Numera vajar en svensk flagga i farvattnen mellan Holland och England. Roro-fartyget Jutlandia Sea, chartrat av Stena Line och bemannat av AdMare, går i linjetrafik mellan Rotterdam och Immingham. Vi hängde med under ett dygn och pratade arbetsvillkor, wifi, karaoke och filippinsk mat.
Höstsolen tränger igenom Nordsjödiset över Immingham. Hamnen är strategiskt belägen i Humberkanalen, 23 mil norr om London. I en docka som skiljs från havet av en 120 år gammal kanalsluss ligger fartyget Jutlandia Sea.
Det är förmiddag och ett tillfälligt lugn råder vid kajen. Innanför gaten står matrosen Kevin Bagat och håller koll.
– Vi lossade trailerlasten direkt när vi kom i morse. Nu är det lite paus, sedan får vi fullt upp igen, säger han på engelska.
Bakom honom står fyra cyklar. Men att ta en sväng in till Immingham är en krånglig procedur. Eftersom det här är en containerhamn får besättningen inte gå de 50 metrarna bort till grindarna till fots. För att komma runt problemet planeras nu en ny, mindre gate. Den ska leda direkt över till skroten intill, som i sin tur gränsar till vägen utanför området.
Jutlandia Sea går i trafik sex dagar i veckan, eller snarare nätter, från niotiden på kvällen till niotiden på morgonen. Lördagsnätterna ligger hon i hamn, alltid i Rotterdam.
– Det är bra för där kan vi gå i land om vi vill, säger Kevin Bagat.
Han mönstrade på för tre månader sedan och är en av tjugo personer ombord, alla män. Tre befäl kommer från Sverige, kocken från Åland. Resten av manskapet är från Filippinerna och jobbar på TAP-avtal.
– Jag arbetade på ett grekiskt fartyg innan. Där var det mycket mer hierarkier. Här är det inte så, stämningen är bra och jag har stöd av mina kolleger. Du kan prata med cheferna också, inga problem, säger han.
Kevin Bagat, liksom resten av besättningen, är anställd av bemanningsföretaget AdMare, som ägs av Leomar Shipping – som i sin tur också äger Jutlandia Sea. Men sedan januari i år går Jutlandia Sea och hennes systerfartyg i charter för Stena Line. Innan dess gjorde hon detsamma för Wallenius SOL. Först under brittisk flagg, men i slutet av 2020 – ställda inför Brexit – fick hon istället svensk flagg.
”det är ett bevis på att svensk tonnage fungerar. nu väntar vi bara på att systerfartygen ska följa efter.”
Mikael Lindmark, ombudsman Seko sjöfolk
– Det är ett bevis på att svensk tonnage fungerar, även för linjefartyg som går mellan utländska hamnar. Nu väntar vi bara på att systerfartygen ska följa efter, säger Mikael Lindmark, kassör och ombudsman på Seko sjöfolk.
Han har gått ombord i Immingham tillsammans med Seko-trainee Camilla Widman för att göra en inflaggningsinspektion. Kontrollera säkerhet och rutiner och se till att svensk lag följs.
– Inspektionen har blivit försenad på grund av corona. Men eftersom jag tidigare inspekterat två fartyg av samma typ, och studerat ritningarna noggrant, har vi inte varit så oroliga, säger Mikael Lindmark.
Marcus Törnqvist, andre styrman på väg att bli förste, visar runt. Han berättar att de lagt en hel del pengar och arbetstimmar på att rusta upp fartyget. På sista tiden har de målat däck ljusare och installerat led-lampor. Mikael Lindmark är nöjd med det mesta han ser. Det finns ett par mindre saker att justera, som att det trånga omklädningsrummet vid maskin saknar ögonskölj.
Men han upptäcker också en brist som han tycker är allvarlig. Förtöjningsstationerna på både backen och poopen saknar snap back-zoner, löstrossar går kors och tvärs. De som kör spelen står därför helt oskyddade.
– Om trossen släpper och kommer farande är du körd. Här behövs någon form av märkning på däcket eller en hindrande stålbalk, säger han och Marcus Törnqvist lyssnar uppmärksamt.
På kontoret en våning ner sitter överstyrman Fernando Apat framför fyra datorskärmar och planerar placeringen av kommande last, ett pussel för att få vikten så jämnt fördelad som möjligt över de fyra däcken. Förr var det än känsligare, när de tog mycket containers. Idag är det trailers som gäller till minst 95 procent.
