TT-Line följer inte mönstret. Tack vare ökad frakt har det gått bra för rederiet, pandemin igenom. Trots stressen på däck är känslan av lättnad och tacksamhet tydlig bland medarbetarna. Ingen har förlorat jobbet – och förtroendevalde Ulf Nilsson överlevde sin svåra covid.
Längs vägarna norrut rullar lastbilarna på rad. Fyllda med material och varor till svenska hushåll, företag och fabriker, beställda i en mängd som aldrig förr.
I Trelleborgs hamn tuffar ett fullastat godståg förbi TT-Lines incheckning. Snart ska nya lastbilar ställa sig i kö, redo att fortsätta sin väg ner i Europa. Men inte riktigt ännu. Det är måndag, den enda dag i veckan då TT-Linefartyg som Huckleberry Finn har ett par timmars respit.
Ombord på däck har därför målarburkarna åkt fram, i hotellet och i serveringarna städpryttlar och desinficeringsflaskor. I restaurangen, den enda plats på fartyget som Sjömannen tillåts besöka av smittskyddsskäl, står Krízía Justiniano med en sprayflaska och trasa i handen.
– Det är skönt att ha lite mer tid på sig ibland, säger hon och ger sig i kast med fönsternischerna.
I mars 2020 var läget spänt ombord. Passagerarna försvann och lasten svajade. Framtiden var oviss och permitteringsavtal förhandlades fram. Men så, efter bara några veckors sviktande, var frakten inte bara i full gång igen – den ökade. Och så har det fortsatt. Idag ligger lasten på en stabil, hög nivå. Anette Wugk, personalchef på TT-Line i Sverige, vill inte lämna ut några siffror men bekräftar att de ”snuddat vid rekord” flertalet gånger.
– Absolut har frakten ökat och vi har ett högt tryck. Den är vårt stora starka ben och vi förväntar oss att vi fortsatt ska ligga på den här höga nivån, säger hon.
Stefan Johansson är matros och har jobbat för rederiet i 32 år. Han om någon har märkt av skillnaden.
– Vi har korta liggtider, så det har länge varit stressigt för oss på däck. Med mer last blir det än mer att göra, lasten rullar ju inte snabbare bara för att det är mer.
”med mer last blir det än mer att göra”
Huckleberry Finn går växelvis till Travemünde, Rostock, Swinoujscie och ibland Klaipèda. Oavsett hamn är det alltid lika fullt.
– Under det första året av pandemin var det färre bilpassagerare, men den här sommaren har även bilarna varit många, som vilken sommar som helst här på däck, säger Stefan Johansson.
Men tuffast av alla tycks hamnarbetarna ha det, konstaterar han. Aldrig tidigare har han sett dem så slutkörda, ibland på gränsen till gråt.
– De berättar att det är lådor överallt och att de inte ens kommer fram. Dragbilarna räcker inte till och alla löstrailrar ställer till det. Det är bland annat kaoset i hamnarna som har gjort att det har blivit en del förseningar under senare tid.
”dragbilarna räcker inte till och alla löstrailrar ställer till det”
Allt som allt är de sex matroser och en bås på Huckleberry Finn. Ett bra och sammansvetsat gäng, säger Stefan Johansson.
– Det är stressigt, samtidigt har vi väl känt att det bara är att gilla läget. I sammanhanget är det ju ett lyxproblem med tanke på hur det gått för en del andra rederier.
Han är inte ensam om att känna så. Resonemanget går igen hos kollegerna på både Huckleberry Finn och Peter Pan.
– Det har varit tufft och vi har haft mycket att göra, men det är ju samtidigt tur, säger Håkan Ziethén, vice sektionsordförande och servicestuart på Peter Pan, vilket innebär att han är arbetsledare för däck sjus bar, shop och reception.
Idag är han ombord för ett möte med sektionsordförande Ulf Nilsson.
– Det är en ny känsla det här. Å ena sidan jobbar du som hundan, å den andra är du glad att ha jobbet kvar. Å ena sidan är det tungt, å den andra är du lättad, säger Ulf.
