Sjöfolkets kassör checkar ut

Chang Strömberg i talarstolen på Seko sjöfolks senaste årsmöte. Foto: Magnus Glans

Att alltid vara påläst och argumentera utifrån fakta har varit Chang Strömbergs röda tråd genom yrkeslivet – ett förhållningssätt som hjälpt honom i många situationer. Men efter 20 år till sjöss och 25 år som facklig ombudsman och kassör i Seko sjöfolk ser han nu fram emot en lite lugnare tillvaro tillsammans med familjen. 

Inför besöket hemma hos Chang Strömberg i Åkersberga några mil nordost om Stockholm, har jag fått veta att han byggt villan han bor i alldeles själv. Därför blir jag lite förvånad när jag svänger av från grusvägen och kommer upp till ett rödmålat vinkelbyggt hus med ett rymligt garage, rejäla förrådsbyggnader och en prunkande trädgård. I ärlighetens namn hade jag förväntat mig något lite mindre och enklare. 

– Nu håller jag på att bygga ett hus till där uppe, säger Chang Strömberg och pekar ut genom vardagsrumsfönstret mot en röd liten stuga med svart plåttak och vita knutar.

– Det är det fjärde huset jag bygger, men efter det blir det nog inga fler. Man är inte så vig längre och det var lite skakigt när jag satt där uppe på taket för ett tag sedan och skulle spika på nockplåten. 

Annons

”Det är det fjärde huset jag bygger, men efter det blir det nog inga fler”

Att han kunnat lägga så mycket tid på husbyggen hemmavid – trots heltidsarbete och tre barn – beror enligt honom själv på åren i skärgårdstrafiken. Att jobba intensivt ena veckan för att sedan vara helt ledig veckan därpå gav gott om tid över för annat. 

Redan som 18-åring sökte han sig till Waxholmsbolaget och efter att rederiets personaldirektör försäkrat sig om att den unge mannen som kontaktat honom också kunde spela fotboll (rederiets fotbollslag i korpen behövde folk) fick han jobb på klassiska M/S Västan. Hon gick med passagerare till Sandhamn och byggmaterial till Utö och Chang Strömberg trivdes med både fartyget och sjölivet. Efter lumpen i Kustartilleriet tänkte han fortsätta på sjön som Kustbevakare, men där uppstod problem.  

– Man var tvungen att ha seglat i storsjöfarten för att få söka till Kustbevakningen och jag tänkte att då tar jag väl jobb på en utebåt. Men samtidigt hade jag köpt mitt första hus och tagit lån och med de inkomst- och skatteregler som gällde i utesjöfarten hade jag helt enkelt inte råd att jobba där.   

Men enligt Chang Strömberg var det här ingenting som grämde honom nämnvärt. Han hade trivts väldigt bra i Waxholmsbolaget och tog därför åter kontakt med den fotbollsintresserade personalchefen och frågade om det fanns någon möjlighet att komma tillbaka. 

– Såklart du ska komma hit och jobba, svarade han. Du är ju anställd här. 

Chang Strömberg ler lite snett. 

– Jag hade tydligen fått en fast anställning utan att jag visste om det. Det var andra tider på sjuttiotalets arbetsmarknad. 

Jag hade tydligen fått en fast anställning utan att jag visste om det”

Vid den tiden var det gott om folk i skärgårdsflottans fartyg och Västan hade en besättning på mellan sex och sju personer. Men en bit in på åttiotalet ökade automatiseringen ombord och styrman och maskinisten rationaliserades bort. Det som behövde göras i maskin togs istället över av Chang Strömberg och de andra matroserna.  

– Vi fick gå en maskinkurs, men den var väldigt enkel. Det var en sådan där utbildning som det inte gick att misslyckas med, säger han. 

Chang Strömberg hemma i Åkersberga utanför Stockholm. Foto: Linda Sundgren

Kort efter att Chang Strömberg började i Waxholmsbolaget blev han fackligt engagerad. År 1978 hölls en kongress i dåvarande Sjöfolksförbundet. Där beslutades att antalet karensdagar vid strejk skulle minska, från 30 dagar till 1 dag. Det skulle kosta medlemmarna 1 000 kronor per person och eftersom förändringen skulle vara genomförd till nästa års avtalsförhandling, valde förbundet att höja den fackliga medlemsavgiften från 90 till 190 kronor per månad, för att lösa finansieringen. 