Ute på däck är ljudet nu öronbedövande. Stuvarna kör tuggmasters kors och tvärs i ilfart tills däcken tjuter. Men mer än så gör de inte här i Immingham. Till skillnad från i Rotterdam och så många andra hamnar, är det Jutlandia Seas folk som både surrar
och säkrar lasten. Det är tungt, stressigt och trångt. Kenneth Vallejo och tre av hans kolleger kryssar mellan trailers och tuggmasters på övre däck, springer med bockar och langar över kättingar. Med van hand fäster Kenneth lastkedjorna i durkens containerfötter. Svetten rinner under hjälmen.
– Vad gör man inte för sin familj, säger han och blåser i visselpipan.
Stefan Albertsson är befälhavare ombord. Han säger att traden är intensiv på den här rutten. För att klara av arbetet i Immingham har besättningen utökats med tre surrare.
– Som det är nu fungerar det, men jag bävar inför vintern då det krävs mer lashing.
Han har just fyllt sin tallrik med ugnsbakad lax och potatis och satt sig på sin vanliga plats i mässen. De andra svensktalande slår sig ner vid samma bord, filippinierna sätter sig runt de två andra.
Även surrarna har kravlat sig ur overallerna för en snabb middagspaus innan de ska slutföra lastningen. En av dem är 40-årige Jayvee Lantion som har varit sjöman sedan han var 23.
– Jag trivs här, det enda som inte är bra är lashing-ersättningen. På fartyget jag jobbade på tidigare fick vi sex dollar extra i timmen, här får vi bara fyra, säger han.
Han har varit på Jutlandia Sea i sex månader och har precis fått förlängt tre månader till. Därefter väntar en välbehövlig tid på land tillsammans med frun och de två döttrarna.
”här känner jag ju alla och är det något problem kan du säga till om det.”
Jayvee Lantion, surrare på Jutlandia Sea
– Efter det hoppas jag komma tillbaka hit. Här känner jag ju alla och är det något problem kan du säga till om det. Vi har ju dessutom en filippinsk chef. Snart kommer vi även ha Marcus som chef, men han är bra, det är inga problem att prata med honom.
Jayvee Lantion tar en rejäl sked av soppan, filippinsk sinigang med räkor.
– Du vet, vi filippinier är bra på att anpassa oss.
Är svenskarna också det, bra på att anpassa sig?
Jayvee Lantion skrattar till, förvånad över frågan.
– Det vet jag inte.
I byssan tar mässman Lauro Pampiona emot allas smutsiga glas och tallrikar, medan kocken Peter Kyllönen förbereder middagen för de fyra chaufförer som förväntas komma ombord under kvällen. Maxtaket är nio chaufförer, som får egna hytter och egen mäss. Peter Kyllönens mat är uppskattad, inte minst av manskapet ombord.
– Jag lagar alltid både svenska och filippinska rätter. Det får filippinierna att känna sig lite mer som hemma, säger han.
Själv är han ålänning och gift med en filippinska. De träffades för 30 år sedan när de båda jobbade på en restaurang i Hongkong. Det filippinska köket är en del av det asiatiska, berättar han, men även influerat av det spanska.
– Men imorgon blir det ärtsoppa till lunch, det är en rätt som funkar för alla. Filippinier vill ju gärna ha en soppa till varje måltid.
Ärtsoppan blir Peter Kyllönens sista rätt innan han mönstrar av. Han har själv valt att bara ta tillfälliga jobb och nu är han på väg hem igen. Istället kommer en filippinsk kock att ta över.
– Han har jobbat på svenska båtar, så han kan laga den maten också. Det blir säkert jättebra.
Lauro Pampiona plockar undan en kvarglömd kaffekopp i dagrummet intill. Det är ett avlångt rum med bruna lädersoffor längs ena väggen. Tanken är att det snart ska göras om, bli mysigare och mer hemtrevligt. Under tv:n i hörnet ligger en mick undanstoppad bakom en stor förstärkare.
– Till karaoken, förklarar Lauro Pampiona.
På lördagskvällarna fylls det lilla rummet av smäktande powerballader av skönsjungande sjömän.