”Å ena sidan är det tungt, å den andra är du lättad”
För att minska risken för smittspridning tvingades de övergå från 14–14-schema till treveckorsintervaller under de första månaderna av pandemin. De slutade även att ha scheman som gick omlott. Förändringen infördes med kort varsel, vilket ställde till det för många och de långa arbetsperioderna var tuffa, särskilt för dem med små barn.
– Samtidigt, det är en pandemi vi pratar om. Ingen hade något facit. Rederiet ville ju inte att vi skulle bli sjuka, då hade båtarna inte kunnat gå. Ingen visste vad som var bäst att göra, man drog i halmstrån. Allt handlade om olika avvägningar, säger Håkan Ziethén.
Cecilia Blomdahl är i full gång med att putsa fönster och glasrutor i restaurangen. Även hon beskriver känslan av att gå från oro och ovisshet till lättnad och tacksamhet över att ha jobbet kvar på ett fartyg som fortsatt kör enligt tidtabell.
– Det här är ju bästa arbetsplatsen någonsin. Jag tänker stanna till pensionen.
Hon skrattar:
– Och då får de bära ut mig.
Cecilia Blomdahl är cateringvärd. Hon berättar om de förändrade rutinerna när maten skulle läggas upp på tallrikarna och besticken snurras in i gladpack. Om städningen som intensifierades och den ständiga spritningen.
– Du gnäller om grejer när du står där, mitt i, men sedan brukar det ändå lösa sig och inte vara så farligt. Rederiet såg ju också till att vi hade kortare öppettider.
Ingen har mist jobbet, men de har varit färre än normalt eftersom antalet säsongsarbetare minskat. Cecilia Blomdahl berättar att hon har upplevt en extra stark, gemensam lojalitet.
– Hjälpsamheten avdelningarna emellan blev en helt annan när vi bara var tolv här hos oss. Vi svetsades samman. Lojaliteten stärktes också yrkesgrupper emellan och det är jag verkligen glad över.
”Lojaliteten stärktes yrkesgrupper emellan och det är jag verkligen glad över”
Håkan Ziethén från Peter Pan lyssnar och nickar.
– Det har inte varit ditt och mitt, utan vårt.
Chaufförerna är fler än någonsin och de övriga passagerargrupperna har ökat allt eftersom. Till skillnad från förr har de dock inte rört sig lika mycket ombord. Många bokar hytt, även dagtid, för att kunna hålla sig undan, och hotellet har därför haft mer att göra än vanligt. Men på sista tiden har Håkan Ziethén sett en tydlig förändring.
– Vi har exempelvis fått tillbaka de tyska pensionärs-bussarna som reser från Travemünde till Rostock, där de tar en sightseeingtur innan de åker tillbaka igen. De är flera hundra och de äter och umgås, säger han.
Hur de tyska restriktionerna kommer att se ut under hösten påverkar även de svenska resenärerna. Det är snart höstlov och om de tyska julmarknaderna drar igång som vanligt kan de locka stora svenska skaror.
– Jag tror att vi kommer att få se mer pax den här hösten och vintern än vi brukar. Folk är sugna på att komma ut.
I rökrummet konstaterar kocken Togge Fridlund att många av passagerarna tycks ha tröttnat på att bära munskydd och hålla avstånd.
– Man får vara lite munskyddspolis, och ibland när man säger till tuggar de emot. Men vi följer ju de tyska reglerna här.
Kollegan Mattias Haglund nickar:
– Men visst, det är ju skitjobbigt att behöva ha på sig munskydd, speciellt när man har skägg som jag.
Han är kallskänka och ny till sjöss. Efter att ha arbetat vintersäsonger i Sälen i 14 år, är han mer än nöjd över att ha stigit ombord.
– Jag stormtrivs, jag hade ju inte fattat att det är på sjön man ska jobba. I land är du nästan aldrig ledig kvällar och helger i mitt yrke, jobbar du säsong är du det aldrig.