– Det blev förstås ett jävla ramaskri och vi var några som hotade med att byta till Transportarbetareförbundet. På medlemsmötet informerade Ove Johansson, Sjöfolksförbundets ombudsman i Stockholm, att ”går ni ur så är det fortfarande jag som tecknar era avtal.” Då var man inte lika kaxig längre.

”Det blev förstås ramaskri och vi var några som hotade med att byta till Transportarbetareförbundet” 

Historien slutade med att Sjöfolksförbundet fick sin första lokala fackliga klubb i skärgårdstrafiken. De som ”skrikit högst” under bråket med förbundsledningen, var också de som valdes in att företräda sina kollegor i den nystartade klubben, förklarar Chang Strömberg, och en av dem var han själv. 

Men det skulle dröja ända till mitten av nittiotalet innan han började arbeta fackligt på central nivå. Efter en politisk kursändring stod det klart att skärgårds-trafiken i Stockholm inte längre skulle vara landstingsdriven utan läggas ut på flera entreprenörer. Men endast två skärgårdsrederier hade tecknat kollektivavtal och nu fanns ett behov av att skaffa sig en bättre överblick av de rederier som var aktiva i skärgården.

– Jag fick i uppdrag att kartlägga skärgårdstrafiken i hela landet och det, tillsammans med att teckna avtal, höll jag på med i ett par år på deltid, berättar Chang Strömberg. När projekttiden var slut blev jag uppmanad att söka en ombudsmannatjänst på förbundet, men jag tvekade. Jag trivdes så oerhört bra på båtarna och att gå från att jobba vecka vecka till att ”bara” vara ledig lördag och söndag, lockade inte. Men till slut sökte jag jobbet och fick det. 

Den här situationen vekar ha varit ganska typisk för Chang Strömbergs yrkesliv. Han tycks ha lätt för att trivas där han befinner sig, tvekar inför förändringar men tackar ändå ja i slutändan för att sedan trivas minst lika bra på nästa post. Som inför Seko sjöfolks representantskap 2005 när han blev tillfrågad om uppdraget som förbundets kassör. Även den gången tvekade han. Dels för att han inte var övertygad om att han var rätt man för jobbet. Dels för att tjänsten skulle innebära en hel del resor mellan Stockholm och Göteborg. Men med lite betänketid och en hel del övertalning tackade han slutligen ja.  

– I och det med det började jag pendla till Sveriges baksida ett par tre dagar i veckan, säger Chang Strömberg med glimten i ögat. Men det fungerade bra och med tiden blev också själva jobbet bättre. Till en början fanns en oenighet i styrelsen om vem som borde blivit kassör och det gick en del tid åt att diskutera oväsentligheter. Men efterhand växte styrelsens förtroende för mig och jag fick större handlingsutrymme. Jag kunde åstadkomma mer och jobbet blev roligare.

Chang Strömberg är inte den som duckat inför för konflikter eller haft brist på argument. Som när han och Oskar Lindskog, med sjöfolkets stöd, för några år sedan anmälde styrelsen för Stiftelsen Sveriges Sjömanshotell till Länsstyrelsen efter att ett antal personer åkt på återkommande dyra studieresor till sjöfartsklubbar runt om i världen på Stiftelsens bekostnad. Efter en granskning gav Länsstyrelsen Seko sjöfolk rätt. 

Sjöfarten är en ganska liten bransch där ”alla känner alla” och både du och Oskar satt själva i Sjöfartshotellets styrelse. Tvekade du aldrig att anmäla?

– Nej, de här resorna var inte förenliga med hur man som stiftelse ska förvalta andras pengar, i det här fallet sjömännens pengar. Jag gjorde som jag brukar göra och läste på om vad som gällde innan vi gjorde en anmälan. Det har varit min röda tråd, att skaffa mig en förankring i verkligheten och lagstiftningen innan jag agerat, istället för att argumentera utifrån vad jag tycker och tror. 

