Hur ser vintervardagen ut på en av statens isbrytare? Vi bad Jimmy Lundberg, matros ombord på Ale, att skriva loggbok under ett av sina pass i februari.
Det är onsdag i mitten av februari. Ale går till kaj i Luleå för besättningsbyte. Proviant ska ombord, sopor ska i land, besättning ska hämtas och lämnas på flygplatsen, det är hektiska timmar.
När alla väl kommit ombord kastar vi loss och beger oss ut i isen. Första uppdraget blir att assistera ett fartyg från Luleå söderut för att möta upp Oden [den största av Sjöfartsverkets fem isbrytare] vid Norströmsgrund, sydöst om Haraholmen, och sedan vänta för att fortsätta assistera fartyget till den finska sidan.
Vi tar spår på Oden under några timmar på vår resa söderut. Det är en händelserik natt, tuffa isförhållanden gör att vi kör fast vid ett par tillfällen och då är det bara att backa tillbaka och ta ny fart tills man är igenom.
Vid tiotiden på torsdag förmiddag är vi framme vid vår position norr om Kvarken. Vi letar upp ett lämpligt isflak och påbörjar observation av trafiken.
Torsdagen flyter förbi utan större spänning, trafiken flyter på utan några problem. Ombord på Ale passar besättningen på att hinna ikapp med arbete som släpat efter – sjökort ska rättas, nipplar ska smörjas och motorer ska underhållas.
På kvällen visar naturen upp ett av sina finaste fenomen, norrskenet. Och naturligtvis serveras det ärtsoppa med pannkakor.
På fredagen fortsätter vi med sedvanligt underhåll.
Finland behöver vår hjälp. Det har blåst in is i Kaskö och de finska isbrytarna har fullt upp. Vi drar igång motorerna och beger oss över till den finska sidan. Ale har ett äggformat skrov som är bra vid isbrytning men mindre bra i öppet vatten, så det blir en stampig resa.
Vi ankommer Kaskö lördag kväll. Två fartyg ska in och ett ska ut. Lotsen tackar Ale för hjälpen och vid tvåtiden på natten har vi parkerat i isen.
Söndagen kommer med sedvanlig ägg och bacon till frukost. Vi eskorterar ut ett fartyg runt 13:30 och ytterligare ett runt 19:30. Därefter åker vi och parkerar i isen och inväntar order.
Måndag. Kylan gör sig påmind, det har frusit lite i sjövattenkistan vilket gör att motorerna inte får tillräckligt med kylvatten. Med sin gemensamma erfarenhet så löser chiefen, försten och motorman problemet.
Under tisdagen ligger vi och övervakar trafiken till och från Kaskö. På eftermiddagen får vi order om att gå norrut och kolla isläget i Holmsund. Vi anser att där inte finns något behov, så vi fortsätter norrut och lägger oss vid den 64:e breddgraden för att övervaka trafiken norrut.
Vi ligger hela onsdagen och vaktar trafiken som passerar, alltid redo att åka ut. Under natten hade en kylvattenpump till en hjälpmaskin gått sönder så maskinpersonalen passar på att byta den. Under kvällen får vi order att gå till Vasa, så vi far ner och assisterar ett fartyg och beger oss sedan norrut igen.
Vi far ner och assisterar ett fartyg och beger oss sedan norrut igen
Efter lunch är det dags för brandövning, brand i maskin med en person saknad. Alla beger sig till sina platser när larmet går. Brand i elskåp släcks med CO2-släckare. Den saknade personen lider av öppet benbrott och får senare hjärtstillestånd, vilket gör att vi får öva både rökdykning, bårhantering och använda hjärtstartaren. Övningen går bra och dockan överlever även denna gång.
Vid 15-tiden får vi finbesök; sjöräddningshelikoptern utför övning under gång och sätter ner en grodman på vårt akterdäck.
Torsdag. Nu börjar säsongen på riktigt. De svenska och finska isbrytarna samarbetar med att slussa fartygen från Kvarken och norrut. Atle [en annan av statens isbrytare] kommer med fartyg söderifrån där Ale tar över. Ale i sin tur kör tre timmar norrut och lämnar av till en av de finska isbrytarna som har med sig fartyg som ska gå söderut.
Så fortskrider dagen, tre timmar upp, tre timmar ner.
Fredagen fortsätter på samma sätt som torsdagen. Ale går dygnet runt.
Lördagen bjuder på strålande väder: sol, några minusgrader och så gott som vindstilla. Lördag betyder vaskning från durk till upp under däck. Samtidigt är Ale inne på tredje dygnet av nonstop-körning. Att köra i isen ger mycket vibrationer och mycket oljud från isen när skrovet bryter sönder den.
Ale är inne på tredje dygnet av nonstop-körning
Söndag natt parkerar vi i isen efter ett par dygns hård körning. Man blir förvånad över hur tyst allting är.
Senare under dagen får vi i uppdrag att eskortera ett fartyg som inte klarar kraven för iskörning ut till öppet vatten. När vi kommer fram gör fartyget ingen framfart, troligtvis har dysan haft ett skydd runt sig som fyllts med is och de har inte lyckats spola rent den.
Vi får koppla bogseringsvajern och bogsera fartyget i cirka tre och en halv timme. Under den tiden får de ordning på sin dysa och fartyget kan gå för egen maskin – assisterad av Ale – ut ur isen.
Runt midnatt parkerar vi i isen utanför Holmön och inväntar nästa fartyg.
Slussningen av fartyg norrut och söderut fortsätter på måndagen. Isbrytarna är strategiskt placerade så att de täcker upp så mycket som möjligt utan att behöva färdas några längre sträckor.
Tisdag är dagen före besättningsbyte och det betyder hyttvaskning. Vi håller oss runt Kvarken då vår avlösningshamn är Holmsund. Assisterar ett par fartyg både norrut och söderut. Senare på kvällen ankommer vi Holmsund och förbereder för besättningsbytet.
Onsdag – byte av besättning! Två veckor passerar snabbt när man har fullt upp. Nu är det dags att åka hem. Men först ska det bunkras och provianteras, och folk ska hämtas och lämnas på tåg, bussar och flyg innan fartyget lägger ut för ytterligare två veckors isbrytning.
Två veckor passerar snabbt när man har fullt upp
Ale är ett mångsidigt fartyg och detta är hennes 49:e år i tjänst. Innan isen lägger sig avlastar hon Sjöfartsverkets farledsfartyg genom att plocka in bojar i Kvarken. När isen kommer är Ale först ut. Oftast är det Luleå och Karlsborg som först behöver assistans. När isläget blir för hårt skickas någon av de större isbrytarna ut och Ale flyttas söderut.
Ale är den enda isbrytaren som kan passera slussarna upp till Vänern. Runt Vänern ligger tung industri som är beroende av sjöfarten året runt. När våren nalkas lämnar Ale Vänern och beger sig åter till Bottenviken och följer isen norrut till dess att den smälter undan.
Ale går som sista fartyg tillbaka till den gamla malmkajen i Luleå och påbörjar underhållssäsongen.