Idag är de flesta vaccinerade och oron för att smittas av covid har lugnat sig. I köket upptäcktes smitta vid ett tillfälle. Rederiet valde då att byta ut hela besättningen och det blev aldrig någon spridning.
– Vi har haft lastbilschaufförer från hela Europa ombord under hela pandemin. Ändå har det inte blivit något utbrott, utan de som har blivit dåliga verkar ha smittats hemma. Kanske är det alla åtgärder som har gjorts, jag vet inte, men det är faktiskt rätt otroligt, säger Ulf Nilsson.
Men själv klarade han sig inte undan. I början av december 2020 blev Ulfs särbo rejält dålig. När hon reste sig ur sängen var det hans tur att trilla ihop. Febern steg snabbt och högt, men det tog tid innan han förstod hur illa det var.
– Jag som tänkte att jag klarat mig ett helt år, inte skulle jag vara en av dem som blev allvarligt sjuka.
”inte skulle jag vara en av dem som blev allvarligt sjuka”
När ambulans till slut tillkallades kördes han i ilfart till sjukhuset i Malmö. Han blev inlagd, placerad på mage och kopplad till en maskin som pumpade in syrgas.
– Men det blev värre. Den fjärde natten var det riktigt, riktigt illa.
Han tystnar ett ögonblick.
– Det var läskigt, det var det.
Nu i efterhand tänker han att det var värst för familjen som inte fick vara där vid hans sida.
– De kunde ju inte veta hur det var med mig eller hur proffsiga och suveräna sjukvårdspersonalen var.
När kollegerna förstod hur allvarligt läget var blev de oroliga. Skakade.
– I sektionen var det först lite kaosartat. Men som vice sektionsordförande fick jag ju gå in, och jag fick bra stöd från ombudsmannen i Göteborg. Jag har ju själv ingen förhandlingsrätt, säger Håkan Ziethén.
Till jul var Ulf hemma igen, men långt ifrån frisk. Han hade tappat muskelmassa och hade ont i lederna. Hjärtat skenade godtyckligt och tröttheten var enorm.
– Jag skulle göra i ordning julskinkan. Det tog tre och en halv timme, och då skulle jag bara lägga på lite ströbröd.
Hans symtom är desamma som många andra covid-drabbades och han får idag rehabilitering på lasarettet i Trelleborg.
– Personalen på sjukhuset sa tidigt till mig att tänka positivt och använda huvudet, lösa sudoku eller vad som helst. Absolut inte bara lägga mig ner. Då och då fick jag lite information om vad som hände här på jobbet. Det spelade stor roll för mig. Jag tror att mycket handlar om det egna pannbenet, om att inte ge upp.
I våras, efter ett par månaders sjukskrivning, var Ulf tillbaka på halvtid igen. Tack vare att han jobbar som förtroendevald har han kunnat återgå till arbetet med de fackliga uppdragen fyra timmar om dagen.
– Det är jag verkligen tacksam för. Det hade aldrig funkat för mig att sitta hemma hela den här tiden. Mina fackliga kolleger har också backat upp mig till hundra procent.
Ibland, när hjärntröttheten slår till, behöver han ta en mikropaus. Sätta sig ner och blunda i tystnad. Men pauserna blir allt kortare och kroppen allt starkare. Prognosen är god, både röntgen och de många tester han har genomgått visar att han med tiden kommer att bli fullt återställd.
– Du får ett annat perspektiv på livet när du går igenom något sådant här. Med vissa grejer kan jag tänka, det där är väl inget att hetsa upp sig över.
”Du vår ett annat perspektiv på livet när du går igenom något sådant här”
I hamnen står nu containrar och lastbilar i långa rader. Klockan tickar mot avfärd till Travemünde. Det luktar gott från köket och restaurangen skiner, putsad och blank. Besättningen är redo.
– Jag är tacksam över att det har gått så bra som det har gjort. Att vi har överlevt, säger Cecilia Blomdahl.
– Jag är tacksam över att det har gått så bra som det har gjort. Att vi har överlevt, säger Cecilia Blomdahl.