”Jag gjorde som jag brukar och läste på om vad som gällde”

Att vara påläst är något som Chang Strömberg också sett till att vara i relationen till arbetsgivarorganisationen, Almega. En av de mer infekterade konflikterna blossade upp 2013 när arbets-givarna ville införa individuell lönesättning (i-lön) i skärgårdstrafiken. Motståndet mot förslaget bland besättningarna och i förbundet centralt var massivt, och Chang Strömberg delade uppfattningen att i-löner inte var något för anställda inom skärgårdstrafiken. 

– För arbetsgivarna var det självklart att det skulle vara i-löner och det kanske fungerar i andra delar av yrkeslivet, men inte i skärgårdstrafiken där man jobbar på statiska scheman och inte har möjlighet att påverka arbetstiden. I-löner skulle bara skapa konflikter och orättvisa i båtarna. Tarifflönerna är betydligt jämlikare löner, speciellt mellan män och kvinnor. 

Men arbetsgivarsidan var övertygad om i-lönernas fördel och det hela mynnade ut i en regelrätt strejk hösten 2013. Även om uppslutningen bland Seko sjöfolks medlemmar var stor fanns en osäkerhet i hur media och allmänhet skulle uppfatta konflikten som innebar fartyg till kaj och inställda turer med drabbade passagerare som följd. Men det hela gick vägen och det blev aldrig några i-löner för manskapet i skärgårdstrafiken. 

– Vi fick ett oerhört massmedialt stöd för detta och även många boende på exempelvis Utö i Stockholm och Styrsö i Göteborg stod bakom oss. Till och med Jonas Sjöstedt tog upp det här i en debatt i riksdagen. Jag kan ärligt säga att frågan fick större uppmärksamhet än den egentligen förtjänade, sett i relation till hur liten branschen ändå är, men det var förstås bara att tacka och ta emot. Det framkom också att uppslutningen kring i-löner hos skärgårdsredarna inte heller var så stark som en del trodde.  

Strejken i skärgårdstrafiken 2013 fick stort massmedialt stöd och ledde till att arbetsgivarna drog tillbaka kravet på i-löner för manskapet i skärgårdstrafiken. Arkivbild. Foto: Magnus Glans

Vid sidan av arbetet har Chang Strömberg också alltid varit nära familjen och sina barn. Han har varit engagerad i barnens idrottsaktiviteter, suttit i ett antal ideella styrelser och skjutsat till träningar och tävlingar. Dessutom sitter han i styrelsen i samfälligheten där han bor. 

Du verkar vara en sann föreningsmänniska. Är det så?

– Jo, så är det. Hela Sverige är ju uppbyggt på ideella föreningar och jag tycker att det är intressant och viktigt att vara med. Sedan har man väl varit lite dum också som inte kunnat säga nej när frågan om att vara med dykt upp.  

Nu ser Chang Strömberg fram emot att få ännu mer tid att ägna åt familjen och sina fritidsintressen. Som att ta hand om husen där hemma och att ge sina vuxna barn handräckning när de behöver. Han har också fått upp intresset för cykel med elmotor – ”det blir ju så himla mycket roligare med krafttillskott när man cyklar i uppförsbackar” – och han och hustrun Mia planerar att besöka alla landskap i Sverige och Nordnorge. Att gå i pension är av allt att döma inget som oroar honom.

– Jag har vänner som sagt åt mig att vad du än gör så gå inte i pension, men de har inte haft så mycket annat i livet än jobbet. Själv har jag vuxit ur den rollen. De senaste åren har jag trappat ner på jobbet, och det har passat mig bra. Jag är inte rädd för att ställas inför nya förutsättningar. Men jag har också kvar ett par mindre uppdrag för Seko sjöfolk som jag kommer fortsätta med ett tag till.

På senare tid har Chang Strömberg fått upp ögonen för cykling med elcykel. Därför var presentkortet hos en cykelhandlare som han fick av Seko sjöfolk vid sin avtackning, en mycket välkommen present. Någon cykel har han dock inte hunnit köpa ännu. Cykeln på bilden tillhör hans fru, Maria Strömberg, som han träffade för 36 år sedan när de båda arbetade i Waxholmsbolaget. Foto: Linda Sundgren