi på att tycka saker om förändringar hon vet att hon ändå inte kan påverka. 

– Jag hugger bara i och gör det jag ska.

Egentligen skulle hon bara jobba över sommaren, 1987. Nu har det gått 33 år. 

– Jag är en sådan som trivs med det välbekanta. Jag gillar att vara här. 

“Jag är en sådan som trivs med det välbekanta”

På Huckleberry Finn är det normalt sett 14–14 som gäller, ett schema som många i besättningen verkar nöjda med. Cecilia Blomdahl jobbar dock bara en vecka i månaden, sedan hon blev förtidspensionerad på halvtid efter en sjukdom hon drabbades av för tio år sedan. 

– De tuffaste veckorna är när man går på det överlappande schemat. Då ska vi täcka upp både kväll och morgon och har bara två, tre timmars vila om natten.

Från byssan sprids en doft av asiatiska kryddor.
Den enorma ångkitteln ska få puttra länge, tills det är dags att servera nästa buffé. 

– I varvtider går vi till Polen istället för Rostock och Travemünde. Och då måste vi laga mer mat än annars. Det är stor skillnad, passagerarna till och från Polen äter helt klart mer.                                                                                                                                   

Det säger Togge Fridlund. Han är kock och yngst i köket. En pojkspoling, som kollegerna envist kallar honom –  han är ju bara 47.

– Det är skitjobbigt att ha någon springande här som inte är torr bakom öronen, säger kockkollegan Peter Svensson medan han diskar ur den andra jättekitteln med hett, bubblande vatten.

Spolingen Togge Fridlund skrattar gott. Han är inne på sitt artonde år på färjan.

– Stämningen är så bra här, jag trivs verkligen. Vi har också bra befäl. De är avslappnade och det är inget stroppigt eller högnäst över dem, säger han.

“Stämningen är bra här, jag trivs verkligen”

För tio år sedan, när de fortfarande hade à la carte-restaurang, var de elva man i byssan. Idag har det minskats till tre och en halv tjänst.

– Medelåldern i hela besättningen har blivit hög. Egentligen skulle vi behöva få in lite yngre också, säger Togge innan han rullar iväg en vagn med sallad.

Ett öronbedövande tjut får alla att stanna upp. Några håller för öronen, brandlarmet är inte nådigt. Men nere i maskin och bildäck har besättningen fått respit. De har för mycket att göra. Matros Madelene Harneman hjälper till med lossningen av lådorna som körs in med full fart över den nya plåtdurken. 

Hon är en av sammanlagt tre kvinnliga matroser
 på rederiet. 

– Jag har bara jobbat här i tolv år, säger hon.

Bara?

– Jämfört med alla andra i besättningen är det ingenting. Fast de där borta är faktiskt nya. De började i veckan, säger hon med en nick mot två yngre killar.

Idag är det svårt att rekrytera, inte minst matroser, motormän och sjökockar. Men både Adrian Krokosz och Edvin Adolfsson är glada över sina nya jobb. Adrian är 20 år och gick sjöfartsutbildningen på gymnasiet. 

– Jag har hamnat helt rätt. Marknaden ser ju bra ut nu för matroser så jag tänker fortsätta. Skulle det bli sämre igen kan jag fortsätta att plugga, kanske till kapten. Men det är till sjöss man ska vara, säger han.

Madelene Harneman håller med. Dessutom menar hon att det skulle vara svårt att ha ett 7 till 16-jobb när du väl vant dig vid att vara ledig två veckor i sträck. 

– Man blir bekväm med ledigheten. Dessutom trivs jag med folket här.

“Man blir bekväm med ledigheten”

Det som däremot är mindre bra, säger hon, är de tajta turlistorna och den minskade personalstyrkan. 

– Det är likadant på alla rederier. Stressen är tuff.

Uppe i mässen en timme senare säger de flesta samma sak. Medan de slevar upp schnitzel och baconstekt potatis konstaterar de att pressen ökat. Andningshålen är borta, det finns aldrig någon marginal.

– Idag är vi runt 40 i besättningen. Det är för få, säger klubbordförande Ulf Nilsson.

Just därför gäller det att vara rädd om den goda andan de byggt upp, menar han. Omtänksamheten och den vänliga stämningen kolleger emellan. För det är tack vare den som så många trivs. Han får medhåll av Helena Hansson som jobbar som cateringvärd och började på TT-Line för 25 år sedan.

– Om det någon gång blir dålig stämning eller osämja beror det på själva arbetssituationen. För att vi har det för tajt, inte för att vi skulle tycka illa om någon. 

En kollega ropar till henne över borden. Han undrar om det var hon som la en godisbit på hans kudde när hon bäddade. Helena ler och hojtar tillbaka

– Ja, jag vet ju att du gillar de där toffee-kolorna. 

När Helena Hansson har gått ut till disken slår sig Max Gerle ned på den tomma platsen vid bordet. På frågan om hur han trivs svarar han med ett skratt. 

– Jag började jobba här för två timmar sedan.

Max Gerle. Foto: Hanna Welin

Max Gerle är ny reparatör i maskin. Det är inte första gången han mönstrar på, men det var 25 år sedan sist. Han har istället jobbat på varv, drivit eget, arbetat som elektromekaniker och nu senast som tekniker på Öresundskraft. 

– Men när de outsourcade min avdelning ville jag inte vara kvar. Jag fick då en påse pengar och med dem har jag haft det gött. Jag seglade ner till Medelhavet och var ute i över ett år. 

Kollegerna har just tagit honom med på en utförlig rundvandring på nya arbetsplatsen. Det är mycket att ta in, men Max Gerle ser ändå inte ut att ha blivit alltför snurrig. 

“Den tydligaste skillnaden hittills är alla papper och certifikat”

– Den tydligaste skillnaden från förr som jag lagt märke till hittills är alla papper och certifikat som tillkommit, säger han och tillägger:

– Alltså, det har bara gått två timmar, men det känns bra, helt okej måste jag säga.

Nattmörkret har nu lagt sig över färja, hav och land. Några kryper till kojs, andra förbereder inför nästa lass med passagerare, fordon och gods. Ulf Nilsson är den enda som ska gå i land. Den här kvällen har han bara varit ombord för att kolla läget efter veckorna på varv. 

– Det mesta var bra, men det finns att göra. Som alltid, säger han medan han kryssar förbi en pall med färgburkar och vinkar hejdå.

Text Hanna Welin


“Vi har kommit lindrigt undan”

TT-Line är lyckligt lottade. Färjorna kör enligt tidtabell och än har ingen behövt permitteras. Det säger Ulf Nilsson, sektionsordförande i TT-Line. 

Passagerarna och personbilarna har nästan helt försvunnit, men frakten är på samma nivå som den var före coronapandemin.

– Det innebär självklart ett ekonomiskt tapp, men i jämförelse med andra har vi kommit lindrigt undan, säger Ulf Nilsson.

Ett permitteringsavtal är underskrivet och klart, men än så länge har det inte behövt användas. 

– Hos oss finns det inga indikationer på att det skulle bli uppsägningar. Däremot finns det såklart en allmän oro kring corona, säger han. 

För att minska risken för smittspridning har schemat ändrats från tvåveckors-intervaller till treveckors och de överlappande vakterna har tillfälligt avskaffats. Städningen är intensifierad och skyddsutrustning finns på plats.

– Vi får det vi behöver. Och som tur är har ingen i besättningen blivit sjuk. 

Läs även: TT-Line utökar flottan