– Här är man inte blyg inte, oavsett sångröst. Och filippinierna behöver inte dricka för det inte. Det är skoj. Hemma i Filippinerna har ju alla en mikrofon, säger Peter Kyllönen.
på lördagskvällarna fylls det lilla rummet av smäktande powerballader av skönsjungande sjömän.
Det har börjat skymma. Snart är det dags att lämna hamn. På bryggan inväntar Stefan Albertsson de brittiska båtsmännen.
– Det går sällan fort när det kommer till dem. Det är lite som att se målarfärg torka.
Han ler:
– Men snart blir det lite dans här i dockan.
Jutlandia Sea ska backa runt för att komma rätt in i kanalen där hon ska slussas ut i Nordsjön. Stefan Albertsson har lotsdispens för båda hamnarna. Här i Immingham gäller det att kunna sina grejer. Maxbredden för att få gå genom kanalen är 27,2 meter. Jutlandia Sea mäter 26,8 – vilket innebär att hon bara har två decimeter på varje sida att spela med.
– För att det skulle gå har fendrarna fått slimmas, säger Stefan Albertsson.
Stena Line har beslutat sig för att bygga en ny kaj för att komma runt problemet, och samtidigt spara in tid och visst bränsle. Charteravtalet med Jutlandia Sea löper över tre år, med möjlighet till ett års förlängning.
– Med henne kan de slussmaximera här, fram till dess att den nya kajen är på plats, säger Stefan Albertsson, samtidigt som han med lätt hand håller Jutlandia och hennes 20 000 ton exakt mitt i kanalen.
Väl till sjöss – eller ”på spårvägen” som andrestyrman Marcus Törnqvist säger, för här går fartygen på rad – lägger sig lugnet i takt med fartygets lätta gung och dova, vibrerande muller. De flesta kan ta ledigt och krypa till sängs. Tills väckarklockan ringer.
Jayvee Lantions klocka ringde 03:30, en halvtimme innan hans pass började. I fyra timmar har han hållit utkik. Nu har han en frukostpaus innan det är dags att städa gymmet och chaufförernas mäss. Därefter väntar dygnets höjdpunkt: samtalet med familjen.
– Jag saknar dem mycket, jättemycket.
Wifi-möjligheterna är ovanligt bra på Jutlandia Sea, en medveten satsning från befälens sida. Och det spelar stor roll, särskilt för filippinierna som är borta hemifrån så långa perioder. Elektrikern Cedie Mancilla säger att det, vid sidan av lönen och stämningen i gruppen, kanske är det viktigaste av allt.
– Här har vi 200 Mbit, jag har jobbat på båtar där vi bara har haft 1. Det är stor skillnad att jobba på fartyg med svensk flagg, särskilt när det kommer till budgeten för manskapet. Maten är mycket, mycket bättre. Vi har ett gym och vi har underhållning, säger han och får medhåll av flera kolleger i maskin.
Uppe på bryggan har Stefan Albertsson fått i sig morgonens banan och kaffekopp. Tillsammans med styrmännen kör han fartyget med rutinerad hand och blick mot Europoort, en av de yttre delarna av denna enorma hamnvärld. Rotterdams hamn är störst i Europa och en av de mest trafikerade i världen, med en godsgenomströmning på 469 miljoner ton 2021.
– Skulle du köra hela vägen in till Rotterdam är det ungefär nio sjömil, säger Stefan Albertsson.
– Och där borta, parallellt med floden in, finns en kanal för alla dessa pråmar. De har ett eget system, en egen motorväg där de kör godset. Ibland kopplar de ihop uppåt åtta stycken.
Jutlandia Sea styr mot kaj, förbi myllret av fartyg och kranar, vindkraftverk, containrar, trailrar och pråmar – som om att det var hur lätt som helst.
– Så där ja, nu ska vi bara tajta upp linorna, säger Stefan Albertsson.
I byssan kokar ärtsoppan för fullt. Om två timmar vankas lunch och till dess ska ärtorna vara perfekta, hoppas Peter Kyllönen. Nu ska han lämna över ansvaret för grytorna en stund för att packa ihop sina grejer. Vikariatet är slut, det är dags att mönstra av och bege sig mot flygplatsen i Amsterdam.
– Jag har trivts, det är bra stämning här. Men nu ska jag hem till Åland och fiska.
